Simon Strand
Thu, 30 Apr 2020 10:17:44 +0000
sv-SE
hourly
1
Vi hade aldrig klarat corona utan att utse någon till Leif GW Persson
/2020/04/vi-hade-aldrig-klarat-corona-utan-att-utse-nagon-till-leif-gw-persson
/2020/04/vi-hade-aldrig-klarat-corona-utan-att-utse-nagon-till-leif-gw-persson#respond
Wed, 29 Apr 2020 19:50:42 +0000
/?p=474
Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). […]
Inlägget Vi hade aldrig klarat corona utan att utse någon till Leif GW Persson dök först upp på Simon Strand.
]]>
Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). Jag lärde mig också att om man viker ett A4-papper 42 gånger så når det ända till månen. Det är sant, om ni inte visste det, ni kan kontrollräkna själva här. Jag är förvisso vare sig astronaut eller matematiker, eller vilka experter som nu kopplas in i ett sådant experiment, men det ser riktigt ut för mig. När jag häromdagen pratade med en kompis som håller på med kvantdatorer — vad det nu är exakt — berättade han att det om två år kan finnas en kvantdator som har lika stor kapacitet som alla nuvarande datorer i världen tillsammans. Vad allt detta får för implikationer har jag ingen aning om, men denna monumentala osäkerhet, så kraftfull och oförutsägbar samtidigt, är väl just vad som är så besvärande.
Det är som att förekomsten av det där viruset har varseblivit hjärnan om att inga gamla sanningar överhuvudtaget längre gäller. Som att det inte vore nog med viruset ska min Macbook bli inkapaciterad av kvantdatorerna också. Plötsligt är hela ens liv och hela ens person av en gammal modell som gick ut i år och därför blivit meningslös.
Kanske gäller detta fler. Och om det är så behöver ju vi i Sverige någonting, eller någon, att hålla oss fast vid. Egentligen finns det nog bara en psykologisk lösning för att rehabilitera den svenska folksjälen under ett pågående trauma av det här slaget:
Att återuppfinna Leif GW Persson för denna nya situation.
Precis som GW har hjälpt oss att skapa struktur i Palmemordet och alla dess osäkerheter, men förstås också många andra frågor, behöver vi här en liknande gestalt som “går genom rutan” med sin bestämda vresighet, och som kan sortera coronavirusets omständigheter åt oss.
Som tur är har Sverige lyckats hitta någon som kan iträda den rollen. Epidemiologins GW, Johan Giesecke, har på nolltid uppnått samma odiskutabla upphöjdhet.
Ja, på ett sätt samlas människor naturligtvis kring Anders Tegnell också, men det är en annan typ av samling. Tegnell är mer befläckad av vardagens problem och kontroverser. Man kan säga att han är mer som Jesus, en kille på gatunivå som är kontroversiell i sin samtid, medan Gieseckes friare och mer överinseende roll påminner mycket mer om Guds. Eller Leif GW Perssons.
En snabb googling visar att jag inte är den första att dra en jämförelse mellan GW och Giesecke, men det intressanta är att undersöka vad det egentligen betyder.
Denna upphöjdhet har inte tillkommit utan anledning naturligtvis. Leif GW Persson har väldigt ofta rätt, och det har Johan Giesecke också. Det är verkligen inga skojare vi pratar om. Upphöjdheten härrör från att de har rätt oftare än de flesta.
Det som händer när någon av svenska medier dubbas till rollen som Leif GW Persson-figur, är att vi slutar tänka på de gångerna de haft fel, eller att föreställa oss tanken att de kan ha fel. Vi undanskuffar allt som inte passar in i den auktoritativa bilden. Själva idén om att de någonsin skulle kunna ha fel blir till ett tabu som vi inte pratar om, eftersom deras ofelbarhet är det enda som står mellan ordning och kaos i det nationella lynnet.
Det finns gott om sådana tabun som omgärdar de mest upphöjda mediala figurerna i Sverige, som nästan alltid är äldre farbröder. Något om Ingvar Kamprad som sällan togs upp upp var att han inte bara åkte Volvo 740, snusade och åt gårdagens mackor, där osten hunnit härskna och anta formen av en skateboard — allt för att spara pengar — utan att han också bodde på en herrgård i Schweiz. Men detta talade vi aldrig om, då det inte passade in i vår bild av Kamprad. Till och med nazismen passade enklare in än en idé som så tydligt motsade den småländska vardagligheten och anspråkslösheten.
Eller ta just Leif GW, som också innehåller något fler motsägelser än vad vi velat erkänna. Inför valet 2010 skrev han en krönika om att han röstade på Kristdemokraterna, för att sedan skriva en krönika 2018 som beskrev hur han röstat på Socialdemokraterna genom hela sitt liv. Man skulle ju kunna tänka sig att en så pass exponerad och inflytelserik person därav möttes av en del frågetecken: “men GW, du sa ju att…?”. Om det hade varit Isabella Löwengrip eller Camilla Läckberg som skickat dubbla budskap om sina politiska val på motsvarande sätt föreställer jag mig att detta hade skett.
När man letar i arkiven kan man konstatera att GW lanserat ett flertal olika teorier om Palmemordet också. Det kanske inte är så konstigt i och för sig: information förändras ju över tid och därmed ens teorier. Det har hänt mig också, många gånger, och är verkligen inget att sticka under stol med.
Skillnaden är väl just att när GW eller Giesecke gör det betraktas teorin aldrig som särskilt spekulativ. Inte av andra, och säkert inte heller av dem själva — för är det inte just deras innerliga pondus och självsäkerhet, som bottnar lika djupt ned som i Marianergraven, som smittar av sig på oss andra?
Jag läste för ett tag sedan i en bok av Martin Gelin att den amerikanska flottan kommunicerar med sina u-båtar genom att smälla till i jordskorpan på havets botten så att knackningarna avger små vibrationer som bara de egna u-båtarnas besättning kan förstå. När en av dessa svenska farbröder gör något motsägelsefullt händer kanske något liknande inom Sverige: en knackning går ut till oss alla om att bara förbise det.
Det finns nämligen inget som skulle leverera ett så hårt slag mot den nationella gemenskapen som odiskutabla bevis om att Leif GW Persson haft fel, om så bara för en gång. Det hade räckt för att krossa den svenska spegelbilden, på många sätt heligare än den mer utåtriktade internationella “Sverigebild” som det ofta talas om. Därför skulle vare sig medier eller allmänhet komma på frågan att ta upp det i någon större omfattning, trots att många andra offentliga personers — i många fall mindre kända och mindre betydelsefulla — minsta inkongruenser ska nagelfaras. Men här vore det lika osannolikt som om en rysk nyhetsbyrå skulle ifrågasätta ifall Vladimir Putin bjöd in till ett fototillfälle där han red på en grizzlybjörn.
Sådant medialt idoliserande är inte lika problematiskt alla gånger. Det är mer problematiskt när idolen befinner sig nära makten, pågående skeenden och betydelsefulla policybeslut.
Jag tänker på det när en mängd olika riksmedier går ut och vidareförmedlar Gieseckes påstående om att “99 procent eller fler” av de som har smittats av coronaviruset inte märker av att de har haft det, vilket han sa i en SVT-intervju häromveckan. Det är en siffra som saknar motstycke i den internationella expertdiskussionen om viruset. Och sker samtidigt som stora drivor av människor över hela Sverige ligger utslagna i ofta flera veckor långa sjukdomstillstånd, som absolut märks så det dånar om det, och som inte heller påminner om någon annan tänkbar sjukdom de varit med om själva (källa: Novus 22/4, som till skillnad från FHM datainsamlar hos ett urval av befolkningen som helhet).
I normalfallet hade ett så utstickande påstående som Gieseckes lett till frågor om hur avsändaren kommit fram till en teori med så pass spekulativa förtecken, om det inte hade varit för det magnetfält som bildas runt en person med Leif GW Persson-aura. Ett magnetfält som attraherar intresse men repellerar ifrågasättande.
Uppgifter som dessa brukar medier annars gilla att inte bara rapportera om, utan också kontextualisera. En del av den så kallade nyhetsvärderingen: ju mer uppseendeväckande påstående, desto mer intressant! Därmed blir det värt att vända och vrida på — inte bara basunera ut som en ny odiskutabel sanning totalt frikopplad från tidigare kunskap eller omgivande forskning, utan att samtidigt förklara hur det hänger ihop (eller inte).
Är det då något medie som har gett sig på att fråga om förklaringen till denna utmärkande faktauppgift, som vänder upp och ned på tidigare kunskap om viruset? På ett sätt hade man kunnat tro det, men samtidigt naturligtvis inte: för Giesecke har Leif GW Persson-aura, och det är alltid bevis nog.
Inlägget Vi hade aldrig klarat corona utan att utse någon till Leif GW Persson dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2020/04/vi-hade-aldrig-klarat-corona-utan-att-utse-nagon-till-leif-gw-persson/feed
0
Recension av podden Daddy Issues, som jag inte har hört
/2019/03/recension-av-podden-daddy-issues-som-jag-inte-har-hort
/2019/03/recension-av-podden-daddy-issues-som-jag-inte-har-hort#comments
Mon, 18 Mar 2019 19:08:22 +0000
/?p=465
För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”. Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig […]
Inlägget Recension av podden Daddy Issues, som jag inte har hört dök först upp på Simon Strand.
]]>
För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.
Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.
Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:
”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.
Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.
Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!
Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.
Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!
Därför får podden fem plus.”
Inlägget Recension av podden Daddy Issues, som jag inte har hört dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2019/03/recension-av-podden-daddy-issues-som-jag-inte-har-hort/feed
1
I morgon röstar riksdagen om rökförbudet på uteserveringar
/2018/12/morgon-rostar-riksdagen-om-rokforbudet-pa-uteserveringar
/2018/12/morgon-rostar-riksdagen-om-rokforbudet-pa-uteserveringar#respond
Tue, 11 Dec 2018 14:14:55 +0000
/?p=458
Jag har en kompis som vi kan kalla för Jompa, men han heter i själva verket någonting annat. Jompa är socialdemokrat och jobbar som tjänsteman i regeringskansliet. Han är ofta träffsäkert självkritisk och självironisk kring socialdemokratins, regeringens och hela politikens många brister och krumbukter. När vi för ett tag sedan tog en öl, jag och […]
Inlägget I morgon röstar riksdagen om rökförbudet på uteserveringar dök först upp på Simon Strand.
]]>
Jag har en kompis som vi kan kalla för Jompa, men han heter i själva verket någonting annat. Jompa är socialdemokrat och jobbar som tjänsteman i regeringskansliet. Han är ofta träffsäkert självkritisk och självironisk kring socialdemokratins, regeringens och hela politikens många brister och krumbukter.
När vi för ett tag sedan tog en öl, jag och Jompa, så kom vi in på paternalismen, en av socialdemokratins grundpelare — med sina för- och nackdelar — och hur den efter många års nästan oavbrutet maktinnehav ibland tagit sig bisarra uttryck och spårat ur i oinskränkt petighet. När en kraft av vilket slag som helst får fritt spelrum kommer den förr eller senare att slå knut på sig själv.
“Jag förstår att vi förlorade valet 2006″, sa Jompa. ”När jag var i Malmö på tjänsteresa och var dunderförkyld en kväll gick det inte att få tag i nässpray, eftersom det då bara såldes på apotek. Alla apotek var stängda, så jag kunde inte andas. Jag var så täppt i nästan att jag fick andnöd. Fatta vad sjukt: i vårt Sverige var det förbjudet att andas”.
Nu när regeringens socialdepartement och en majoritet i riksdagens socialutskott verkar överens om att förbjuda rökning på uteserveringar kom jag att tänka på det han sa igen.
Det är ju redan så i dag att rökning tillåts på vissa uteserveringar, eller vissa delar av uteserveringar, utifrån de regler som restaurangerna själva sätter upp. Det funkar rätt bra. Ingen lider särskilt mycket av det pragmatiska upplägget, eller om man gör det så kanske man egentligen har andra problem, som detta snarare blir en proxy för. Det finns ju folk som påstår sig lida av el och strålning också. Det finns folk för allt.
Förbudet mot rökning på uteserveringar är ju knappast jämförbart med det förbud som infördes 2005 mot rökning inne på krogar. Det var ett bra och rimligt förbud, som hade positiva effekter för de flesta, inklusive restaurangnäringen själv. En utomhusmiljö, däremot, skiljer sig väsentligt från en inomhusmiljö så att det faktiskt går att ordna så att rökare och icke-rökare kan samexistera utan några större svårigheter.
Och det är ju inte bara heltidsrökare som drabbas av detta, utan alla chosefria människor som kan unna sig en cigarett då och då. Vanligt folk, som inte är extremister åt något håll. Folk som kanske bara vill röka en cigarr på en uteservering när deras fotbollslag vunnit SM-guld eller vad det nu kan tänkas vara.
Rökförbudet på uteserveringar är ett extremt utslag för när någon eller några har fått dra sina egna preferenser lite för långt. En Nils Bejerotsk fix idé för vår tid. Jag har en annan kompis som kallar den typen av människor för avföringsplanerare. Det kommer från en japansk dokumentär om människor i Japan som äter och dricker saker i en viss ordning för att skikta sitt eget bajs på ett “optimerat” sätt: för att exkrementets konsistens ska hamna precis rätt på Bristol-skalan.
Avföringsplanerarna kan inte få bestämma allt i samhället. Jag kan bara hoppas att ledamöterna i riksdagens socialutskott kan värdera även det perspektivet när de i morgon voterar om rökförbudet på uteserveringar. Det inser redan kloka typer som Jompa inom politiken.
Demokratin bör inte missbrukas genom att alla försöker bestämma över alla. Och jag tror att det i nuläget är skadligt för alla etablerade partier att lägga sig i den här sortens detaljer, samtidigt som många väljare upplever att statens kärnverksamhet inte riktigt fungerar. Förut fanns en känsla av att de styrande politikerna verkade enligt något slags proportionalitetsprincip, där de viktigaste frågorna fick den största uppmärksamheten. Det upplever allt färre i dag.
Inlägget I morgon röstar riksdagen om rökförbudet på uteserveringar dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/12/morgon-rostar-riksdagen-om-rokforbudet-pa-uteserveringar/feed
0
Min ålderskris förvärrades just av att Thomas Krangnes inte längre går i takt med tiden
/2018/11/min-alderskris-forvarrades-just-av-att-thomas-krangnes-inte-langre-gar-i-takt-med-tiden
/2018/11/min-alderskris-forvarrades-just-av-att-thomas-krangnes-inte-langre-gar-i-takt-med-tiden#respond
Sat, 03 Nov 2018 16:59:48 +0000
/?p=444
Nyligen drabbades jag av min första ålderskris. Den kom i samband med att jag fyllde 29 härommånaden. Min kompis Fanny sa till mig att det inte är så konstigt, ålderskriser inträffar nämligen på udda år, inte på jämna. Men ofta just före ett brytår som 30 eller 40. Det är ju när man ska […]
Inlägget Min ålderskris förvärrades just av att Thomas Krangnes inte längre går i takt med tiden dök först upp på Simon Strand.
]]>
Nyligen drabbades jag av min första ålderskris. Den kom i samband med att jag fyllde 29 härommånaden. Min kompis Fanny sa till mig att det inte är så konstigt, ålderskriser inträffar nämligen på udda år, inte på jämna. Men ofta just före ett brytår som 30 eller 40. Det är ju när man ska träda in i ett nytt decennium som man blir bekymrad, inte när man har gjort det. Rimligt.
Jag påminns om det när jag ser Nöjesguiden ta in ungdom efter ungdom i sitt bloggsortiment och börjar fundera på om jag är som en kille jag träffade i Beirut som berättade att han varit resident DJ på ett hotell i Nigeria i åtta år, det vill säga någon som dröjt sig kvar lite för länge? Alla skeenden jag befinner mig i har gått i så många cykler vid det här laget att jag kan dem utan och innan. Ingenting förvånar längre. Allra minst jag själv. Det är som att vara med i tv-serien Våra bästa år, den som det har gjorts över 13 000 avsnitt av. ”Like sands through the hourglass, so are the days of our lives”.
Men samtidigt som det känts som att jag har gjort allt, känns det också som att jag inte har gjort någonting. Kanske är det ålderskrisens själva definition; att man känner sig klämd mellan allt och inget. Jag vet inte.
Jag tänker på om man skulle skaffa barn och vad man i så fall hade velat ha sagt till det barnet. Man kanske hade skrivit något, “Brev till mitt barn” hade det kunnat stå på kuvertet, och lagt i en liten amulett som barnet hade fått öppna när det fyllde 15 eller 18 eller när man dog. Men jag kommer inte på vad jag hade skrivit. Jag har inga råd att ge, förutom möjligen att inte konsumera råd, utan i stället fokusera på att internalisera dem. Råd är så flyktiga. Man ska vara försiktig med dem. Så kanske hade brevpapperet varit helt tomt på innehåll, med den underfundiga andemeningen att barnet får tänka självt, lösa sin egen skit. Inte så dumt det i och för sig, även om barnet kanske skulle känna ambivalens inför upptäckten att pappa är som Jordan B. Peterson fast med “glimten i ögat”.
Även om jag börjar bli så gammal har jag inte lärt mig mycket, och jag har inte heller något särskilt att säga. När ens referenser börjar bli daterade kan man lösa det ett litet tag genom att börja umgås en generation nedåt, men när till och med de som är födda i början eller mitten av 90-talet börjar kännas trötta förstärks känslan av att man själv är långt inne på ålderns höst. Lite så kände jag när min några år yngre bloggkollega Thomas Krangnes skrev ett parodiskt Min helg-reportage i sin blogg. Där står han med sitt 2015-format och här står jag med min Fest hos Mange-CD-ROM och undrar vad det var som hände. Farväl, samtiden.
Och jag inser att även om jag redan fallit offer för många av åldrandets besynnerligheter är det fortfarande mycket som ska komma. Jag kommer förmodligen bli äldre än vad de flesta hade förväntat sig, kanske längre än jag hade velat. Även om det inte är under övervägande för egen del kan jag verkligen respektera människor som upplever någon slags fullbordning och sedan väljer att checka ut, efter noggrant övervägande. “67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed” skrev Hunter S. Thompson innan han sköt skallen i bitar. Det har något.
Nåja, detta är säkert övergående, och förmodligen nyttigt. Ålderskrisen är som en luftgrop man hamnar i när man inser att man tappat sin relevans i det gamla, utan att ha hittat sin relevans i det nya. Därmed förmodar jag att detta inte är något man väntar ut, utan något man trampar sig ur. Men 39-årskrisen gör mig redan orolig och bekymrad. Då känns det som att det finns risk att man skämmer ut sig fullständigt.
Inlägget Min ålderskris förvärrades just av att Thomas Krangnes inte längre går i takt med tiden dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/11/min-alderskris-forvarrades-just-av-att-thomas-krangnes-inte-langre-gar-i-takt-med-tiden/feed
0
Farväl, Spy Bar
/2018/04/farval-spy-bar
/2018/04/farval-spy-bar#comments
Sun, 29 Apr 2018 15:53:50 +0000
/?p=439
I nästan hela mitt vuxna nöjesliv, inte minst under senaste sex åren, har Spy Bar varit den naturliga slutpunkten för utekvällar i Stockholm, något som jag inte direkt varit ensam om. Men jag har insett att det är över nu. Jag klarar det inte. Det har nog växt fram under en period, och jag har […]
Inlägget Farväl, Spy Bar dök först upp på Simon Strand.
]]>
I nästan hela mitt vuxna nöjesliv, inte minst under senaste sex åren, har Spy Bar varit den naturliga slutpunkten för utekvällar i Stockholm, något som jag inte direkt varit ensam om. Men jag har insett att det är över nu. Jag klarar det inte.
Det har nog växt fram under en period, och jag har vänt och vridit på problemet — är det mig det är fel på, eller är det Spy Bar? Jag kan ibland vara onödigt krävande, det är åtminstone vad andra säger, men efter noggrant övervägande har jag insett att det trots allt — i huvudsak — är Spy Bar det är fel på.
Klubben, som ligger i Daneliuska huset, även kallat Arnoldshuset, har varit en institution i Stockholm i stort sett sedan öppnandet 1995 och startades med små medel; spontant inrett med begagnade möbler öppnade Spy Bar och blev början på det imperium som i dag är Stureplansgruppen. Eftersom jag blev vuxen först långt senare har jag inte själv upplevt klubbens alla epoker, men väl de senaste fyra, fem — ett antal olika pointers, chefer och vaktbolag har passerat under den tiden.
Men nu har jag insett att jag tycker att Spy Bar är en bedrövlig produkt, och som har blivit sämre. Kanske har jag tyckt det längre än vad jag har velat erkänna, kanske kan nattklubbar med en monopolliknande ställning ha den effekten på folk, att man drabbas av någon slags variant av Stockholmssyndromet, där man intalar sig själv att man gillar den upplevelse man låtit sig kidnappas av utan att det egentligen stämmer.
Om vi tar det från början: när man väl närmar sig Spy Bar kan blotta åsynen av det köttberg med människor som står utanför ibland räcka för att avskräcka. Man behöver inte lida av agorafobi för att må dåligt. Hetsen, trängseln, konkurrensen om uppmärksamhet, det är en ledsam syn. Om man trodde på människan innan så gör man det garanterat inte när man slutligen kommit fram till repet. Tusen år av civilisatorisk utveckling är som utraderad i klungan utanför Spy Bar.
Även om man står på listan och känner gott om folk är det en besvärlig upplevelse. Det finns inte en enda person som kan äntra Spy Bar utan att må lite, lite dåligt under tiden. Eller mycket dåligt; — däremellan går skalan; lite dåligt till mycket dåligt. Jag kan bara tänka mig hur svårt och frustrerande det måste vara för människor som inte känner folk eller står på listan. Om jag som ändå har ovanligt goda förutsättningar upplever det så måste det vara tio gånger värre för många andra.
När Spy Bar stängde för renovering häromåret, liksom Laroy, hade jag en förhoppning om att verksamheten i huset skulle utvecklats mot något mer Yaki-Da-liknande, det vill säga ett stort ställe fyllt av intern variation, både i stil och röjighetsgrad. Tyvärr blev det inte så. Jag var på Laroy en kväll och där inne var det minusgrader. Det var så kallt att man såg ånga när gästerna andades. Man hade kunnat ha en del med matservering, precis som på Yaki-Da, i stället för som nu när den enda maten som går att köpa är ett pliktskyldigt ägg för typ 200 kr, för att svara upp mot regeln att alla uteställen måste erbjuda mat i någon form.
Det är ganska stökigt och smutsigt inne på stället. En stökig och smutsig produkt kan ju vara ett medvetet val och något eftersträvansvärt i vissa fall, men i detta fall tycker jag inte att det korresponderar särskilt väl med ställets profil. Det känns mer som ett utslag för ignorans än för medvetenhet.
Kanske hade det varit mindre skitigt om Spy Bar inte styrts uteslutande av män (precis som Nöjesguiden, på så sätt!), och så har det väl mer eller mindre alltid varit. Varför vet jag inte.
Allt har inte blivit sämre. Vad gäller vakterna verkar det ha skett en professionalisering. Många gånger tidigare har vakterna varit riktiga spån. En gång var jag på väg att bli utslängd för att jag satt ned i en fotölj, vakten tyckte att det verkade misstänkt berusat att sitta ned i en av de fotöljer som klubben själv valt att inreda med, förmodat avsedda för sittande. Men det verkar som att man har slutat anställa rena idioter.
Tyvärr är känslan ändå rätt orolig ofta. Som en välkänd mediepersonlighet som inte hade varit där på många år nyligen sa till mig efter att ha varit där: ”jag trodde jag skulle bli skjuten”. Även om hon sa det halvt på skämt så är det väl inte för inte en före detta pointer alltid hade skottsäker väst på sig.
Det är helt enkelt ett ställe med många påtagliga brister. Berusade av postmodernitet kan det säkert vara lätt för många inblandade att glömma bort att produkten och leveransen är mycket mer än att en handfull halvkända personer lägger upp Insta Stories på varandra.
Samtidigt lyckas Stureplansgruppen imponerande bra med sina nya restauranger, till exempel L’avventura och Hillenberg. Men detta gör också att alla större krogkoncerner i Stockholm numera har spetsen i sin restaurangverksamhet, inte klubb. Frågan är om Stockholm ens är topp tre städer i Sverige klubbmässigt? Göteborg och Malmö är definitivt före. För några månader sedan var jag på en stor klubb i Västerås som var en roligare och bättre upplevelse än vad Spy Bar och andra Stockholmsklubbar ofta är.
I Stockholm finns i dagsläget Moon som är bra, men det är också ett ställe av boutique-karaktär snarare än en bredare aktör. Det återstår att se vad Mister French-gruppen gör av F12 men jag tror att även det kommer bli bra. Att Stureplansgruppen misslyckas med Spy Bar och inte har lyckats med Berns (jag har förvisso inte varit på Le sedan det öppnade, så kan inte uttala mig om den biten) är nästan lite förvånande, givet koncernens arv. Berns som mycket väl kan vara Europas finaste kroglokal och som har en alldeles fantastisk historia.
Problemen är nog i grund och botten, som så ofta annars, av ekonomisk karaktär. Det är mycket pengar som ska intjänas på få timmar, en nattklubb har ju öppet ungefär 12 till 30 timmar i veckan. Därför är det bara Brandmyndigheten som sätter stopp för hur mycket ställena fylls (jag minns Celezte för ett par somrar sedan när vakterna plötsligt insåg att de råkat släppa in 300-400 för många), och ingen aktör har några tydliga incitament att öka utbudet. Strypt tillgång, maximal belastning och låga kostnader är modellen för att skapa lönsamhet. Åtminstone så länge gästerna köper det. Så i går bestämde jag mig för att mitt lidande på nattklubb inte ska finansiera någon annans badrumsrenovering.
Kanske är det dags att lägga ned Spy Bar och gå vidare. Därefter kan alldeles nya verksamheter resa sig ur askan. Kanske Stockholms första flervånings-Joe & The Juice eller något annat trevligt. Det hade varit ärligare i alla fall.
Inlägget Farväl, Spy Bar dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/04/farval-spy-bar/feed
6
Mitt misslyckade försök att nätverka med Linkedin-mannen
/2018/03/mitt-misslyckade-forsok-att-natverka-med-linkedin-mannen
/2018/03/mitt-misslyckade-forsok-att-natverka-med-linkedin-mannen#respond
Sun, 04 Mar 2018 18:51:12 +0000
/?p=433
Jag blev för ett tag sedan addad av en man på Linkedin, vi kan kalla honom Thomas (men han heter i själva verket något annat), som direkt följde upp med ett meddelande där han berättade om sitt breda internationella kontaktnät (som verkar bestå i att han har lagt till tusentals människor han inte känner på […]
Inlägget Mitt misslyckade försök att nätverka med Linkedin-mannen dök först upp på Simon Strand.
]]>
Jag blev för ett tag sedan addad av en man på Linkedin, vi kan kalla honom Thomas (men han heter i själva verket något annat), som direkt följde upp med ett meddelande där han berättade om sitt breda internationella kontaktnät (som verkar bestå i att han har lagt till tusentals människor han inte känner på Linkedin).
10:56 PM
”Hej Simon
Trevligt att få addera dig till mitt internationella nätverk av 8.500 kontakter. Jag o min kompanjon, xxx, är stora nätverkare, o hjälper ofta våra kontakter att connecta till andra i vårt nätverk. Säg bara till om jag kan hjälpa med någon kontakt, information eller referens/verifiering.
Thomas”
Jag bestämde mig för att svara Thomas och testa om han verkligen är så connectad som han påstår:
11:14 PM
”Hej Thomas, och tack för ditt meddelande. Faktum är att jag just nu befinner mig i en situation som jag har svårt att veta hur jag ska ta mig vidare från. Kanske kan du med ditt internationella kontaktnät hjälpa mig?
I de nepalesiska bergen finns ett isolerat folkslag, rauterna, som lärt sig vissla på ett särskilt sätt som inte kunnat efterliknas av några andra människor. Somliga säger att det beror på dricksvattnet i bergen där, vars unika ph-värde och salthalt skapar en alldeles särskild tandemalj, som i sin tur ger visselljuden sin distinkta karaktär. Jag vet inte.
Hursomhelst: människor i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är beredda att betala dyra pengar för dessa ljud, så länge de är inspelade i original och det faktiskt går att verifiera att ljudupptagningarna inte kopierats.
Tydligen finns det i den wahhabitiska tolkningen av islam några slags indikationer på att dessa ljud vore heliga, varför rika araber från dessa länder är beredda att betala enorma summor för ljudinspelningar av rauternas visslande.
Jag behöver därför hitta en nepalesisk ljudproducent som åtföljs av ett säkerhetsteam specialiserat på den bergiga terrängen i området, någon som kan översätta till och från rauternas lokala språk, samt en sunniarabisk handelsman med stort kontaktnät på arabiska halvön, för att kunna agera matchmaker på denna marknad, som mycket få ens har identifierat.
Av förklarliga skäl måste denna information behandlas strikt konfidentiellt. Idén bygger på exklusivitet. Jag kan tänka mig en generös revenue sharing med den som kan hjälpa mig med rätt kontakter.
Är det något som du kan hjälpa till med, tror du?
Bästa hälsningar,
Simon”
Ett par dagar senare svarade Thomas:
6:57 PM
”Simon, jag gillar utmaningar, och inget är ovanligt nog för att anta uppdraget. Faktum är att jag direkt kan uppfylla ett antal punkter av de krav du har, som t.ex. ljuduppspelning och säkerhet. Översättare/tolk tror jag mig kunna ordna genom redan existerande kanaler, och jag har ett mycket stort nätverk i det sk. GCC-området så det skall inte vara svårt att finna en lokal partner att samarbeta med. Det finns en del legala regler att ta hänsyn till när det gäller kompanjonskap eller representant, samt finansiella transaktioner. Dessa har jag också både koll på, och kan arrangera. Det jag behöver veta mer är den ekonomiska delen då jag dels kommer att få frågor som snabbt kommer in på; Whats In It For Me, och möjliga intäkter ställt till kostnader för den operativa delen. Kan du ge mig lite mer info om ekonomin, så kollar jag av med kontaktnätet.”
Jag replikerade kort senare:
7:35 PM
”Hej Thomas, och tack för svar. Det jag känner saknas i det du presenterar är Nepal-bitarna. Även om vi kan nå de arabiska köparna så måste jag ha hjälp med lokal kompetens på plats i Nepal för att lösa supply-sidan. Bara att översätta till och från rauternas språk kräver mycket unik kompetens, då rauterna bara består av ett par hundra individer. Den rautiska minoriteten är av så marginell storlek att det inte ens går att hitta någon läsning om dem på svenska, bara på engelska: Samtidigt – du har 8 500 affärskontakter på Linkedin. Man behöver inte vara Kevin Bacon för att inse att någon av dem lär känna nån som känner nån som har en ingång på rauterna. Men då, först då, går det att skapa en fungerande distributionskedja. De nepalesiska kontakterna är nästan viktigast, och den mest uppenbara flaskhalsen i hela affärsmodellen. Här gäller det att kunna garantera säkerheten, men också att kunna skapa goda relationer till rauterna. För att skapa förutsättningar för det måste vi prata med rauter på rauters språk. De är kända för sin vresighet, och går man inte varsamt fram är det lätt att hamna i en konflikt. Om fel team skickas till rauterna i Nepal är risken att vi bränner våra chanser, och i värsta fall att det blir våldsamt – en sådan konflikt skulle reta upp alla från UNESCO till internationella domstolen i Haag.”
Först insåg han inte att jag skojade lite med honom:
8:47 PM
”Hej Simon Tack för din info. Jag förstår att du gjort ordentlig research, och har bra info-kanaler. Det är så att jag har flera kontakter i Nepal. Jag har inga detaljkunskaper om dessas kunskap om just denna minoritet, men jag kan börja och ställa frågor. Fråga; Om jag börjar ställa frågor till mina lokala kontakter i Nepal, finns det risk att vi väcker misstankar, eller kan förstöra affärsmöjligheter? Isf är det inte bara ett NDA utan också gå mycket försiktigt fram. Jag är van vid att behöva signa sekretessavtal, så har Ni något sådant så kan du bara sända det till mig. Mitt förslag är att jag på spekulation tar fram intel och underlag för ett business case som sedan blir underlag för en business plan där vi gör en agreement om ekonomi och fördelning alla stakeholders emellan. Simon, om det ovan make sense för dig ber jag dig som första action att informera hur jag skall förhålla mig angående förfrågningar, och hur mycket jag kan säga till mina kontakter? Bästa hälsningar Thomas
Men när det gick upp för honom tog det hus i helvete.
”End of Prank?”, skrev Thomas först i ett meddelande. Sedan kom ett till:
”Simon
Jag o min kompanjon har cirka 30.000 bara på Linkedin, o när vi går ut i Sociala Medier får vi tio-tusentals visningar, och exponering.
…
För oss är det ett intressant case att visa upp som ett totalt misslyckat exempel, och även som fall av att helt såga sitt varumärke och möjlighet på marknaden. Har jag inte fått någon replik och förklaring från er inom fem dagar så utgår jag från att ni inte kan eller vill svara – o då förbehåller vi oss rätten att publicera och sprida hela materialet.”
Jag har klippt bort vissa delar så att Thomas inte ska kunna identifieras enkelt. Men Thomas gjorde tydligt att han är en mycket mäktig person, som skulle förstöra min karriär och till och med ge sig på mina vänners bolag, samt använda min korrespondens med honom som exempel på hur man inte nätverkar och bygger sociala relationer i sina föreläsningspresentationer och inför alla sina 800 miljarder Linkedin-kontakter. Det var som att han var helt övertygad om att mitt avsteg från hans Linkedin-handbok skulle leda till att ingen någonsin skulle vilja jobba med mig igen.
Jag gav honom ett kort och koncist svar och förklarade i det att de var mina sista ord i diskussionen (eftersom jag anade att han säkert skulle vilja debattera saken i evigheter). Han försökte provocera fram ytterligare svar från min sida och menade att han skulle hänga ut mig och att jag nu skulle få ta de långtgående konsekvenserna av detta avskyvärda etikettsbrott. Han skickade också sin kollega, en annan person som lever sitt liv på Linkedin, efter mig. Kollegan kontaktade mig på Linkedin, Facebook och Twitter. Jag svarade naturligtvis inte.
Till slut gav de upp och återgick till att nätverka med andra. Om mitt handlande fick några vidare konsekvenser vet jag faktiskt inte. Men det är möjligt att de nu håller kurser där jag tjänar som ett varnande exempel på hur man inte nätverkar.
Inlägget Mitt misslyckade försök att nätverka med Linkedin-mannen dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/03/mitt-misslyckade-forsok-att-natverka-med-linkedin-mannen/feed
0
I Sverige är vi alla kungar som har fötts in i något
/2018/02/sverige-ar-alla-kungar-som-har-fotts-nagot
/2018/02/sverige-ar-alla-kungar-som-har-fotts-nagot#comments
Sat, 17 Feb 2018 13:17:15 +0000
/?p=427
Jag har som tidigare konstaterat inte särskilt mycket till övers för republikaner (alltså de som vill ha republik, inte amerikanska högerpartister). Men det finns något bra att hämta hos alla, även hos dem. Det svåraste argumentet att bemöta – deras bästa argument – är ju orimligheten i att man föds in i något, det antiegalitära […]
Inlägget I Sverige är vi alla kungar som har fötts in i något dök först upp på Simon Strand.
]]>
Jag har som tidigare konstaterat inte särskilt mycket till övers för republikaner (alltså de som vill ha republik, inte amerikanska högerpartister). Men det finns något bra att hämta hos alla, även hos dem.
Det svåraste argumentet att bemöta – deras bästa argument – är ju orimligheten i att man föds in i något, det antiegalitära i att vissa omfattas av andra rättigheter och skyldigheter än övriga medborgare. Ett fullt giltigt argument och det är absolut en nackdel med monarkier värd att ta i beaktande när man viktar olika plus och olika minus mot varandra som vi pragmatiker till skillnad från principryttare gör i enlighet den gamla keynesianska principen “it’s better to be almost right than precisely wrong”.
Så ja, detta med det orimliga i att man föds in i något har ändå gjort avtryck hos mig. Och en demokrati är en ständigt pågående förhandling mellan olika individer och grupper. Vill man inte möta en motpart på en punkt, då blir det extra viktigt att göra det på någon annan.
För att möta republikanerna kring att staten inte bör borga för att någon föds in i något kan jag tänka mig att övergå från en medborgarskapsmodell som närmast påminner om en pluralistisk monarki – och det närmast utan invändningar – till en modell där medborgare helt enkelt väljs var fjärde år, som små presidenter.
För vad är väl vi svenska medborgare i nuläget om inte 10 miljoner små, små kings som också uppbär apanage i form av bidrag utan krav på motprestation i form av exempelvis socialbidrag, i en värld av 7,6 miljarder människor som inte omfattas av samma rättigheter? Den Svenska Medborgerligheten är ett stort kungahus med många familjemedlemmar, sett som andel av världsbefolkningen. Om vi jämför med vanliga kungahus sedda som andel av sitt eget lands befolkning så utgör vi till exempel en nästan tre gånger större andel av världsbefolkningen än vad huset Saud, Saudiarabiens kungahus, utgör av landets 33 miljoner invånare (det saudiska kungahuset – och nu pratar vi extended family – består av cirka 15 000 personer); svenskarna är 1,3 promille av världsbefolkningen och Saud-familjen 0,45 promille av den saudiska befolkningen.
Ju mer jag tänker på det inser jag att frågan om valbarhet inom själva styrelseskicket är en distraktion från det faktum att nästan ingen annan väljs, att alla föds in i Den Svenska Medborgerligheten, trots att det, åtminstone enligt mig, finns gott om människor som borde väljas bort och väljas in med jämna mellanrum.
Om den medborgerliga församlingen skulle väljas var fjärde år skulle alla människor plötsligt ha helt andra incitament att bete sig i enlighet med de normer och regler som vårt samhälle har satt upp – och i stället för att hindra/rädda en handfull personer från att födas in i något skulle vi befria miljontals.
Medborgerliga val vore överlägset mer demokratiskt än det nuvarande systemet. Det skulle förmodligen också göra Sverige till ett mer utvecklat land som står sig bättre i den internationella konkurrensen. Det finns fortfarande detaljer som måste lösas, att systemet utarbetas på ett smart sätt – för att undvika alltför uppslitande konflikter till följd av valresultaten, inte minst – är absolut nödvändigt för att detta ska kunna fungera lika bra som det är tänkt. Men att det är rätt väg att gå borde alla rationella människor kunna hålla med om.
Inlägget I Sverige är vi alla kungar som har fötts in i något dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/02/sverige-ar-alla-kungar-som-har-fotts-nagot/feed
5
Min nya bok: Jättecitronsmannen
/2018/02/min-nya-bok-jattecitronsmannen
/2018/02/min-nya-bok-jattecitronsmannen#respond
Sun, 11 Feb 2018 18:44:45 +0000
/?p=424
Kläckte just idén till min nästa roman, Jättecitronsmannen. En entreprenöriell typ som tar över ett apelsinföretag, bolaget är 100 procent fokuserat på apelsiner. Men apelsinens status har falnat. Konkurrensen kommer från flera håll, dels satsumas, klementiner och mandariner, men också från helt nya vitaminrika produktkategorier. Apelsinen sågs tidigare som något spännande, men dess karakteristika har […]
Inlägget Min nya bok: Jättecitronsmannen dök först upp på Simon Strand.
]]>
Kläckte just idén till min nästa roman, Jättecitronsmannen. En entreprenöriell typ som tar över ett apelsinföretag, bolaget är 100 procent fokuserat på apelsiner. Men apelsinens status har falnat. Konkurrensen kommer från flera håll, dels satsumas, klementiner och mandariner, men också från helt nya vitaminrika produktkategorier. Apelsinen sågs tidigare som något spännande, men dess karakteristika har bleknat, apelsinen har blivit ordinär. Så han bestämmer sig för att ”göra en ruccola”. Ruccola heter ju egentligen senapskål men någon kom på att ingen vill äta något som heter senapskål så man döpte om det till ett tjusigt italienskt namn i stället – och försäljningen sköt i höjden. Han döper om apelsinen till ”jättecitron”. Plötsligt är jättecitronen på allas läppar, den har blivit ett av landets största diskussionsämnen, och det avspeglar sig i butikerna. Folk handlar mängder av jättecitron. Genom att ta en position som är medvetet diskutabel (är apelsinen verkligen närmst besläktad med just citronen? Associationen är inte självklar) lyckas jättecitronen bli top-of-mind. Och Jättecitronsmannen blir efter några år en av Sveriges rikaste. Han far runt och missionerar om jättecitronen, lite som Bert och Ian gjorde med Ny demokrati i början av 90-talet, och hajpen blir bara större och större. Men Jättecitronsmannen bär på en hemlighet som riskerar att äventyra hela verksamheten. Så småningom visar det sig att jättecitronsimperiet är upprinnelsen till vår tids Kreugerkrasch. Jättecitronsmannen tar slutligen sitt eget liv i ett lager fyllt med jättecitroner. Men vissa spekulerar i att han i själva verket blev mördad.
Inlägget Min nya bok: Jättecitronsmannen dök först upp på Simon Strand.
]]>
/2018/02/min-nya-bok-jattecitronsmannen/feed
0
”Min son vägrar bli DJ – vad gör jag för fel?” – Tips till föräldrar #4
/2018/02/min-son-vagrar-bli-dj-vad-gor-jag-fel-tips-till-foraldrar-4
/2018/02/min-son-vagrar-bli-dj-vad-gor-jag-fel-tips-till-foraldrar-4#respond
Sun, 11 Feb 2018 15:54:34 +0