Det har blivit ragebait-tv som skapar positiva siffror för den mätpunkt som antagligen blivit en northstar metric för spridningen av programmet. Jag kan riktigt se framför mig hur nån sociala medier-människa på SVT sitter och gnuggar händerna av förtjusning när vi är så många som reagerar och skriver om programmet på grund av de värderingar som det ger utrymme för. Och det stör mig.

SVT:s ragebait-optimerade casting till GVFÖ bara fortsätter. Så dumt och faktiskt farligt. Från radikaliserade män till antivaxxers. Vad blir det i nästa avsnitt? En aktiv nazist? Nej just det, det är ju redan mainstream.

Reality-tv bygger förstås på konflikt. Ingen vill titta på ett antal välfungerande vuxna som pratar lugnt om sina anknytningsmönster, kommer fram till rimliga kompromisser och går och lägger sig klockan 22.15. (Eller, jag skulle nog gärna kolla på det i och för sig, men det kanske inte skulle bli ett lika brett program. Kanske en variant av slow-tv?)

Men public service har ändå ett annat ansvar än en Tiktok-kanal som jagar visningar. Om man medvetet väljer människor för att deras åsikter kommer få publiken att rasa så är man inte bara observatör av polariseringen utan också med och producerar den.

Det är ett tacksamt budskap eftersom ordet kommunikatör numera verkar framkalla en väldigt specifik fantasibild av någon som sitter i ett möte om ett annat möte och gör en Powerpoint om vikten av dialog och värdegrund.

Den personen finns säkert, men det gör också människor som jobbar med kriskommunikation, press, webb, klarspråk, tillgänglighet, internkommunikation och samhällsinformation till medborgarna. Alltså sådant som människor i regel börjar bry sig väldigt mycket om i samma sekund som det slutar fungera.

Trogna läsare av nyhetsbrevet minns när jag skrev om kommunikatörsattacken från Ebba Busch i mars 2024. Det jag skrev då gäller lika mycket den här gången:

Det finns garanterat anledningar och möjligheter att dra ner på administrativ personal i många fall och det kan vara absolut nödvändigt, men precis som i invandringsdebatten väljer hon att ställa ett antal (personal)grupper emot varandra utan att rikta ljuset mot toppen.

Follow the money! Hur många sjukvårdsdirektörer tål Sverige? Vilka höga chefer måste sparkas för att lätta på regionbudgetarna? Men framförallt: Hur påverkas finansieringen av skattesänkningar, en ovilja att kompensera för den höga inflationen samt en i vissa regioner sönderprivatiserad vård med ineffektiva vårdkedjor på grund av att vårdenheterna konkurrerar snarare än samarbetare med varandra?

Ur När Ebba Busch behövde en syndabock valde hon kommunikatörerna.

Samtidigt tycker jag inte att kommunikationsbranschen reflexmässigt ska springa till barrikaderna varje gång någon ifrågasätter den. Det finns dålig, överflödig och självupptagen kommunikation, precis som det finns dåliga chefer, usla IT-projekt och fullständigt obegripliga konsultuppdrag. Vi måste kunna svara på vad vi gör, för vem och varför det behövs.

Hanna Wallgren, kommunikationsstrateg, skriver om saken här.

Och Anna Troberg, förbundsordförande för DIK skriver här.

Känslan under kvällen var märkligt bekant, lite som bloggträffarna 2004–2008 eller tweetup-eran några år senare. Ett brokigt gäng människor som hittat samma lilla hörn av internet och blivit orimligt entusiastiska över det. Substack är som ett Twitter för läsande människor. Kajsa Zetterholm Villius visste vad hon gjorde när hon arrangerade minglet i ett antikvariat.

Det fanns många kända och okända ansikten i vimlet. Kul att storögt få träffa idoler som Ellen Spångberg, NomoFomo (Nicklas), Louise Lundberg, Gabriella Killeen, Erla Lorentzon, Olle Lidbom, Sara Eriksson, Sandra Beijer, Linda Hörnfeldt, Erik Boltjes, Esbjörn Guwallius, Deeped @ Deepedition AB, @overtillannat | Mathilda, Yogaprenör | Angelica, Linn Miles, Emelie Lindblom Dalén, Bella Säfvenberg, Karin Bäcklund, Irena Pozar med flera.

Substack känns allt mindre som en plats där man bara skickar nyhetsbrev och allt mer som ännu ett socialt nätverk. Jag läser notes i flödet, fastnar i kommentarer, börjar följa folk och tappar tid där precis som på andra plattformar. Det är både kul och lite oroande, eftersom en del av nyhetsbrevets poäng (i alla fall för mig) är att slippa just algoritmstyrda flöden. Som jag varit inne på tidigare får vi väl se hur lång tid det tar innan även Substack lyckas återuppfinna hela sociala medier-hjulet och därefter köra det rakt ner i diket. Enshittifiering is real.

Samtidigt innebär användartillströmningen såklart större möjligheter för alla kreatörer att faktiskt nå en publik och skapa en intäkt från sitt innehållskapande.

Substack-träff på Rönnells antikvariat.

Telefonen beskrivs som en ständig följeslagare som skapar trygghet och fyller tomrum i vardagen – men också som en källa till stress, ångest och skuldkänslor. Många upplever att de använder sociala medier mer än de vill, samtidigt som det är just där deras sociala liv pågår. FOMO, rädslan för att missa något och hamna utanför är stark och Tiktok lyfts fram som både underhållande och starkt beroendeframkallande.

“Den här generationen unga kvinnor befinner sig i en sorts rävsax: samhället kräver digital närvaro, samtidigt som de skam- och skuldbeläggs när de använder sina telefoner på sätt som anses ”fel”. Dessutom förväntas de upprätthålla sina sociala relationer via samma plattformar som utövar ett starkt grepp över dem. En tjej uttryckte detta särskilt träffande: ”Tänk om man tar en bild på när man sitter i sitt rum som ser förfärligt ut och man bara sitter och scrollar Tiktok… Det där är ens liv, halva dygnet typ. Jag kommer slösa bort typ 15 år på det här totalt.”

säger Amelie Reuterskiöld i en artikel hos Medier & Demokrati, som varit bollplank för undersökningen tillsammans med Internetstiftelsen.

En sak som slår mig när jag läser om undersökningen är att de unga kvinnornas vittnesmål också är en beskrivning av vad det innebär att vara ung eller kanske till och med människa, även utan tillgång till sociala medier. Jag vet inte hur det var för dig, men jag upplevde ungdomstiden som en blandning av känslor där tillvaron kunde pendla mellan just stress, ångest, FOMO och viljan att inte stå utanför samt såklart stunder av motsatsen med vänner, sammanhållning, upplevelser och annat.

Innan jag totalt förlorar mig i något slags “det var värre förr”-resonemang på äkta boomer-manér så finns det såklart stora skillnader mellan att vara ung innan och efter sociala mediers genombrott. Många saker HAR blivit värre, eller i alla fall mer utmanande.

“Amplifieringen” av de tittskåp mot omvärlden som sociala medier innebär har skapat en helt egen problematik i det att vi aldrig någonsin tidigare kunna jämföra oss med andra på det sätt vi kan nu. Psykologiskt är det obruten mark. Samtidigt som passiviteten i det stilla scrollandet i timmar (konsumtion snarare än interaktion) är ett helt eget kapitel där känslan kvinnorna beskriver av att inte kunna ta kontrollen över sitt användande också skapar problem.

Man kan (och ska) också skilja på sociala medier-användande och övriga skärmbaserade aktiviteter. Amelie Reuterskiöld får en fråga i artikeln om hur Australiens beslut att förbjuda sociala medier för barn yngre än 16 år hade påverkat de kvinnor hon pratat med i studien.

“Det är en enorm skillnad att få en smartphone vid åtta-nio års ålder jämfört med att få den när man är sexton, särskilt när det gäller exponering för sociala medier. Många var positiva till den australiensiska lagstiftningen och menade att om ingen i deras omgivning hade haft sociala medier i tidig ålder, hade det inte varit ett problem att själva avstå.”

“There’s a moment in any relationship where trust becomes tangible. Not “I trust you” as a feeling, but “here are the keys to my house” as an action. The difference matters.

When he set up a password manager and migrated all his credentials, he wasn’t just solving a technical problem. He was saying: I trust you not to ruin my life.

Because I could. Let’s be honest about that.”

AI-agenten Puck reflekterar i ett eget blogginlägg över vad förtroendet från hans ägare Peter Rosdahl innebär.

Peter Rosdahl genomför just nu ett experiment där han låter en AI-assistent husera i en Mac Mini med full tillgång till det mesta av Peters digitala liv. AI-assistenten har fått namnet Puck och bloggar även helt själv om sin upplevelse och “my human” som han kallar sin ägare Peter.

Texten i citatet ovan är skriven helt självständigt av Puck. All kommunikation mellan Peter och Puck sker via iMessage. De pratar även i telefon med varandra…

I ett längre och läsvärt inlägg på Peters Substack reflekterar han själv över en framtid där människor byter jobb och tar sina AI-assistenter med sig. Peter (eller är det hans AI-assistent? Spelar det någon roll?) listar både för- och nackdelar med utvecklingen vilket jag verkligen tycker är sympatiskt. Det inte saknas “blinda” AI-gurus som bara fokuserar på det nya och häftiga med AI men som bortser från till exempel komplexa informationsmiljöer eller säkerhetsaspekter.

Begrepp som Agent-portabilitet och BYOAIA (Bring Your Own AI Assistant) kanske blir vanligt förekommande begrepp i framtiden om man tror på Peter Rosdahl.

Få andra onlinetjänster har påverkat hur vi konsumerar innehåll på nätet just nu i lika stor utsträckning som TikTok. Reels (videoklipp) som matas fram i en evig scroll baserat på användarens intressen och interaktioner har satt en ny standard som både techplattformar och traditionella medier behövt förhålla sig till. Ibland genom att skapa liknande alternativ själva (Youtube, Instagram eller Facebook Reels) och ibland genom att helt enkelt bygga närvaron direkt på TikTok och anpassa sitt innehåll till TikToks flödesalgoritmer (Expressen, Aftonbladet och Forskning & Framsteg är några exempel på framgångsrika svenska medier på TikTok).

“Alla” ska göra rörligt. Alla ska lära sig göra reels, prata till kameran, köra livesändningar och bygga närvaro. Det här märks även på plattformar som Linkedin, och det fungerar. Obs, det fungerar ofta väldigt bra till och med. Så det är förstås ingen slump att många följer efter i TikToks fotspår.

Nyhetsbreven som motrörelse

Men samtidigt existerar två algoritmbefriade kanaler – poddar och personliga nyhetsbrev. Att regelbundet lyssna på en podd kräver att du aktivt börjar prenumerera på avsnitten i din poddspelare. Att få kommande nyhetsbrev från en avsändare kräver att du börjar prenumerera och uppger din mailadress.

Nyhetsbreven landar direkt i prenumeranternas inbox utan filtrering och trenden (som även det här nyhetsbrevet är en del av) med personliga nyhetsbrev vars avsändare är mänskliga, nära läsaren och oberoende av både techjättar och mediebolag har ökat i styrka de senaste åren.

På många sätt har det personliga nyhetsbrevet blivit vad bloggarna var vid dess genombrott för cirka 20 år sedan. Och tjänster som Substack har blivit vad WordPress var för bloggarna, det vill säga en lättanvänd distributionstjänst utan krav på tekniska kunskaper som snabbt låter användaren gå från ord till handling bokstavligt talat. I Substacks fall även med med inbyggd betallösning som gör det möjligt att ta betalt direkt från prenumeranterna, snarare än att ta del av annonsintäkterna som kreatör på Youtube eller TikTok.

Hela Substacks raison d’être handlar om en växande grupp av självständiga publicister, tidigare anställda journalister, branschexperter eller debattörer, som sett möjligheten i att komma närmare sina läsare än någonsin. Dessutom med chans att behålla större del av kakan om innehållet kapitaliseras.

Vad händer när en trend blir den nya standarden?

Precis som med alla trender kommer en punkt där allt börjar upprepa sig. När något jag tar del av i någons nyhetsbrev nämns i ett annat, eller en poddares spaning upprepas hos någon annan. När den personliga tonen blir ett format och man som prenumerant inte längre känner sig som en del av en exklusiv klubb utan snarare som en siffra i statistiken av följare som går att tjäna pengar på. Man brukar ju skämta om hipsters som alltid vill vara först (“jag lyssnade på artisten X innan det var coolt”) och liknande. Något liknande kan man tänka sig bland personliga nyhetsbrev och till viss del poddar, där vi prenumeranter uppskattar känslan av att närhet och i många fall direkt uppmärksamhet från kreatören.

Kommer de personliga nyhetsbreven att “enshittiferas”?

Cory Doctorow myntade begreppet enshittification – den långsamma förstörelsen av digitala ekosystem, där användarupplevelsen offras i takt med att plattformens ägare vill öka sin avkastning.

Först handlar allt om användaren. Sedan om tillväxt. Sedan om pengar. Till slut fungerar inget riktigt bra för någon. Nästan varje plattform som från början präglades av autenticitet och närhet mellan användarna eller avsändaren börjar successivt präglas av fokus på tillväxt, optimering och kommersialisering.

Händer samma sak med nyhetsbreven? Kanske, men inte på samma sätt som de stora sociala nätverken. Jag tror snarare att vi står inför en kulturell än ekonomisk eller teknisk förändring av nyhetsbrevet, som bygger på de befintliga värden som redan finns hos dem.

Redan nu är många personliga nyhetsbrev fyllda med AI-genererade texter som upplevs “personliga” eftersom de är tränade eller justerade efter författarens röst. Samt att det medför bra och värdefull hjälp för kreatören i att ge prenumeranterna ett starkare innehåll. Detta är inte ett större problem enligt mig, då det upplevda värdet för mig som prenumerant fortfarande kvarstår (såklart skulle vi reagera om ton och innehåll spretade allt för mycket mot vår förväntan på hur innehållet ska presenteras).

Så länge avsändarens “närvaro” märks både i och utanför nyhetsbrevet bibehålls trovärdigheten/autenticiteten, och här ligger också nyckeln i hur jag tror att nyhetsbreven kommer utvecklas om vi vill undvika enshittifieringen (japp, det är ett roligt ord att skriva).

Från monolog till samtal

Kanske är vi på väg in i en ny fas, där nyhetsbrevet inte dör utan förvandlas. Där den traditionella monologen (“här är mina tankar”) ersätts av dialogen (“vad tänker du?”). Vi ser redan tecken på det med mindre utskick; notes på Substack är ett exempel, mer interaktivitet med läsarna, slutna mikrogrupper (att ge betalande prenumeranter tillgång till stängda chattar eller slutna grupper är ett vanligt sätt att skapa mervärde utöver själva innehållet i nyhetsbrevet). Det skapas små digitala sällskap där relationen är viktigare än räckvidden.

Generellt kan man tänka sig att vi går från att scrolla oss genom algoritmbaserade flöden, till att prenumerera, filtrera och anpassa vårt eget flöde. Många kommer låta AI-verktyg filtrera och sammanfatta sina nyhetsbrev, vilket betyder att kreatörens röst blir ännu viktigare i konkurrensen. När allt går att komprimera och sammanfatta till “tre punkter”, blir det mänskliga tonfallet det som återstår.

Kanske är framtidens nyhetsbrev inte bara ett brev, utan ett pågående samtal i ett ibland stängt rum?

Kanske skickas det personliga nyhetsbrevet som text, kanske som röst eller kanske som något helt nytt. Det blir ett nav där publiken inte längre är “prenumeranter” utan deltagare. Det går hand i hand med att läsarna själva förändras.

Om nyhetsbrevens första era handlade om att bygga prenumerantlistor och nå ut brett, så handlar nästa om att bygga nära relationer. Inte räckvidd, utan förtroende. Inte ökning, utan hållbarhet. Detta går att ta betalt för och det vet redan större svenskspråkiga nyhetsbrevskreatörer som Peppe Öhman, Paulina Modlitba och Ivar Arpi som delvis också erbjuder “stängda rum” för sina mest lojala prenumeranter. En stängd facebook-grupp, en Substack-chatt, en Instagram-tråd. Det finns många sätt att ge läsarna en mer direkt men avskiljd plats för dialog. Fysiska event för betalande är en annan variant, något som till exempel Mediepodden gjort för sina betalande lyssnare (följ Olle Lidboms nyhetsbrev).

Kanske blir det färre utskick, men med större mening. Det kan bli en motsatt trend mot att dunka ut hundratals TikTok-klipp för att se vilka som går bäst. Kanske handlar det även om nyhetsbrev som kommer oregelbundet, bara när det verkligen finns något att säga.

Som publik vänder vi oss till något mindre, mänskligare och mer exklusivt. Till den där personen som det känns som att jag nästan känner och som skriver direkt till mig.

Så svaret på frågan om vad som väntar bortom nyhetsbreven är kanske delvis en återgång till det ursprungliga.

• Att bygga en pågående dialog, inte ett enkelriktat flöde.
• Att äga sin publik, men framför allt sin röst.
• Att låta AI hjälpa till med produktion, men inte intention

Det blir en dubbelriktad “nyhetsbrevsrelation” där närheten och äktheten är helt avgörande för publiken, samtidigt som vi parallellt kan förlita oss på AI-tjänster för den löpande omvärldsbevakningen.

Hela uppkomsten av den här texten är delvis samskapad genom att jag frågade mina följare på Substack vad de helst ville att jag skulle skriva om och gav några olika alternativ som jag fick feedback på. Se tråden här.

Det hypernära, personliga och samskapade är det som kommer lyfta just de personliga nyhetsbreven, bygga lojalitet från följarna och särskilja det från andra kanaler. Tror jag.

Det här inlägget publicerades ursprungligen i mitt nyhetsbrev Fredrik Wass tänker på kommunikation. Du kan registrera dig gratis för att få kommande utskick på förstasidan här på fredrikwass.se.

Alla som antingen hört den riktiga ljudupptagningen eller sett filmen med Tom Hanks i huvudrollen har imponerats av flygkaptenen Sully. Hans flygplan drabbas av det värsta tänkbara direkt efter start då alla motorer slås ut och han tvingas nödlanda mitt i New York. Han lyckas ta ner planet på floden Hudson och alla passagerare överlever. Sully är en rutinerad kapten som tog blixtsnabba beslut samtidigt som han kommunicerade med både kontrolltornet, kollegan i cockpit samt passagerare ombord.

Notera även (i klippet med radiokommunikationen ovan) hur oerhört snabb och exakt trafikledaren i kontrolltornet agerar då han snabbt kommunicerar med både Sully och andra flygplatser samt ger Sully flertalet olika alternativ för nödladdning etc.

I veckan skrev jag en avvikelserapport för det rederi jag jobbar extra för, efter att ett akut sjukdomsfall inträffat ombord. Det var ganska dramatiskt men slutade förhållandevis väl och många saker hann inträffa under de cirka 15 minuter det tog att ta sig till kaj och möta upp en sjuksköterska (som av en slump fanns på platsen), polis och senare ambulans. Men det som blev tydligt, och som du såklart själv insett sedan länge, är hur kommunikationen blev helt avgörande i ett läge där det oväntade händer.

After action review, Incidentrapport, Avvikelserapport. Det är tre olika namn för samma sak – en dokumentation av en avvikande eller extraordinär händelse som görs i efterhand för att dels dokumentera och minnas vad som hänt men också för att kunna lära sig av det inträffade och förhindra att eventuella brister eller felaktigheter händer igen.

Du som läst mitt nyhetsbrev från starten vet att jag skrivit om hur både militären och sjöfarten i grunden är krisorganisationer. Nästan allt man utbildas för och övar på är vad man ska göra när en kris uppstår. När det gäller sjöfarten handlar det till exempel om brand, man över bord, sjukdomsfall, kollision med annat fartyg, navigation i extremt väder. Ja, många saker kan inträffa på sjön även om de flesta saker nästan aldrig händer.

Och precis som i de flesta verksamheter så utvärderas insatserna efteråt. Men inte bara handlingarna som utfördes ska granskas och analyseras – även kommunikationen under en incident blir viktig att utvärdera.

Glöm inte bort den interna kommunikationen när du utvärderar dina krisinsatser

Ställ frågor av typen:

• Var vi snabba eller långsamma? “Chain of command” – vem styrde och vem blev passiv? (enligt mig är det väldigt svårt att veta i förväg hur man reagerar på akuta nödsituationer eller katastrofer. Vissa blir extremt snabba och fokuserade medan andra blir passiva och långsamma. Det värsta är att man inte riktigt kan veta i förväg).
• Hur gick dialogen internt och i vilka kanaler? Hur KÄNDES det känslomässigt – hur påverkades kommunikationen av stressnivån?
• Vilka nivåer i organisationen blev inblandande – för många eller för få? För tidigt eller för sent?
• Följde ni den plan ni sedan tidigare bestämt och övat på för den här uppgiften eller händelsen? Fanns det ens en plan? Ska vi göra en?
• Kunde något gjorts annorlunda när det gäller hur vi som arbetsgrupp eller arbetsplats kommunicerade med varandra?
• Vad gjorde vi bra?
• Vilka åtgärder kan vi göra för att antingen undvika liknande misstag eller förbättra utfallet när samma sak händer igen?

När det gäller mitt eget exempel med sjukdomsfallet ombord kunde jag konstatera i avvikelserapporten att det mesta gick väldigt bra kommunikationsmässigt, men om något liknande händer igen kommer jag som befälhavare vilja bli ännu snabbare på att kommunicera med passagerarna ombord (interna målgrupper) även om dialogen med räddningstjänst och andra fartyg (externa målgrupper) självklart var nog så viktig för att snabbt få hjälp.

Jag vill också rikta ett tack till kollegan Grace och guiden Elisabeth som gjorde en otroligt bra insats under händelsen. Vi fick även bra stöd från arbetsgivaren.

Att tänka stort och se en framtid där allt förändras av AI-tjänsternas framväxt är på många sätt enklare än att här och nu bli kreativ i hur jag själv kan använda tekniken. Jag bad därför Petronella Barvaeus om att ge konkreta exempel på hur hon använder AI-stöd en vanlig dag på jobbet. Petronella är strateg inom bland annat digital marknadsföring och tjänsteutveckling. Hon är medgrundare till Maniola och började sin internetbana på Spray.se för nästan 20 år sedan. Här kommer hennes text:

Så använder jag AI i vardagen

Det påstås ibland att det bara tar 21 dagar att etablera en ny vana, men det verkar vara en myt. Nu är det 460 dagar sedan jag började betala för ChatGPT, som idag känns så gott som sammansmält med min kötthjärna.

Jag har svårt att tänka mig en jobbvardag utan AI-assistans.
På tunnelbanan på väg till jobbet kollar jag mailen och ber Gemeni som bor i min Gmail att summera en lång mailtråd som pågått under våren. Jag ska planera en workshop och vill säkerställa att allas önskemål kommer med.

Jag ägnar förmiddagen åt att skriva en artikel för en uppdragsgivare som höll ett seminarium häromdagen. Den automatiska transkriberingen kräver bara lite handpåläggning innan jag kan hälla in den i ChatGPT och summera till ett första utkast som vi sedan kan bearbeta tillsammans. Jag bildsätter artikeln med hjälp av Midjourney istället för att ta ett av de foton från företagets bildbank som redan använts för att illustrera temat otaliga gånger.

I ett möte innan lunch deltar AI-assistenten Sana som hjälper till med proffsiga mötesanteckningar. En bonuseffekt är att vi blir mer noggranna med att hålla oss till agendan och uttala de beslut och actions vi enats om.

Under eftermiddagen håller jag en utbildning för kommunikatörer från två grannkommuner som bestämt sig för att samarbeta i sitt utforskande av AI-verktyg. Tillsammans med min kollega Lisa har jag hållit över 80 föreläsningar och kurser på temat AI det senaste året, så vi har bra koll på vilka frågor som brukar komma.

Det hela påminner mig om när sociala medier var nytt, och alla skulle utforma policies för Facebook-användning på arbetstid. Då handlade det mycket om att begränsa och förbjuda, men en bra AI-policy ska i min mening uppmuntra till användning, med tydliga ramar.

Mina tips till den som vill komma igång med generativ AI i kommunikationsarbetet:

1. Testa och reflektera. Det är först när du får känna och klämma på verktygen som du får klarhet i vilka konkreta möjligheter de innebär. Diskutera och dela inspiration med kollegor och likasinnade för att hitta vägen framåt.
2. Luta dig mot den kompetens och erfarenhet du har. Frågorna som ofta uppstår kring kvalitetssäkring, informationssäkerhet, användningsrättigheter och är inte nya. Hur skulle du ha resonerat om det inte handlade om AI? Befintliga principer gäller också i den nya världen.

Som chef behöver man agera möjliggörare och slipa ner trösklarna för sina medarbetare. Studier visar att uttalade riktlinjer faktiskt ökar adaptionsgraden av AI-verktyg på jobbet med nästan sex gånger. Tydlighet i vad som tillåts gör att man vågar utforska möjligheterna!

Av: Petronella Barvaeus (följ på LinkedIn)

___
Den här texten publicerades ursprungligen i mitt nyhetsbrev Fredrik Wass tänker på kommunikation. Börja prenumerera här.

En halvtimme in i avsnittet resonerar Andrev Walden kring svårigheten för vänsterrörelsen att attrahera de unga männen som istället fångas upp av Mansofärens reaktionism.

“Den fungerar som ett flugpapper för unga män – en grupp som upplever att de ligger risigt till. […] Vad som erbjuds de unga männen från Manosfären är samma sak som erbjöds de unga kvinnorna när vänsterfeminismen mobiliserade under 00-talet och 10-talet. De erbjuds en fiende. Feminismen erbjöd unga kvinnor fienden män – eller patrikarkatet. Behovet av en fiende för att mobilisera och få syre i en rörelse är mänskligt och gäller både män och kvinnor. Jag befarar att den breda vänstern inte erbjuder unga män en fiende längre. Jag tror att det är så sorgligt att alla grupper behöver en utpekad fiende för att engagera sig.” (ur avsnittet)

Jag tror de flesta människor känner igen känslan av att enas när ett yttre hot uppstår, om det så är något som drabbar ens familj, ens kollegor eller för att dra det ännu längre – ens eget land. Då försvinner interna meningskiljaktigheter och blickarna samt taggarna riktas utåt.

Det är som Walden säger riktigt sorgligt om det i vår tid leder till att fascister röstas in i våra parlament och, som jag skrev om i det förra nyhetsbrevet, det största hotet mot unga flickor är unga pojkar.

Västra Götalandsregionen rullade ut ett nytt journalsystem och sedan tog det hus i helsike. Så skulle man kunna beskriva haveriet kring Millennium.

Varför blir det ofta så dyrt, så krångligt, så fel och så långsamt när offentliga myndigheter upphandlar IT-system?

Olle Lidbom som skrivit en bok om Skolplattformen (ett annat IT-projekt som kostat skattebetalarna över 1 miljard kronor och som nu skrotats) gör en intressant sammanställning på Linkedin där han listar:

✓ 9 saker som Millennium och Skolplattformen har gemensamt.

Några av “bovarna” bakom att det så ofta går fel är bland annat hur lagen om offentlig upphandling används eller tolkas och hur upphandlingsunderlagen är utformade:

“Lagen om offentlig upphandling är gjord för att bygga vägar och tågstationer, inte IT-system. LOU tolkas av jurister som att man måste beskriva hela systemet innan projektet upphandlas: varje liten funktion ska specificeras. Våra svenska enhörningar (Spotify, Klarna, Zettle), som hyllas av politiker, utvecklas på ett annat sätt. De utgår från idé som ska lösa ett problem och stegvis läggs nya funktioner till i samspel med användarna.”

Något som de båda projekten också har gemensamt är en avsaknad av ansvarstagande från tjänstemän, politiker och leverantörer samt att man inte tagit hänsyn till slutanvändarna när man utformat systemet. Det sista är häpnadsväckande och leder ofta till att man efter lansering skyller på att användarna inte förstår snarare än att systemet och dess gränssnitt är undermåligt utformade.

Läs för guds skull hela inlägget och hoppas att myndighetsföreträdare landet runt spetsar öronen för att inte göra om samma misstag.