Jag fastnade nämligen för ett ord: aspludd.

ludd bestående av snöliknande frön från asp

Jag började tillbakablicka. Ägna mig åt reflektion och begrundan. För plötsligt så mindes jag hur försommarluften yrade ovanligt mycket. Som snö i maj. Det for förbi mina fönster som i ultrarapid. Flög in i mitt hem och ackumulerade sig i högar på mitt golv som aldrig tycktes vara städat längre. Marken utanför täcktes av en gråvit, fluffig massa. Allting for med vinden. Ibland även jag med den kändes det som.

Det är så vackert när sådana här ord uppstår. Plötsligt så finns där ett behov av att prata om något i termer. Ibland har behovet funnits länge utan att någon liksom tagit tag i det. Ibland utlöses behovet av en särskild händelse som inte passerar omärkt.

Aspludd är vackert. Både som ord och fenomen. Det är tvåstavigt, ligger bra i munnen och tvingar mig att dammsuga lite oftare. Det är lätt att bli salig för mindre.

För det är ju så det är. Jag har varit väldigt ofokuserad de senaste månaderna. I våras skrev jag om min dåvarande kärlek till en död. I somras gick jag i stället och blev kär i en levande. Jag föll – med dunder och brak – som en fura, och i fallet drog jag med mig både rim och reson. Nåväl. Jag blev inte sådär kokobello som många andra kan beskriva sig i sitt kärleksrus, men hela min bandbredd upptogs plötsligt utav en och endast en person.

Jag har aldrig upplevt något liknande i mitt tjugonioåriga liv. Ord som äktenskapstycke har yttrats utav inte bara en eller två (tre räcker visst inte heller) källor, oberoende av varandra. I min hybris har jag inbillat mig att mitt vokabulär varit nästintill oändligt, men detta substantiv tycks ha gått mig helt förbi. Fram tills nu då.

Som den språkintresserade nörd jag råkar vara så både googlade jag och slog upp ordet i diverse databaser.

I den eminenta lexikografiska samlingen SAOL står att läsa

äkt·­en·­skaps|­tycke substantiv ~t
• viss likhet mellan äkta makar

SO fyller ut informationen ytterligare med

äk`tenskapstycke substantiv ~t äkt·en·skaps|­tyck·et
● viss likhet mellan äkta makar särsk. efter längre tids äktenskap

Begreppsförvirring uppstår i min redan överbelastade hjärna. Kan man ha detta tycke utan att vara äkta makar, eller ens efter en så pass kort tid som det ännu rör sig om? Nu vet jag att språket trots allt definieras av sina användare, och inte av SAOL, SO eller Akademien. Men hittills har jag aldrig hört ordet i den betydelse som Akademiens ordböcker föreslår. Har De Aderton (eller hur många de nu för tiden är efter alla kriser) helt enkelt fel?

Äktenskapstycke eller ej. Kvarstår gör det faktum att vi nog är väldigt lika. Havregrynsgröt är en stående morgonrutin, dammsugare ett givet val till fikat och frågesport favoritnöjet när man vill briljera med sin allmänbildning.

Utan att tveka väljer jag att hoppa på tåget som kommer ta mig till helt nya platser i livet. Eller ja…. Det är inte ens ett val. Det är en självklarhet. Jag är en passagerare och livet är mitt tåg.

För så är livet. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Den här sommaren blev överhuvudtaget inte som jag tänkt mig. För en gångs skull är jag nog den sista som misstycker.

Väldigt typiskt för BBC-producerade deckare är ett inklippt djurskrik, som gärna dyker upp i nattmörka scener precis innan någon ska dö, likt ett omen. Vi kan kalla det BBC-djuret.

Så, vad är egentligen BBC-djuret, som blivit symbol för alla dessa brittiska mord? Jag har alltid trott att det varit någon sorts nattaktiv fågel. Ja ni vet, den där ilskna BBC-fågeln som någon ljudsättare hittat i ett effektarkiv på 90-talet. En mystisk art, med svarta fjärdar och gula ögon som enligt folkloristiska sagor för med sig otur när man hör dess gälla, klagande skrik. Jag bestämde mig för att gå till botten med det hela en gång för alla.

Det skulle visa sig att jag haft fel hela tiden.

Det rör sig i själva verket inte alls om någon kolsvart, skrämmande fågel med gula ögon. Ljudet i fråga är nämligen ett rävskall. Så BBC-djuret är med andra ord en räv, och plötsligt fick jag även svar på frågan som den norska humorgruppen Ylvis ställde i sin plågsamma popdänga för några år sedan: What does the fox say?

Ja, nu har vi fått lära oss att inte är det ring-ding-ding-ding-dingeringeding i alla fall.

Jag upplevde att det verkligen behövdes nu. Ingenting är statiskt. Allting är dynamiskt och föränderligt. Livet i allmänhet, och sidor på Internet i synnerhet. I varenda text det senaste året har jag ältat och tuggat runt samma tema. Någonting i stil med att jag inte kan skriva, vilket slutar med att jag har författat ännu en i raden utav meningslösa texter om mina skrivarblockeringar. Det blir lite tröttsamt i slutändan.

Så. Här är den. Min brytpunkt. Markeringen mellan före och efter.

Dessutom har jag tagit bort sidans gamla titel som kändes förlegad och passé.

Jag ska göra ett försöka att nyttja kategorier och skriva om det som intresserar mig, vad det än må vara. Mina pretentiösa författaraspirationer kan jag ta någon annan gång och någon annanstans.

Bryt.

Jag kan redan nu säga att det inte blir någon dans på rosor. Det lär bli mitt livs största utmaning hittills att låta kroppen arbeta konstant i +12 timmar. 300 kilometer är ingen liten sträcka. Det kommer vara slitsamt. Det kommer göra ont. Jag kommer hata livet och universum både en och tre gånger. Minst. Jag kommer garanterat gråta i någon uppförsbacke om (eller kanske när?) jag ”bonkar”, d.v.s. får slut på glykogendepåerna (sannolikheten att detta inträffar är stor då jag har en blodsockernivå som ofta gränsar till hypoglykemi). Samtidigt är det just det där plågsamma som lockar.

Målgången, förutsatt att jag överhuvudtaget tar mig i mål alltså, kommer var fylld utav både glädje och vemod. Glädje över att det äntligen är över. Vemod över precis samma sak. För när man har strävat efter ett mål under en så pass lång tid, och plötsligt tar allting bara slut, ja då spelar det ingen roll hur jävla jobbigt det har varit längs vägen. Det uppstår lik förbannat en tomhet som kommer behöva fyllas med något. I mitt fall tänker jag fylla tomheten med en välbehövlig vila. Inte från träning, utan från prestationskrav. För något tal om att lägga sig på sofflocket är det verkligen inte.

Vad blir nästa mål? Ett maraton? Kanske. Först måste jag läka foten från stressfrakturen ordentligt. Men ja. Uppenbart är att resan på sätt och vis bara har börjat för min del.

Jag inser att min skrivarådra har drabbats av flera problem. Bristen på tid och lust som tidigare nämnt är naturligtvis en bidragande faktor i dessa klassikertider. De senaste 30 dagarna har jag exempelvis cyklat 903,6 km i totalt 34,22 timmar. Därtill kommer mycket annat tråkigt som att jobba, sova och övrigt som en vuxen människa förväntas göra för att inte livet ska falla sönder helt och hållet. Att jag sedan tycks ha målat in mig i ett formathörn är en annan orsak. Det är som att vad jag än försöker författa, så passar det aldrig in i det som redan existerar. Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag har skapat ett kräset publicistmonster som ratar allt som inte håller en standard jag aldrig bad om.

Det finns flera lösningar på detta. Det första är helt enkelt att skapa en ny plattform, som så många gånger förr, och låta denna vara kvar precis som den är. Det andra är att reformera det befintliga. Jag ska suga lite på den karamellen. Jag har en svag känsla av att det knappast lär bli ramaskri i den minimala läsekretsen. Det rör sig i alla fall inte om rubriker i stil med ”Läsarna rasar mot det nya formatet”. De här med att rasa är förresten så 00-tal.

Min lust att skriva har på senare tid blossat upp igen, från att ha legat latent, på grund av en kort men intensiv förälskelse jag genomled. I Karin Boye. Hon är stendöd. Död vid en sten. Eller, förälskelse är väl kanske att ta i. Jag har aldrig varit drabbad av förälskelse ens i en levande vad jag vet, och dessa känslor var i allra högsta grad obesvarade och icke ömsesidiga. Efter att ha läst brev hon skrivit från tonåren fram till kort innan hennes död, så fick jag en helt annan inblick i Karin Boye som människa. Dessa brev var som portaler till ett 20- och 30-tal jag inte visste funnits. Karin dog tre år innan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige, men hon tycks ha haft det ganska trevligt ändå. Dels på damklubbar under tiden i Berlin, men sen levde hon ju faktiskt med en kvinna fram till sin död. I brev till hennes närmsta vänner var hon öppen med sina känslor. Det förbjudna var liksom på något vis ändå accepterat och tillåtet i viss mån. Boye har i både prosa och diktning alltid haft en förmåga att formulera och fånga mina egna tankar och känslor. Hennes korrespondens och brevskrivande tog min ännu närmre. Jag blev som uppslukad. Till slut insåg att det inte kunde vara särskilt hälsosamt att gå runt och tänka så mycket på en person som varit död sedan 1941. Jaja, det var mysigt så länge det varade.

Min besatthet har nu klingat av något, men kvar hänger sig den där känslan av att vilja åstadkomma mer än bara opublicerade utkast.

Jag personligen har främst tre minnen av Notre Dame. Det första är naturligtvis Disneys fritolkade version utav ”Ringaren i Notre Dame”, med den vanskapta Quasimodo, den sköna Esmeralda och ett gäng knäppa vattenkastare. Mitt andra minne är originalet, Victor Hugos roman, som ursprungligen heter Notre-Dame de Paris. En litterär upplevelse i sig. Den skräckromantiska berättelsen lärde mig att en huvudperson – eller snarare protagonist – inte nödvändigtvis måste vara en varelse. Handlingen kretsade snarare kring katedralen, och den var ju faktiskt den som förde berättelsen framåt.

Mitt tredje och kanske sista egentliga minne är från när jag själv besökte Notre Dame. Det var en solig vårdag i mitten av mars för exakt tio år sedan. Mitt nittonåriga, förvirrade jag stod då nedanför detta arkitektoniska vidunder. Det var duvor och turister överallt. Jag var en av dem. Turisterna, alltså. Sedan dess har mina fotografier därifrån bara legat och samlat digitalt damm på en extern hårddisk. Jag grävde fram dem nu och kastades genast tillbaka både tio och hundratals år i tiden.

Så återgår jag till nyhetsrapporteringarna igen. En enerverande reporter kallar Notre Dame för ökänd otaliga gånger och Förenta Staternas inkompetenta president twittrar en beklagelse.

Inom mig växer en irritation över missbruket av felaktiga vokabulär, samt en sorg över att ingenting varar för evigt.

Detta deprimerande framtidsscenario läste jag i en bok om universum någon gång för många år sedan. Kanske var det i en av Hawkings böcker. Universum i ett nötskal. Något åt det hållet i alla fall. En tanke så oändligt svindlande att den existentiella krisen är ett faktum. Min fysiklärare i högstadiet avrådde mig vänligt men bestämt från att ägna tankeverksamhet och dylikt på universums svarta hål. Dessa krökningar i rumtiden som kan få naturens lagar att upphöra.

Nu när forskare för första gången lyckats avbilda ett svart hål – eller snarare dess silhuett – i galaxen M87, så är det oundvikligt att inte damma av mina gamla funderingar på dessa mystiska objekt utav koncentrerad materia som sedan barnsben förundrat och fascinerat. Det där obegripliga bortom allt förstånd som jag trots tidigare avrådan brukade drömma om, när jag sena kvällar i mina tonår låg under stjärnbeströdda himlar och blickade ut i världsrymden. Där ute någonstans fanns de ju. Insikten briserade som en atombomb varje gång.

Bilden på det svarta hålet ser kanske inte ut att vara mycket för världen, men för någon som varit besatt vid tanken på dess existens hela livet är detta pixliga unikum stort. Någon på nätet liknade det vid Saurons öga i Tolkiens universum. Någon annan vid en pastaring i en minestronesoppa. Själv återkommer jag i stället till nollan som symbol och formuleringen som jag en gång fastnade för: det ofattbara absoluta. Eller ja, åtminstone skuggan utav det.

Jag befinner mig på en marknad och stanken av fisk och kadaver är nästan olidlig. Hettan från solen likaså. Marken under mina fötter är en enda lerig sörja. Smutsigt vatten stänker upp på mina anklar. Här är försäljarna från morgon till kväll. Längre in på marknaden bland trånga gångar och rader av frukt och grönt kan man om man har tur och är ute tidigt på morgonen komma över något av det godaste jag vet: nom plae ai (នំផ្លែអាយ). Små bollar av rismjöl fyllda med palmsocker, som toppats med riven, färsk kokosnöt. Jag köper en klase med små, söta bananer och ett par mogna mangor. Så ler jag åt ett minne. Ett verkligt minne. Hur jag i mina försök att kommunicera på khmer försöker köpa just två mangor. Kvinnan ler stort åt mig. Börjar sedan plocka mango för mango – skrattandes – i en påse. Två stycken. Tre. Fyra. Nej vänta lite nu, jag skulle ju bara ha… Fem. Jag försöker ge henne pengar. Hur mycket? Tlai bpon man? Nej. Hon ville inte ha något. Kanske gjorde jag, en vilsen och vit västerlänning, hennes dag. Jag fick fem mangor och ett minne för livet.

Så förflyttar jag mig igen. Hey, lady! Fruit shake, lady. Jag vänder mig mot kvinnan som ropat. Förklarar att jag inte vill ha. Jag är på väg någonstans. Så får hon syn på min keps. Den har barnsjukhusets logotyp. Hon frågar om jag jobbar där. Utan några ingående förklaringar säger jag att jag gjort det. Nu är jag på besök. Hon trugar på mig några stora bär jag aldrig sett förut. Here lady, good hospital. Jag tackar så vänligt. Korsar gatan. Går iväg. Dagen därpå återkommer jag, denna gång för att köpa en fruktshake. Jag tror jag bad om mango. Svay. You speak khmer? Lite. Hon placerar mig på en bänk. Förser mig med ytterligare frukter i väntan på min dryck. Chhnganh? Good? Very chhnganh. Jag får min mangoshake. Den är iskall. Svalkande i värmen. Jag sitter kvar där en stund. Dricker upp. Betalar. Vi ler mot varandra. Sa-aik? Jag förstår inte. Proceduren upprepas flera dagar. Jag köper shake, får frukt på köpet. Sitter i solen. Sa-aik? Senare förstår jag att det betyder i morgon.

På ett bröllop någonstans mitt i Kambodja så tvingas jag ut på dansgolvet av min väns dementa moster. Hela kvällen har hon upprepat att ”it’s so nice to meet someone who speaks very good English”. Tydligen var hon lärare i engelska en gång i tiden. Jag kan inte säga nej. Det vore oartigt. Jag som inte ens kan dansa fuldans på krogen försöker mig nu på traditionell, kambodjansk ringdans. Jag känner mig okoordinerad och lika klumpig som på det enda friskis-pass jag någonsin besökt. Inser att dansgolvet filmas och att en stor och fet jävla TV-duk visar spektaklet live. Trots att jag anstränger mig till mitt yttersta för att göra som alla andra, så smälter jag inte direkt in som den enda västerlänningen på bröllopet. Alla ler mot mig. Inte hånfullt eller medlidande. Bara vänlighet. Jag tappar bort mostern och ser det som min chans till flykt. Letar upp en burk med Ankgor-öl.

På Highway 6 mot Siem Reap färdas vi i 80 km/h på en motorcykel. Jag sitter bakom hennes rygg. Min tröja har klibbat sig fast på ryggen mellan hud och ryggsäck, men i övrigt så fladdrar kläderna av fartvindarna. Dammet yr. Hur länge har vi åkt? En timme? Tre timmar? Tiden försvinner. Den är flyktig. Små samhällen varvas med landsbygd. Längs med vägen står kvinnor och säljer ”sticky rice” i bamburör. Ett sött, klibbigt ris. Riset i Asien är som potatisen i Sverige. Varför äter jag inte mer potatis?

På en bakgata möter jag upp gamla och nya ansikten. Hit går bara ”locals”. Menyerna står på khmer. Någon trubadur framför lite låtar. Jag frågar vad de handlar om. Brustna hjärtan, i vanlig ordning. S beställer några flaskor av ett mörkt, inhemskt öl. ទឹក​ខ្មៅ, dtuk kmau. Svart vatten, kallas det i folkmun. Fyller på allas glas. I den kambodjanska kulturen så delar man. När någon tömt glaset så fyller han på. Jag ser mönstret och dricker således långsammare. Dagen därpå ska vi åka till Koh Ker, ett mindre populärt Angkor-tempel som ligger ett par timmar bort. S är glad. Minglar bland borden. Dricker mer. Han ska gifta sig om ett par månader med en kvinna i Phnom Penh. Känner många här, men kanske måste flytta. Vi tackar S för sällskapet och drar oss hemåt. Han är glad i hågen och jag tvekar på om han kommer följa med till templet dagen därpå. S är den enda med bil. Tanken var att vi skulle åka med den. Så blir det aldrig. Morgonen därpå får vi veta att den är hos polisen. S krockade med en tuk-tuk efter sin blöta kväll. Don’t drink and drive. Så kan det gå.

Jag sitter på Siem Reaps flygplats. Det är gott om tid för att passera säkerhetskontrollen, så jag beställer varsin iskaffe på det lilla kaféet utanför till mig och min vän. Ytterligare ett av alla avsked som jag har vant mig vid. Trots de elektriska fläktarna så är värmen påtaglig. Hemma är det visst försommar. En del av mig vill stanna kvar. En annan del vill tillbaka till något annat. Det är alltid så. Oavsett var jag befinner mig, så är jag på väg bort i mina tankar.

När jag öppnar mina ögon igen så är jag ingen annanstans än där jag är. Solen är förförisk och vinden narande.  Varför är vi egentligen här? Eller, som de brukar fråga i ett populärt TV-program: vart är vi på väg?