Eva och jag fortsatte (av praktiska skäl, jag var på resa) denna diskussion per e-post. Är någon intresserad kan ni säkert få ta del av den.

Och då vill jag bli ännu tydligare med att jag försöker förespråka ett dubbelt perspektiv – ett både- och, inte ett antingen/eller. Ett perspektiv där vi måste lära oss skilja mellan såväl utvecklingsgsstadium som personlighetstyp.

Jag är lika övertygad som Du om att vi genomgår utvecklingsstadier från bebis till ålderdom. Vill också påminna om Ken Wilbers stora tabell i “Integral Psychology” (s. 197-217) där han försöker jämföra vad runt 50 tänkare & tankesystem (såväl i öst som väst och under flera århundraden) har sagt angående detta och dra parallellerna.

Och om vi nu – vilket jag påstår – även är olika personlighetstyper, som är lika robusta, detekterbara och förutsägbara som jagutvecklingsstadierna, då blir de metoder som du beskriver i blogginlägget problematiska. Som jag förstår det kan dessa metoder lika gärna användas för att upptäcka skillnaderna mellan personlighetstyper – så länge vi studerar vuxna människor. Och då kvarstår min fråga om risken att man blandar ihop de två dimensionerna.

Så min fråga är: OM vi i själva verket har att göra med en matris, där vi kan sätta personlighetstyperna horisontellt och jagutvecklingsstadierna verktikalt – hur vet man då – med de metoder du beskriver – om de skillnader som upptäcks mellan grupperna ska hänföras till den horisontella axeln (d v s beror på skillnad i personlighetstyp) eller till den vertikala axeln (d v s visar skillnad i jagutveckling)?

Och nu kommer min huvudpoäng: Enneagrammet (i Don Risos version) är en sådan matris med nio personlighetstyper gånger nio jagfunktionsnivåer = 81 rutor. Och när man – i likhet med vad jag har gjort i drygt tio år – har använt den matrisen för att förstå hur människor fungerar och beter sig i vardagslivet och hur de bör bemötas för att resultatet ska bli konstruktivt – då blir det väldigt svårt att gå tillbaka till ett system som endast har den ena dimensionen, d v s jagutvecklingsstadierna (och helt bortser från personlighetens inverkan på beteendet). Som van Enneagramanvändare är det sedd genom personlighetsdragen som jagutvecklingen/jagfunktionen blir tydlig och konkret.

För det andra blir det lite svårt för mig att känna tilltro till en forskning som sannolikt i praktiken undersöker personlighetsdrag (vilket är en direkt följd av hur undersökningsmetoderna verkar vara utformade), men när samma forskning samtidigt förnekar att personlighetsdrag skulle ha betydelse för hur resultaten bör tolkas.

Och för det tredje tänker jag att om en forskare tror att det bara finns en viss/vettig/riktig tolkning av vad informanternas språkliga utsagor betyder – då är risken mycket stor att resultatet säger lika mycket om forskares personlighetstyp som det gör om det som skulle studeras = informanternas utvecklingsnivåer (och personlighetstyper). När vi ser hur Enneagrammet är verksamt i vardagen förstår vi att det alltid finns nio olika sätt att tolka en abstrakt/vag/icke konkret språklig utsaga som är lika vettiga (d v s ligger på samma jag-utvecklingsnivå).

Jag vet inte om jag har lyckats göra mig förstådd? Vi tycks vara överens om att det finns stora metodproblem och att det här är väldigt svåra – men viktiga – saker att undersöka.

Och jag tvivlar starkt på att det går att förenkla den här typen av undersökningar så mycket att man helt bortser från inverkan av personlighetstyp – och samtidigt få ett tillförlitligt resultat. Och om människan är så komplicerad att det inte går att negligera inverkan av personlighetstyp – då måste vi försöka hitta bättre metoder och göra större systematiska studier, hellre än att tro på resultat som kan vara vilseledande….

Hej Eva. Jagutvecklingsforskare har mig veterligen inte gjort några seriösa försök att studera samband mellan jagutvecklingsstadier och personlighetstyper, i alla fall inte vad gäller enneagrammodellen. Det finns säkert massor av intressanta infallsvinklar på detta, som skulle kunna undersökas och leda till meningsfulla insikter. Som jag ser det finns det mycket starka argument för att se de jagutvecklingsstadier som Loevinger och andra beskriver som just stadier i en sekvens som går från mindre till mer differentierade jagstrukturer, snarare än som olika typer i en horisontell personlighetstypologi. Men kunskapen om hur personlighetstyper och utvecklingsstadier relaterar till varandra är mycket svag. Angående problematiken med att tolka den avsedda innebörden i skriftliga enkäter så är det förstås något som forskare som Loevinger försökt utveckla strategier för att hantera, bl.a. genom att göra statistiska analyser av hur olika typer av svar samvarierar med varandra och genom att reducera tolkningen till ett absolut minimum.
Ett problem att närmare utforska dina frågeställningar är nog att riktiga människor sällan så entydigt kan stoppas in i renodlade typer, utan har mer eller mindre starka inslag av flera typer i sin profil, eller? Om så är fallet blir det säkert metodmässigt svårt att studera samband mellan personlighetstyper och jagutvecklingsstadier. Men det finns som sagt säkert intressanta teman att gräva i …

Eller uttryckt på ett annorlunda sätt: Har de antagit att vi (den mänskliga populationen) INTE är uppdelade i olika personligheter vilka samspelar med varandra? Alternativt att olika personligheter saknar relevans/betydelse för undersökningarna? (Vilket jag i så fall tror är ett stort misstag, en felkälla som har stor påverkan på undersökningarna).

Så som jag förstår det, har vi både olika jagfunktionsnivåer och är samtidigt uppdelade i ett antal olika personlighetstyper – d v s vi får en matris om vi ska beskriva olika beteenden/funktionsnivåer.

Eller för att bli konkret. Det verkar t.ex. finnas stora överlappningar mellan Jane Loevingers nio stadier och de nio personlighetstyperna i Enneagrammet. (Loevinger – Enneagram: 1 Presocial – Reformer, 2 Impulsive – Helper, 3 Self-Protective – Achiever, 4 Conformist – Loyalist, 5 Self-aware – Investigator, 6 Conscientous – Enthusiast, 7 Individualistic – Individualist, 8 Autonomous – Challenger, 9 Integrated – Peacemaker).

Så hur skiljer dessa forskare mellan å den ena sidan personlighetsdrag som färgar alla jag-utvecklingsstadier (konkret uttryckt i t.ex. Don Risos niogradiga djupskala till Enneagrammet) respektive å den andra sidan jag-utvecklingsstadier som är allmängiltiga för alla personligheter?

De metoder du redovisar ger mig intrycket att man inte skiljer mellan dessa två dimensioner. Och jag blir ännu mer osäker när jag vet att tolkningarna av informanernas svar styrs av forskarens personlighet. Utan dialog med informanten (med endast skriftliga enkäter) vet man ju inte om forskaren tolkar informanten rätt – och utifrån informantens personlighet – (dvs så som informanten menar) eller om det är forskarens personlighet som projiceras på informantens svar.

Det här är jättesvåra frågor – men helt avgörande för om vi lyckas förstå hur vi människor fungerar. Hoppas jag har kunnat göra begripligt vad jag frågar efter 🙂