Enligt Eurostat finns över en miljon asylsökande i EU som vistas här lagligen i väntan på beslut. Sedan 2010 har närmare 800 000 beviljats asyl i unionen. Att hävda att asylrätten fungerar illa som koncept saknar därmed förankring i verkligheten. Asylrätten, sedan den kodifierades efter andra världskriget, har gett miljoner människor skydd och möjlighet till en framtid.

Med det sagt förtjänar frågorna i den debatt som Anders Lindbom har väckt att diskuteras: är asylrätten orsaken till att människor dör på Medelhavet och vore en bättre modell att endast ge asyl till på förhand utvalda flyktingar?

Det finns ett kausalt samband mellan asylrätt och olyckorna på Medelhavet. Utan löftet om asyl kan man anta att färre hade satt sig i gummibåten. Kausaliteten är dock grund. Man kan lika gärna fokusera på det krig som syrierna flyr från. Eller på bristen på global reglering av gummibåtkonstruktioner. Att avskaffa asylrätten för att människor dör under flykten är inte adekvat.

Den direkta orsaken är nämligen bristen på lagliga vägar till Europa. Om målet är att minska antalet döda är slopat transportöransvar och asylvisum mer proportionerligt.

Frågan är därmed om kvotflyktingsystem ändå är att föredra framför asylrätt. Lindbom synes härvid föra fram tre argument: att det finns en kapacitetsgräns som påkallar en möjlighet att begränsa antalet asylsökande, att kvotflyktingsystem inte för med sig drunkningar och att ett sådant system kan hjälpa mer skyddsbehövande individer.

Ett stort antal asylsökande påverkar givetvis kapaciteten i mottagandet. Att låta ändliga resurser ligga till grund för att avskaffa en hel rättighet är dock ett alldeles för binärt sätt att förhålla sig till verkligheten. Bristen på resurser ligger till exempel bakom att hundratals svenska medborgare – trots lagens krav på tillgång till god sjukvård – årligen dör av så kallade »åtgärdbara sjukdomar«. Men i stället för att avskaffa rätten till sjukvård eller avvisa cancerpatienter har vi på grund av begränsade resurser skapat ett kösystem.

På samma sätt borde vi ta oss an den svåra avvägningen mellan resurser och mottagande av flyktingar: hur lite välfärd är acceptabelt att erbjuda och ändå bevilja asyl?

Asylrätten syftar inte till att garantera föräldrapenning eller hög lärartäthet, den syftar till att garantera skydd. Låt oss fokusera på det innan vi hissar vindbryggan. Kvotflyktingsystemet lär inte heller motverka att många drunknar i Medelhavet. Lindboms tes bygger nämligen på att de som inte väljs ut att bli kvotflyktingar stannar kvar.

Men varför skulle de det? Det mest sannolika är att de som inte väljs ut – det vill säga de resursstarka i Lindboms modell – ändå flyr. Och när de resursstarka fortsätter att ta gummibåten kommer ett asylrättsstopp bli svårt att verkställa. För i praktiken förutsätter ett sådant stopp att vi med berått mod utvisar skyddsbehövande blott för att de inte följt de procedurregler vi ställt upp.

En sådan lösning är inte bara moraliskt förkastlig, den är också praktiskt svårgenomförbar. Hur ska vi ordna transporterna? Att återsända politiska flyktingar är inte svårt (Nordkorea tar nog emot med öppna armar) men hur återsända till IS-kontrollerat område? Vilka svenska tjänstemän ska köra jeepen över gränsen från Jordanien? Frågan är relevant eftersom vi inte får inbilla oss att angränsande länder nödvändigtvis tar emot. Libanon, som redan härbärgerar över en miljon syrier, har varken en skyldighet eller vilja att ta emot en flykting som redan lyckats fly.

Återstår gör argumentet att kvotflyktingsystemet prioriterar de vi anser har störst hjälpbehov. Det är ett lockande argument men sett till syftet med asylrätten svårt att begripa. Syftet med asylrätten är inte att avhjälpa världens alla orättvisor. Det är inte primärt för att en flykting är fysiskt eller ekonomiskt utsatt som hen beviljas asyl. Det är skyddet mot bomber eller politiskt förtryck som är det centrala. Lindbom tänker sig troligen inte heller att föräldralösa flickor i Dharavi ska flygas till Sverige. Att slopa asylrätten till förmån för ett mer träffsäkert bistånd är ett svagt argument.

Det bästa blir sannerligen lätt det godas fiende. Asylrätten har sina brister, men den är individfokuserad och har visat sig praktiskt genomförbar. Att avskaffa den för att gränshinder skapar drunkningsolyckor är ett udda sätt att ta uti med dess brister.

Jag vill dock erkänna att jag feltolkade Lindboms ursprungsartikel. Rätt ska vara rätt, han föreslog inte en stängd dörr mot balterna om ryssen kommer. Det förtar dock inte det faktum att en avskaffad asylrätt ersatt med ett kvotflyktingsystem riskerar att leda till det sämsta av två världar: färre flyktingar i säkra länder och fler utvisningar till osäkra områden. Förenade i goda ambitioner hoppas jag emellertid att Anders Lindbom och jag kan fortsätta diskussionen. Om han vill, bjuder jag gärna på lunch i Uppsala och fortsätter samtalet!

I dag ska i stället flyktingarna förhindras från att rasera välfärdsstaten. Det tycks som ett eko från förr. De som inte anses vara en del av vårt samhälle bankar på rättigheternas dörr. Och svaret, när antalet asylsökande ökar, är att de inte borde göra sig besväret.

Som alltid när rättigheter ska avvecklas eller motarbetas görs det under en påstått pragmatisk flagg. Flyktingarna måste stoppas för att mottagandet är ohållbart ur ett statsfinansiellt perspektiv. Att Sverige har låtit 2,6 miljoner människor (brutto) invandra till landet sedan 1970, men samtidigt har haft en tillväxttakt i nivå med USA och högre än Tysklands de senaste 20 åren, nämns inte. Det stora flyktingmottagandet under hösten var ansträngande för de svenska välfärdssystemen, men det var inte en fråga om en »systemkollaps«. Vad regeringen varnade för när gränskontrollerna infördes var inte samhällets undergång, utan risken för den kyla som asylsökande skulle möta i de »rådande väderförhållandena«. Så motiveras den stängda dörren officiellt – av förment omsorg om dem som av rädsla knackar på den.

Det stora problemet med förslagen om tak för flyktingmottagande och ett system med kvotflyktingar är dock inte att de vilar på bristfällig insikt i det svenska välfärdssystemets överlevnadsförmåga. Vad som oroar är att flera sekels arbete för individuella fri- och rättigheter spolas bort.

Här finns det all anledning för en liberal att vara mycket vaksam. Ända sedan John Locke formulerade tanken att människan äger rätt att skapa sin egen lycka och att frihet är att inte vara underkastad andras godtyckliga vilja har liberaler i olika skepnader försvarat individens rätt och självbestämmande. Om denna rätt inte ens gäller rätten att fly för sitt liv, vad finns då kvar?

Asylrätten är den yttersta rättigheten. Den ger individen makten, och rätten, att söka skydd från det som skadar och förstör. Det enda den hotade individen behöver göra är att bege sig till ett område där hon inte längre är hotad. Tak- och kvotsystemet innebär något annat. I ett sådant system har den individuella flyktingen inte ens en teoretisk möjlighet att själv styra sin situation. Hon är i stället beroende av att en annan stat på förhand bestämmer sig för att ta emot henne. Om hon ändå skulle fly och be om skydd skulle hon avvisas, eftersom asylrätten inte längre finns för den som är på flykt.

När Anders Lindbom (LD 2/2016) skriver om en flyktingpolitik bortom asylrätten så menar han faktiskt också just detta. Han vill avskaffa asylrätten och ersätta den med ett slags kvotbiståndssystem. Om det är något som borde vara perverst är det en sådan syn på rätten till liv. Är några rättigheter alls värda något om den enskilde som fruktar för sitt liv inte ens kan korsa gränsen från sin förtryckande stat utan ett förhandsbesked från en annan? Människan som klient åt den välvillige härskaren har aldrig varit tydligare.

Så varför lockas ändå liberaler av tak- och kvotsystemet? Jag tror att det handlar om att många inte upptäcker att skyddsföremålet i detta system är ett annat. Medan asylrätten syftar till att emancipera den enskilda flyktingen, syftar tak- och kvotsystemet till att förhindra dödsfall på Medelhavet och skydda vår välfärd. I botten finns en föreställning om att vi kan och bör styra människors val. Genom höga gränser här ska flyktingen inte ens vilja sätta sig i båten där. Hon ska i stället vänta i flyktinglägret. Hennes vilja att göra något åt sin situation ska inte bejakas.

Samtidigt luras många liberaler att sätta välfärdssamhället på piedestal. Om flyktingen kommer drabbas ju kanske skola, föräldrapenning och hemtjänst. Men vad händer om man villkorar grundläggande rättigheter med välfärdsstatens nuvarande utformning? Jo, man konstruerar ett auktoritärt system (det påstås ju inte överleva utan att kväva rättigheterna) som blir det överordnade målet med politiken. Var det någon som nämnde den liberala idén att använda politiken för att steg för steg göra människor friare?

Lösningen på »flyktingkrisen« är faktiskt enklare än många tror: våga lita på att människor försöker och kan avgöra vad som är bäst för dem, och ge dem makten att försöka. Den flykting som i dag med berått mod sätter sig i en sjöoduglig båt för att slippa bomberna i Syrien är primärt i behov av ett säkert land att uppehålla sig i, inte en lärartäthet om 12,2 elever per lärare. Våga erbjud henne det! För när det kommer till kritan: vill vi ha asyl i Kanada när ryssen kommer? Eller anser vi att det är rimligt att de, bara för att de inte har förskoleplatserna redo när vi kommer, behandlar oss likt de balter som Anders Lindbom vill stänga dörren för?

Denna text publicerades ursprungligen i tidskriften Liberal debatt, som en replik till Anders Lindboms artikel i samma tidskrift.

Det finns ett problem i svensk debatt, och den är att debatten i så stor utsträckning kretsar kring olika förklaringsmodeller. Den rimliga ståndpunkten kring övergrepp mot kvinnor – oavsett om det är i hemmets vrå eller i folkvimlet på en festival – är att de är oacceptabla.

Varje enskilt övergrepp har sin egen förklaring. Många övergrepp kan ha förklaringar gemensamt, men det är ändå enskilda övergrepp som enskilda individer begår mot andra enskilda individer.

Förklaringsmodeller är intressanta för att på längre sikt avgöra vad som behöver göras. Men oavsett om man har en marxistisk, feministisk eller högerkonspiratorisk och främlingsfientlig förklaringsmodell borde vi lägga mindre krut på att stämpla varandra som förnekare. I stället borde vi lägga mer krut på att hantera och åtgärda samhällsproblemen.

Och framför allt – lagföra de som begår övergrepp.

Och i det arbetet finns några – förhållandevis enkla – liberala grundprinciper att hålla sig till.

1. Det är individer som begår brott och det är individer som straffas, inte s.k. kulturer, klasser eller kön.
2. Ingen människa föds att vara brottsling, oavsett kultur, klass eller kön.
3. Människor ska straffas för vad de gör, inte för vad de tycker om t.ex. andra kulturer, klasser eller kön.
4. Vi ska utgå från att människor är oskyldiga, tills motsatsen är bevisad.

Rättsväsendet är generellt sett mycket skickligt på att hålla sig till dessa principer. Kan vi nu försöka få samhällsdebatten att göra detsamma?

Det tar emot att skriva detta, men jag är i nuläget djupt besviken på Liberalernas riksdagsgrupp. Trots att man sedan flera månader tillbaka tydligt deklarerat att man inte godtar hela begränsningslagen kommer man aktivt släppa igenom den.

Liberalerna väljer att ducka när möjligheten ges att opponera sig mot de allra värsta delarna av lagförslaget. Motiveringen till att inte rösta ned hela lagen är att man inte kan eller borde rösta emot ett lagförslag för att man inte godtar delar av det. Det är en rak och tydlig hållning som ska respekteras.

Omröstningen i riksdagen är dock inte så enkel att den endast handlar om ja eller nej till hela lagförslaget. Beslutspunkt 9 i betänkandet är behandlingen av en motion från Centerpartiet och Kristdemokraterna som handlar om att bryta ut och ta bort just de paragrafer i begränsningslagen som stoppar familjeåterförening för många politiska flyktingar och samtliga krigsflyktingar (6 -7 §§ i begränsningslagen). Utskottet – vad det verkar med Liberalernas medverkan – har föreslagit att avslå C och KD:s förslag.

Liberalerna har i sin egen följdmotion skrivit att man motsätter sig begränsningar av familjeåterföreningen. Partiet har dock valt en annan lösning än den som KD och C föreslagit. I stället för att föreslå riksdagen att bryta ut och ta bort 6 -7 §§, vilket hade lett till fortsatt familjeåterförening för krigsflyktingar, väljer Liberalerna i sin reservation att föreslå riksdagen att “tillkännage” sin ståndpunkt för regeringen.

Skillnaden mellan att tillkännage en ståndpunkt och att bryta ut specifika lagrum är fundamental. Genom det förra reduceras riksdagen till en diskussionsklubb som ger uttryck för åsikter. Påverkan på själva slutprodukten, den lag som Migrationsverket ska tillämpa, är noll. Genom det senare agerar riksdagen i stället som vad den faktiskt är – lagstiftare.

Att i medier säga sig vara emot att splittra barnfamiljer men i riksdagens votering inte rösta mot sådan splittring, det saknar motstycke. Jag hoppas att Liberalernas riksdagsgrupp hinner ta sig en riktig funderare innan voteringen i dag kl. 15.30.

Två timmar återstår. Tiden går.

Och för att vara tydlig med inspiration från en annan liberal i Uppsala: de fulaste fiskarna är givetvis regeringen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är de som har släpat tokigheterna till riksdagens bord över huvud taget.

För det första om dagens migrationspolitik – den vi är på väg att lämna bakom oss – utgör fri invandring. För alla som har läst utlänningslagstiftningen torde det vara uppenbart att Sverige inte har fri invandring. Endast de med skyddsskäl eller nära anhöriga eller jobb i Sverige kan invandra till landet. Resten nekas uppehållstillstånd. Även en titt på statistiken visar detta, förra året nekade Migrationsverket uppehållstillstånd i 45 % av alla asylärenden (26 171 ärenden).’

För det andra vilka det är som förespråkar fri invandring. Av debatten verkar det var och varannan politiker drivas av fri invandringsbegär. Endast vissa särskilt upplysta opinionsbildare verkar ha förstått att vi måste lämna dagens fria invandring bakom oss. Men om man googlar begreppet ”fri invandring” den senaste månaden (jag vet, föga vetenskapligt men ändå en fingervisning) upptäcker man att det mest är bloggare och krönikörer som använder begreppet för att motivera inskränkningarna i dagens utlänningslagstiftning. Det går faktiskt inte att hitta en enda etablerad politiker som förespråkar fri invandring.

För det tredje infinner sig frågan var Svalbard ligger. Tydligen råder det fri invandring till denna ögrupp som ingen – enligt påstående – vill flytta till på grund av bristande välfärd. Ögruppen ligger dock ca 70 mil norr om Skandinavien så om man inte har ett flygplan eller en isbrytare är det rent faktiskt svårt att ta sig dit. Och ögruppen får nog ändå anses ha någon slags välfärd eftersom det är förbjudet att dö där. Vilket det inte är i det betydligt mer ”populära” invandringslandet Libanon, där ca 1 miljon människor uppehåller sig.

Men det är klart, på Svalbard har man säkert i alla fall inga halmdockor att fäktas med.

Debatten har redan börjat. En forskare i nationalekonomi, Joakim Ruist, skrev redan den 8 september 2015 uttryckligen om avskaffad asylrätt på Svenska dagbladets debattsida. I praktiken har alla som har förespråkat olika former av tak för asylinvandringen samt de som vill ha fler kvotflyktingar framför asylinvandrare argumenterat i samma linje. Den 20 december 2015 skrev Ruist återigen på sin blogg på temat. Och i dagarna kom även samma budskap från Danmarks statsminister.

Det är därför dags att formulera ett försvar för asylrätten.

Felaktigheter i debatten

Först dock något om de felaktigheter och missuppfattningar som ligger till grund för slutsatsen att asylrätten borde avskaffas.

Flyktingkonventionen och 1967 års tilläggsprotokoll är inte obsoleta
Ett populärt argument mot asylrätten är att flyktingkonventionen är en historisk relik som har tjänat ut sitt syfte. Detta motiveras med att flyktingkonventionen skapades för att hantera de faktiska flyktingströmmarna efter andra världskriget. Detta är dock bara halva bilden. Flyktingkonventionen är i alla högsta grad en produkt av en vilja att göra asylrätten universell.

Flyktingkonventionen skapades inte i ett vakuum. Det är sant att konventionen skrevs 1951 och primärt syftade till att hantera de miljontals människor som var på flykt efter kriget. Redan innan konventionen fanns dock planer på att skapa en global asylrätt. För detta syfte hade man redan instiftat en organisation (IRO – International Refugee Organization, föregångaren till UNHCR). Anledningen till att flyktingkonventionen strikt juridiskt blev temporär och geografiskt avgränsad var att enighet om en global överenskommelse avseende flyktingar drog ut på tiden. Flyktingkonventionen var ett sätt att snabbt hantera de stora flyktingströmmar som redan fanns.

Syftet med konventionen var dock också att etablera grunderna för en universell asylrätt. Detta framgår faktiskt redan av slutprotokollet från förhandlingarna om konventionen. Då uttalade en enig konferens (med representanter från de stater som förhandlat) att man ville att konventionen skulle tillämpas även utanför dess strikt juridiska tillämpningsområde. Och arbetet för att skapa en global ordning med asylrätt fortgick efter att flyktingkonventionen slutits. Det var därför man redan under 1960-talet började förhandla om att även juridiskt utvidga flyktingkonvention.

1967 års protokoll var inte heller en aningslös produkt som t.ex. Joakim Ruist tycks mena. Att man utvidgade 1951 års flyktingkonvention istället för att skriva en helt ny konvention var helt enkelt för att det var pragmatiskt. Konventionen hade fungerande principer och var tänkt att bli universell.

Det är logiskt att asylrätt uppstår när man befinner sig på flykt
En del av kritiken mot asylrätten är att den inte gäller för människor som är kvar i konfliktområdena. I avsaknad av en överstatlig myndighet som bestämmer var en skyddsbehövande ska få asyl är det emellertid rimligt att låta den asylsökande själv få ansvara för flykten. Alternativen är helt enkelt sämre. Det är orimligt att det är den förtryckande staten som bestämmer var den skyddsbehövande ska få asyl. Det kan inte heller ankomma på grannstater att bestämma att en asylsökande ska få skydd i en annan stat. Den rimliga hållningen är att den stat där en flykting ber om skydd ansvarar för att just denna flykting blir skyddad.

Ruist m.fl. för ett resonemang om att det är orimligt och orättvist att den som kommer till Sverige erbjuds skydd medan den som är kvar i kriget eller flyktinglägren inte får det. Men också detta är naturligt. Sverige som stat kan givetvis inte ta samma slags ansvar för personer som befinner sig på annat lands territorium som för de som befinner sig på svenskt territorium (även om folkrätten numera ålägger ett ansvar på världssamfundet att skydda en kärna av mänskliga rättigheter oavsett var de kränks).

Att använda Sveriges moraliska ansvar mot syriska befolkningen i Syrien som ett argument mot asylrätt för de syrier som ber om asyl i Sverige är dessutom mycket cyniskt.

Mänskliga rättigheter gäller inte bara mot egna medborgare
På sina håll förs dessutom ett resonemang om att asylrätten är ett avsteg från en generell princip om att mänskliga rättigheter gäller i förhållandet mellan medborgare och staten man är medborgare i. Detta är dock inte sant. Mänskliga rättigheter tjänar syftet att ge individer rättigheter i strid med staters intressen. I frågor där individers rättigheter och staters intresse sammanfaller behövs inte mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar alltså om att begränsa staters handlingsutrymme.

Rättigheterna tillkommer inte enbart i förhållandet mellan medborgare och stat. Sedan andra världskriget har mänskliga rättigheter vuxit fram som ett koncept för alla människor, det är just därför de heter mänskliga rättigheter och inte medborgerligarättigheter. Bakgrunden är också enkel att förstå. Det var erfarenheterna från andra världskriget och insikten om vad som hänt under kriget som just drev på skapandet av mänskliga rättigheter och bildandet av FN. Denna historiska koppling kan man inte bara vifta bort. Det var genom att lyfta upp mänskliga rättigheter från den nationella nivån och skapa en internationell rättsordning som framtida tragedier skulle undvikas.

Ett försvar av asylrätten

Asylrätten ger individer i behov av skydd en rätt att uppehålla sig i det säkra land som de har tagit sig till. Att avskaffa asylrätten och istället ha ett system där man sätter ett tak för flyktingmottagandet och hämtar hit dem som är i störst behov är ett sämre alternativ. Detta eftersom detta alternativa system bygger  på att den person som självmant ger sig av på flykt ska utvisas oavsett hur stort skyddsbehovet är. Detta till förmån för folk som ännu inte har flytt. Det är både opraktiskt och mindre rättvist.

Jag tror att många missar denna aspekt av att avskaffa asylrätten. Asylrätten innebär som sagt att den skyddsbehövande måste lämna sitt ursprungsland och be om skydd i en annan stat. Det system som Ruist mfl. skissar på bygger dock på en annan princip: man ska inte få skydd för att man flyr, den mottagande staten ska på förhand bestämma vilka som ska komma. På detta sätt vill Ruist m.fl. nämligen komma runt det som man inte tycker om: att den asylsökande själv äger rätten att bestämma var hen ska fly. Detta eftersom man upplever det som ohållbart att flyktingarna vänder sig till ett mindre antal länder och inte fördelas över fler länder.

Det enda sättet att förverkliga Ruists modell är dock att sluta ge uppehållstillstånd och utvisa den som inte har fått ett förhandstillstånd. Modellen med flyktingkvoter skulle annars inte fylla någon funktion. Om man ändå kunde komma till Sverige och vara skyddad mot utvisning skulle Ruists modell förlora sin poäng. Hela systemet med flyktingkvoter bygger nämligen på att Sverige inte skulle vara skyldig att erbjuda skydd till de som dyker upp och ber om skydd.

Varför är då asylrätten i dag så bra? Är den inte ohållbar med tanke på de stora flyktingströmmar som vi idag ser över världen? Bortsett från eventuella ekonomiska argument vill jag presentera några korta logiska och moraliska argumenten.

1. ASYLRÄTTEN ÄR DET ENDA KONCEPTET SOM SER INDIVIDEN

Det som gör asylrätten stark är att den skänker individen så mycket makt som möjligt över sin situation. Det enda den hotade individen behöver göra är att bege sig till ett område där hon inte längre är hotad. Detta är asylrättens kärna: att inte behöva åka tillbaka till det område där man riskerar att skadas.

Det andra systemet med tak för flyktingar och ett utvidgat kvotmottagande innebär något annat. I ett sådant system har den individuelle flyktingen inte ens en möjlighet att själv styra sin situation. Istället är hon beroende av att en annan stat på förhand bestämmer sig för att ta emot henne. Om hon ändå skulle fly och be om skydd skulle hon avvisas, eftersom asylrätten inte längre finns för den som är på flykt.

Men innebär inte asylrätten en orättvisa mot dem som inte har råd att betala för flyktingsmugglare?

Nej, två fel gör inte ett rätt. Asylrätten handlar om att skydda liv och lem. Att neka den asylsökande vid gränsen bara för att skydda en asylbehövande kvar i krigsområdet är inte rättvist för någon. Det innebär bara att den som har tagit tag i sin situation bestraffas för det och skickas tillbaka.

Men många av de asylsökande kommer från flyktingläger, kan vi inte skicka dem tillbaka dit istället?

Nej, det kan vi inte. Lika lite som Sverige skulle vilja ta emot en avvisad syrier från Finland, vill grannländerna ta emot en avvisad syrier från Sverige. Det finns en missuppfattning om att vi enkelt kan skicka tillbaka flyktingar till flyktingläger. Det är en villfarelse. Libanon har inte ett större ansvar för flyktingarna än Sverige. Asylrätten bygger på att man som stat har en skyldighet att skydda de som tagit sig till territoriet, inte en skyldighet att ta emot flyktingar som en stat skickar från ett säkert land till ett annat. Den enda möjligheten att skicka tillbaka till t.ex. Libanon är att flyktingen har ett uppehållstillstånd för bosättning där, vilket de oftast saknar.

Rent logiskt och praktiskt är det dessutom en mycket märklig ordning att omfördela flyktingar från Sverige till flyktingläger för att Sverige ska kunna ta emot fler flyktingar från just flyktinglägren. Vidare, flyktingmottagandet i närområdet bygger på att grannstaterna har uppfyllt sin skyldighet att respektera asylrätten och inte utvisa personer. Att i det läget peka på att t.ex. Libanon minsann respekterar asylrätten och använda det som argument för att avskaffa asylrätten i Europa framstår minst sagt som ologiskt och bakvänt. 

2. ASYLRÄTTEN HANDLAR OM ATT RÄDDA LIV

Som jag har nämnt ovan handlar asylrätten primärt om att skydda individer från återsändande till ett land där man är hotad. Det är därför vi beviljar uppehållstillstånd, eftersom vi inte kan utvisa en person till ett område där hon riskerar att skadas.

Det går inte att önska sig till en lösning där man både kan neka asyl och garantera att skyddsbehövande inte skadas. Vi kan inte skicka ut en asylsökande i rymden. Som jag har nämnt ovan är det inte ett alternativ att skicka tillbaka den asylsökande till överfulla flyktingläger i grannländer.

Detta är värt att komma ihåg. Ruist skriver t.ex. på sin blogg att diskussionen om asylrätten inte handlar om att skydda liv utan att den istället handlar om hur världens länder ska fördela världens flyktingar mellan sig. Men det är inte sant. Asylrätten handlar i grunden inte om en fördelning av flyktingar utan om att skydda en individ mot utvisning till ett konfliktområde. Och eftersom ett kvotflyktingsystem, om det ska vara verkningsfullt, förutsätter att man utvisar dem som ändå tar sig till Europa blir det en fråga om liv eller död.

3. ASYLRÄTTEN ÄR DEN PRAKTISKT GENOMFÖRBARA MODELLEN

Asylrätten fungerar som sagt i första hand som en rätt att uppehålla sig på ett annat lands territorium. Den är i praktiken ett skydd mot utvisning till områden där en person riskerar att skadas. Om man ställer asylrätten mot skyldigheten att hjälpa på plats innebär det i praktiken att man relativiserar människors rätt till skydd. En skyddsbehövande i Sverige ska med ett sådant resonemang inte få skydd, oavsett hur skyddsbehövande hon är, med motiveringen att det finns andra skyddsbehövande kvar på plats.

Asylrätten kräver inte ett internationellt system av utpekande av kvotflyktingar. Det är en av storheterna i systemet, att den inte förutsätter att stater på förhand anger volymer och förbestämda kvoter. Vi vet redan att internationella system riskerar att bli byråkratiska och tungrodda. Risken är uppenbar att om en avskyvärd katastrof äger rum i flera stater samtidigt så skulle ett kvotflyktingsystem gå i baklås eller bromsas upp av att den kräver aktiva beslut. Detta eftersom det snabbaste sättet att garantera skydd – låta den som är i behov av skydd uppehålla sig i det säkra landet utan ett föregående beslut – skulle vara stängd med en avskaffad asylrätt.

Detta perspektiv ska inte misstas för ett argument motkvotflyktingar, för sådana behövs också. Men att enbart förlita sig på ett kvotflyktingssystem medför uppenbara risker.

Men är inte dagens system skevt, när ett fåtal länder, t.ex. Sverige och Tyskland, får ta emot många flyktingar medan andra slipper?

Ja, det är sant att rätten att söka asyl innebär att länder som Tyskland och Sverige får ta stort ansvar medan länder som t.ex. Polen slipper undan. På så sätt kan ju ett kvotflyktingsystem verka mer rättvist eftersom vi få kan fördela flyktingarna mer rättvist inom t.ex. Europa.

Det finns dock två mycket stora frågetecken. För det första är det inte särskilt sannolikt att t.ex. Polen skulle vara mer benägen att ta emot kvotflyktingar än vad de är att ta emot flyktingar inom EU. För det andra, om man nu ska lägga stor möda på att skriva om hela asylrätten, vore det bättre att skapa en modell av att omfördela flyktingar som har flytt än att neka asyl till flyktingar och hänvisa till kvotmodellen.

En avskaffad asylrätt ersatt med ett kvotflyktingsystem riskerar att leda till det sämsta av två världar: färre flyktingar i säkra länder och fler utvisningar till osäkra områden.

Asylrätten är inte perfekt

Med detta sagt, asylrätten har brister. Den ger inte skydd för alla de som finns kvar i konfliktområden eftersom den förutsätter att man flyr. Den ger inte drägliga villkor i flyktinglägren eftersom den förutsätter att man tar sig för egen maskin till säkrare länder.

Asylrätten är dock det institut vi har och även om den är i behov av komplettering fungerar den för att ge människor skydd. Med dess brister borde vi vara stolta över den utveckling vi har sett i världen. Flyktingar har funnits i alla tider och mänskliga rättigheter föddes inte efter andra världskriget. Efter 1945 har vi dock sett en fantastisk utveckling av internationellt samarbete och en större respekt för individer istället för stater.

Därför borde vi inte avskaffa asylrätten nu när den är mer påkallad än någonsin. Vi borde istället slå vakt om den och utveckla den. Och kanske viktigast av allt – inte fokusera på att stoppa eller hantera flyktingströmmar, utan istället se till att människor inte behöver fly från början.

Det anförs ibland att vi i Sverige och västvärlden har en osolidarisk asylrätt eftersom våra system ger asyl till dem som tar sig hit samtidigt som de som är kvar i oroshärden/flyktinglägret inte får asyl. Argumentet är att de som är kvar i flyktinglägren är mindre bemedlade och oftare har det sämre ställt medan de som tar sig till Europa är mer resursstarka. Det är därmed orättvist att vi lägger resurser och beviljar asyl till flyktingar som tar sig till Europa samtidigt som de mindre resursstarka lämnas kvar i misär.

Dublinförordningen har dessutom förhandlats av svenska EU-parlamentariker och av svenska regeringen. Förordningen föreslogs först av EU-kommissionen den 3 december 2008 och efter behandling i Europaparlamentet – där svenska partier är representerade – godkändes förordningen av den 7 maj 2009. De svenska moderaterna Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic röstade då samtliga ja till förordningen.

Efter vissa ytterligare ändringar antogs förordningen sedan av ministerrådet den 6 juni 2013. I rådet var Sverige då representerad av en moderatledd regering. Knappt en vecka senare antogs förordningen slutligt av Europaparlamentet den 12 juni 2013. Föredragande var den svenske europaparlamentarikern Cecilia Wikström. De svenska moderaterna röstade för.

Och så till pudelns kärna: Dublinförordningen är svensk lag. Den är inte ett internationellt avtal. Förordningen gäller direkt i Sverige och om det uppstår en konflikt mellan Dublinförordningen och vanlig lag så gäller förordningen.

Sedan kan man i Sveriges riksdag givetvis anta andra regler ändå och strunta i att tillämpa de regler som Sveriges regering och av folket direktvalda parlamentariker har ställt sig bakom. Men då ska man ha klart för sig att det innebär att man underkänner EU. I princip skulle det motsvaras av att en svensk kommun stiftar egna lagar i strid med riksdagens lagar.
Slut på meddelandet.

Den frågan är relevant. Frågan om hur vi ska hantera den flyktingström som Sverige upplever i dag bemöts nämligen i debatten på två sätt. Dels finns det dem som menar att svaret måste vara minskat antal flyktingar till Sverige, dels finns det dem som menar att vi måste skapa ett bättre mottagningssystem och en bättre integration. Jag menar att de som resonerar på det förra sättet måste bemötas. Deras påståenden om att Sverige lockar asylsökande hit genom ett förmånligare system än övriga EU måste granskas.

Ja, Sverige tar – per capita – emot fler asylsökande än de flesta andra länder. Men om man på systemnivå menar att den svenska asylrätten eller det svenska mottagningssystemet är boven i dramat så gör man det lite för enkelt för sig. Om man vill mäta hur pass attraktiva länder är kan man inte enbart jämföra mottagande per capita. Att mäta mottagandet per capita i det hänseendet är troligen rent av felvisande. För att beskriva olika länders attraktivitetskraft på systemnivå är det mer rättvisande att jämföra det faktiska mottagandet mellan länderna. Och här är det uppenbart att 93 procent av alla som söker asyl i EU gör det i andra EU-länder. Det betyder att 93 procent av alla asylsökande upplevde det som mer attraktivt att söka asyl i ett annat EU-land.

Det betyder inte att det inte över huvud taget är relevant att mäta hur många flyktingar Sverige tar emot per capita och jämföra det med andra länder. Det är dock framför allt intressant för att jämföra vilka påfrestningar som mottagandet kan innebära för ett land. Men om man ska jämföra påfrestningar så är inte mottagandet per capita det enda måttet. Att ta emot 1 flykting per 200 invånare i Sverige är troligen inte jämförbart med att ta emot 1 flykting per 200 invånare i ett mycket fattigare och mer tätbefolkat land.

Sverige är ett relativt glesbefolkat land med relativt hög BNP och relativt låg arbetslöshet. Det innebär att man för att jämföra påfrestningar på mottagande inte bara kan jämföra hur många som anländer i relation till hur många som redan bor i landet. För att jämföra vad flyktingmottagandet innebär för de olika europeiska länderna bör man även väga in andra faktorer som hur pass tätbefolkat landet är, hur pass rikt det är, hur pass välutbildat det är, hur pass stor arbetslösheten är osv.
Detta innebär inte att man ska blunda för att dagens mottagande innebär att det utsätter t.ex. Sverige myndigheter för påfrestningar. Och det måste vi hantera och tänka kreativt kring. Mitt tips är att problemen mest är praktiska och handlar om hur vi ska få fram bostäder till de som kommer. Sveriges ekonomi står inte och faller med mottagandet, däremot måste vi hitta husrum till de som kommer och lyckas få fram personal som kan hantera utbildning m.m. Mitt tips i den delen är att vi nog måste acceptera att flyktingarna inledningsvis (dvs i början av deras vistelse i Sverige) måste acceptera en lägre bostadsstandard än vad vi normalt har vant oss vid i Sverige och att vi borde omfördela resurser från sådant som inte är lika angeläget (t.ex. arenabyggen, kanske kulturstöd, osv) till sådant som är mer angeläget (t.ex. SFI och socialsekreterarlöner).

Men åter till min grundfråga, är Sverige mer attraktivt att söka asyl i än andra EU-länder? Ja, det finns en del som talar för det. Men eftersom Sverige i stort sett har harmoniserat sin asylrätt med övriga EU och eftersom det blott är sju procent av de som söker asyl i EU som gör det i Sverige har vårt system troligen en marginell påverkan. Jag menar, varför väljer bara sju procent att söka asyl i Sverige om det är våra permanenta uppehållstillstånd som lockar? Varför väljer övriga 93 procent tidsbegränsade uppehållstillstånd direkt?

Jag brukar normalt inte lovorda regeringen, men vill ändå bemöta påståendet ovan. De senaste månaderna har regeringen uttalat att man vill ha ”ordning och reda i mottagandet och fokus på jobb” samt att det ”behövs ny politik som förbättrar etableringen i Sverige”. För detta ändamål har man >bland annat<, till en summa om 1,8 mdkr, föreslagit:
– mer resurser till arbetsmarknadsinriktade aktiviteter och till Arbetsförmedlingen,
– ökat anslag till Socialstyrelsen och UHR för att validera utländska examina
– mer resurser till Svenska för invandrare (SFI) och yrkesvuxplatser
– att nyanlända som bor kvar i anläggningsboenden ska kunna läsa SFI och att asylsökande ska kunna läsa svenska hos studieförbund redan under asylprocessen,
– mer resurser till kommunerna och en tvingande lag om gemensamt mottagande av nyanlända i alla kommuner

Regeringen, med stöd av stora delar av oppositionen driver samtidigt inom EU >bland annat< att
– unionen ska inrätta en permanent och tvingande omfördelningsmekanism vid katastrofer,
– unionens asyl- och gränsmyndigheter ska förstärkas,
– människosmugglarna ska bekämpas,
– antalet kvotflytingar ska öka till cirka 100 000, samt att
– EU ska driva en mer aktiv utrikes- och biståndspolitik för att hjälpa människor på plats.

Den som, likt jag själv, inte tycker att regeringen gör tillräckligt och att man måste göra mycket mer, kan dessutom notera att oppositionen diskuterar flera andra åtgärder och har lämnat många olika förslag. Oppositionsföreträdare har bland annat uttalat att ” utanförskapet i Sverige är för stort och alltför många har inte ett jobb att gå till” (Centerpartiet), att ”passivitet och bidragsberoende måste minska” (Folkpartiet) samt att vi inte får ”vifta bort den oro som många känner och negligera de problem och utmaningar som följer när många människor kommer till Sverige” (Moderaterna).

Oppositionspartierna har dessutom lagt flera konkreta förslag för förbättrad integration och mottagande. Folkpartiet har t.ex. (i urval) föreslagit
– ökade resurser och ändrad lagstiftning för att lagföra terrorister,
– reformerad arbetsrätt och sänkta ingångslöner för fler enklare jobb
– reformerad SFI så den blir mer individanpassad, och
– förändrad bostadsmarknad för fler och billigare bostäder.

Centerpartiet har vidare (i urval) bl.a. föreslagit att
– den ideella sektorn ska få större ansvar för flyktingmottagandet,
– nyanländas kompetenser och erfarenheter ska undersökas och valideras redan från första dagen,
– upphandlingen av asylboenden förbättras, och att
– modullägenheter byggs för att minska bostadsbristen

Och Moderaterna har (i urval) därutöver föreslagit att
– man ska hjälpa fler flyktingar i närområdet,
– tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel, samt att
– effektiviseringar ska genomföras hos bl.a. Migrationsverket i syfte att spara pengar.

Så förs det ingen diskussion i Sverige om integrationen och är Sverige ett lala-land där samhällsutmaningar negligeras? Det får var och en själv fundera över. För den som följer nyhetsrapporteringen och den numera dagliga debatten i radio och på tv borde frågan vara tämligen enkel att besvara.