Den bästa starten på ett år gjorde jag 2007. I slutet av 2006 åkte jag på mitt första nyårsläger på Gullbrannagården (där rekordmånga av Forserums tonåringar befinner sig nu). Mina föräldrar har tagit med mig till kyrkan sedan jag var barn och jag har alltid varit med i kyrkans olika barn- och ungdomsaktiviteter. De där dagarna innan nyår talades det dock om att ta ett eget beslut om att följa Jesus, att lära känna Jesus själv istället för att fortsätta göra det genom sina föräldrar. Jag funderade en del på det där men vågade inte riktigt göra något åt det.

Nyårskvällen innebar festligheter och vid midnatt gick vi upp till en äng för att se fyrverkerierna från Halmstad. Vi önskade varandra gott nytt år och gick sedan till kyrkan för en bön- och lovsångsstund. Klockan var strax efter ett och jag kände mig pirrig och nervös i hela kroppen. Efter lite velande trängde jag mig förbi mina vänner i kyrkbänken och gick fram till en förebedjare. Jag hade bestämt mig. ”Jag vill ta emot Jesus”, sa jag till en av förebedjarna. Han sken upp och tillsammans bad vi om frälsning, om räddning, och jag fick ta emot Jesus i mitt liv. På riktigt. Mitt egna beslut. Jag fylldes av en skön tomhet, som om allt gammalt och dåligt sköljdes ur mig och jag fylldes av Jesu kärlek.

Ett nytt år kan innebära stress över vad som hände och inte hände under det gångna året. Det kan även få innebära en nystart, oavsett om det gäller sundare kost, mer motion, mindre stress eller mer tid för vänner, familj eller Jesus. Det behövs inte ett nytt år för att förbättra, men ibland kan det kännas skönt med en tydlig dag för förändringar. Kanske är 2019 året då du ska ta mer tid för Jesus, eller kanske säga ja till Jesus för första eller tjugoelfte gången? Min tro har vacklat mycket det här året, men jag kan alltid luta mig tillbaka på beslutet jag tog den 1 januari 2007 strax efter klockan ett på natten: att jag får vila hos Jesus oavsett vad. Han har lovat att vara med mig alla dagar, in till tidens slut.

Jag önskar er ett gott välsignat nytt år!

/Sofie

Jag kan känna varje tår, jag kan se dig där du står

när du ber om kraft och mod i ett rum

där rädslan bygger bo.

Jag har gått med dig och jag har burit hela vägen

Jag kommer att hålla din hand, genom allt.

Vi går tillsammans du och jag, genom allt.

Jag bär dig.

Den här helgen möts vi på kyrkogården. Vi tänder ljus och tackar för dem vi har haft hos oss. Vi delar minnen och tröstar varandra. Sorgen över att ha förlorat någon rivs upp i hjärtat igen.

Trots att döden blir så påtaglig denna helg, känner vi ändå hoppet i oss. Hoppet om en ny morgondag på en plats långt bortom allt vi kan se och känna här. Vi kommer att mötas igen, på den plats där allt började. Vi kommer få en evighet tillsammans. Allt tack vare den starka kraften, kraften som till och med övervunnit döden – Guds kärlek. 

Hans son gick före oss och banade väg in i evigheten, Han kan känna dina tårar och förstå dina böner om kraft och mod.

Han kan din väg, han har själv gått där.

Då vann han seger i evighet.

Nu bär han dig.

Jag kan din väg, jag har gått där.

Du kan vila hos mig, för jag lovar, jag leder dig

enda fram till lugnet, enda fram

dit oron har sitt slut.

Jag har gått med dig och jag har burit hela vägen

Jag kommer att hålla din hand, genom allt.

Vi går tillsammans du och jag, genom allt.

Jag bär dig.

/Fina K.

Lillebror Elvis(5år) skuttar fram och tillbaka mellan hallen och sitt eget rum, iklädd en kungamantel och ett par simglasögon. Det är många funderingar som snurrar runt i Elvis huvud och den här tanken, som dök upp just nu, behövde han ventilera hos storebror. Han tar av sig simglasögonen och snurrar in i vardagsrummet så att manteln flyger i luften omkring honom. Han bromsar in strax bredvid Olle stol och tar ett djupt andetag innan han framför sin fråga:

-”Olle, känner du mig?”

Olle tittar på Elvis med frågande blick och funderar någon sekund på vad Elvis menar.

-”Alltså på det sättet som mamma brukar säga?” fortsätter Elvis då han lägger märke till Olles min.

Då går det upp för Olle hur Elvis tänker och svara då med ett bestämt: -”Jaa”

Mamma säger ibland till Elvis och Olle att hon KÄNNER dem. Hon vet hur de kommer att reagera i vissa situationer för att hon känner dem rakt igenom.

Det blir så när man lever nära varann.

Gud KÄNNER dig, för Han har skapat dig.

Ibland sätter han dig i situationer som du kanske inte gillar, men han VET hur du kommer att reagera och din reaktion kanske behövs just där och då. 

Ibland känns vissa situationer övermäktiga för dig, och du hade gärna sluppit vara med om dem.

Men då kan du försöka att komma ihåg att Gud, som känner dig, finns med dig genom allt. Han VET vad du går för och hur mycket du klarar av. Där din kraft tar slut, där tar Gud över. 

Vi människor är skapta olika, med olika egenskaper och kvaliteter. Det finns stunder då Gud behöver just DIG i en situation, för att du är DU. 

/Fina K.

– ”Du är min lilla pärla” viskar mamma och stryker Elvis vid håret.

– ”Vad är en pärla, mamma?” frågar Elvis

– ”En pärla är någonting som är väldigt, väldigt värdefullt…”

Elvis som varit nära att somna flera gånger, vaknar nu till och känner på ordet -”… värdefull…”. Det ordet kan han och vet precis vad det betyder, för det pratade han och mamma om en annan gång då han fick det röda armbandet på söndagsskolan.

Mamma fortsätter; -”… det finns pärlor som folk skulle betala miljontals kronor för… och så finns det ännu dyrbarare pärlor, som du, som inte ens går att köpa…”

Elvis känner hur det pirrar lite i kroppen. Tänk att han är en av de dyrbaraste pärlorna, vilken tur mamma och pappa har som fick just honom. Elvis tänker vidare, tänk att HAN fick mamma och pappa…

– ”Du är en pärla, mamma” utbrister han och ser hur mamma ler stort i mörkret.

– ”Det var fint sagt, Elvis, vad glad jag blir att du säger så”

Elvis gömmer sitt leende bakom täcket. Han gillar det här. Det är så mysigt att ligga i sängen ensam med mamma och prata om saker, i lugn och ro så att han hinner fundera ordentligt.

”En pärla”, Elvis försvinner bort i tanken… ”något väldigt, väldigt värdefullt”. Han har ganska många pärlor omkring sig, kom han på nu.

Ja, i Guds ögon är vi alla pärlor. Ni vet, äkta pärlor, som är lite skrovliga på ytan men väldigt, väldigt värdefulla. 

Vi är fina var och en för sig, men allra vackrast är vi när vi är tillsammans och bildar någonting större. 

Jag tror att det är så Gud vill ha oss – tillsammans. Trots att vi är skapta ur samma hand, har vi olika gåvor och kvaliteter och kan därför bilda något riktigt fint.

Låt oss ta vara på det! Hjälp varandra att se pärlan hos sig själv och andra. Då tror jag att vi, med små steg, närmar oss den värld vi var tänkta att leva i från allra första början.

/Fina

Varför? Det blir allt mer ovanligt att vi sätter oss ner med en annan människa och bara är nuvarande och härvarande. Ser varandra. Det är inte ofta vi känner oss så sedda som människan mittemot Marina kände sig. Det finns ofta något som stör, ganska ofta en mobiltelefon som kan få uppmärksamhet även under ett samtal som verkar utspela sig här och nu. Men det finns något i gesten att se som kan röra människor till tårar.

Flera gånger då människor trodde att Jesus skulle vända sig till de med högt anseende, de populära och viktiga, vände han sig till helt ”vanliga” människor. Han vände sig till sådana som oss och såg dem. Han gav dem tid som ingen annan gett dem, han såg dem för dem de var, och han älskade vad han såg.

En gång för många år sedan gick jag den grusvägen ner till havet. Jag bodde ensam i lägenhet inne i stan och behövde ibland komma ut till mamma och pappa på landet för att rensa huvudet, tömma ut och fylla på med rätt saker. När jag nått den stora stenen vid havet, satte jag mig där, kände hur vinden tog tag i håret och i allt det där som tyngde inombords. Jag bad till Gud. Jag bad för mig själv, min familj och mina vänner.

När jag sedan gick längs grusvägen hem, lät jag Ipoden vara avstängd och fortsatte att be. Väl framme vid backen hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om men såg ingen där. Jag fick en konstig känsla inom mig, stegen var så tydliga och jag var övertygad om att det var sandal-klädda fötter som kom ikapp mig. Jag hörde steg än en gång och vände mig om, men inte heller denna gång fanns det någon där.

Plötsligt kände jag hur en otrolig värme fyllde hela mig, glädjen som spred sig ut i kroppen kittlade så härligt att jag inte kunde sluta le. Jag t.o.m. skrattade för mig själv där jag gick.

Då kom dem igen, stegen jag tidigare hört bakom mig. Stegen som förbryllat mig, men samtidigt fått mig att le och känna värme inombords. De stegen gick inte längre bakom mig, de gick nu bredvid mig.

Jag såg inte, men jag kunde känna att Han gick bredvid mig.

Gud gick med mig.

Han finns närmre än vi tror.

Här, hela tiden.

Men det är VI som väljer om vi vill låta honom ta plats eller inte. Jag tror att han mer än gärna vill fylla oss med den där goa värmen och kittlande glädjen varje dag, MEN av kärlek gav han oss en fri vilja.

Av kärlek valde han mig, och av kärlek väljer jag honom.

/Fina

Må Gud välsigna sig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Fransciskansk välsignelse, okänd skribent

Denna gång var det gammelfarmor Asta som alla ville sälja hejdå till.

Olle sätter sig bredvid mamma vid köksbordet och tänker tillbaka…
Han har bara träffat Asta några gånger då han hälsat på mormor och morfar på Öland. Asta hade ett skrynkligt ansikte med många rynkor kring ögonen och det gillade Olle, men han såg på henne att hon saknade honom… hennes man Leonard. Han dog för flera år sedan så Olle hann inte träffa honom. De som kände Leonard pratar ofta om hans sångröst och hur bra han tog hand om Asta.
Precis som Olle, var Asta bra på att drömma sig långt bort i tanken. Ofta fick Olle säga saker om och om igen till farmor Asta innan hon ens uppfattat att han pratade med henne. Det var konstigt. Mamma sa att Asta då var så gammal att hon inte hörde så bra, men Olle tror att hon var långt bort i drömmen tillsammans med farfar Leonard.

 Mamma snyftade till och Olle vaknade upp från minnena.
– ”Vad gör man på en begravning, mamma?” Frågade han så mjukt han kunde. Mamma log mot honom och började berätta om kyrkan, blommorna, pastorn och sången…
– ”… och så är alla ledsna och…”
– ”Varför är de ledsna?” Olle höjer på ögonbrynen.
– ”Jo, du vet, vi kan ju inte träffas och prata med Asta mer… alltså på det sättet som vi pratar nu, du och jag.”
– ”Men! Hon är ju i Himlen nu, hos Gud, och Han är ju jättesnäll! Hon lever ju där istället nu…”

Olle ser hur tårarna fyller mammas ögon igen och hennes mun darrar sådär som den brukar när hon inte kan hålla tillbaka känslorna. Han ville ju inte göra henne mer ledsen, men ibland känns det faktiskt som att man måste påminna vuxna om vissa saker. De glömmer liksom bort på något konstigt sätt.

Ja, tänk vad mycket vi har att lära av barnen. Jesus säger:

”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark 10:15)

Ett barn har ett öppet hjärta och en tillit utan eftertanke. Ett barn vill bli älskat och vågar be enkelt. Min längtan är att kunna bli mer lik barnen, att enkelt och nyfiket söka Gud i det jag gör utan att på ett vuxet sätt krångla till det.

Olle har nu varit med om sitt livs första begravning. När kistan och alla människor lämnat kyrksalen samlas Olles familj vid en av de stora glasväggarna på framsidan av kyrkan. Olle känner hur mamma hukar dig bredvid honom, men han har fortfarande blicken fäst vid utgången.
Han ser kistan som bärs ut mot den svarta bilen.

Han tänker en stund. Och med ett lugn i rösten säger han:
”Nu ligger farmor Asta i en skattkista på väg hem till Gud”

Vi hör hemma hos Gud.

Vi är skapade ur hans hand och lever av luften och kärleken han ger oss. När tiden sedan är inne tar han hem oss till sitt eviga rike igen. (ibland via skattkistorna som Olle sa.)

Vi är Guds unika och värdefulla skatter. Hans älskade barn – hur vuxna och krångliga vi än är.

 /Fina

När jag var barn bad vi ofta bordsbön innan vi började äta. ”Gode Gud välsigna maten, amen.” En enkel bön som inkluderar både en bekännelse om att vi tror att Gud är god mot oss, och att vi ber honom välsigna den mat vi får ta emot av honom.

Någon gång i högstadiet eller gymnasiet tog jag med mig den där bönen från matbordet till de skoluppgifter jag gjorde. Innan jag lämnade in en uppgift eller ett färdigskrivet prov la jag handen på det och bad: ”Gode Gud välsigna uppgiften/provet/presentationen, amen”. Även om jag oftast har haft lätt för att lära mig i skolan tror jag de där bönerna hjälpte mig till bättre resultat. Den enkla bönen visade att jag ville ha med mig Gud i vardagen, inte bara när vi åt.

Ibland är det svårt att be. Ibland är det svårt att veta vilka ord vi vill använda när vi pratar med Gud. Då tror jag att den här bönen kan få följa med i fler av livets händelser. Vi kan be Gud välsigna dagen, natten, bilfärden, arbetsuppgiften, samtalet med en vän, kollegorna, grannarna, naturen, barnen, skolan. Och maten. Efter många års uppehåll har jag återigen börjat upptäcka det fina i att tacka Gud för maten. Det bidrar till en stunds eftertanke och en djupare tacksamhet för allt det vi får, stort som smått.

-” Vad är DET,  Olle?” Elvis behöver bara ställa frågan en gång innan Olle börjat röra på sig i sängen -” Vaddå?” Svarar han med grumlig röst. 

-”Det DÄR!” säger Elvis och pekar mot andra sidan vägen -”…det står nåt…den har inte varit där innan!”

Olle reser sig upp från sängen och går med sömniga steg fram till fönstret. På andra sidan vägen har någon satt ner en skylt i gräset. 

-” C i r k u s..” läser Olle tyst för sig själv och när det går upp för honom vad skylten innebär, nästan skriker han ut: -” CIRKUS! Elvis det kommer en cirkus hit!” 

-”Jaa!” jublar Elvis som förstår att det måste vara nåt alldeles speciellt. Men så ger han sig till känna: -”vad är en cirkus?

-”Du vet, ett sånt där stort tält med elefanter och folk som går på lina.. och..”

-”Jahaa!” Då fattar Elvis precis, för det har han sett på tv.

 Killarna springer ut till mamma och pappa i köket. -” Mamma! Vi vill gå på Cirkusen!” Ropar de i kör. Mamma och pappa tittar på varann och det var precis som om de hade väntat på att Olle och Elvis skulle säga så. Pappa svarar: -”Vet ni, det kostar så mycket pengar… och dom pengarna har inte vi som vi kan lägga på cirkus” 

DÄR gick luften liksom ur Olle, han visste att när pappa sa så, då fanns det ingen chans att tjata sig till det. 

Han gick med tunga steg in till sitt rum och satte sig på sängen. Här skulle han sitta hela dagen, tänkte han.  Ingenting skulle få honom att höja mungiporna. Elvis tågar efter Olle, han har inte riktigt koll på vad som sagts men han ser tydligt på Olle att det inte gick som planerat. 

Jag kan verkligen känna igen mig i Olle här. Ganska ofta känner jag att saker inte riktigt går som jag har planerat. Först uppstår (tycker jag)en jättebra idé i huvudet på mig och jag tänker: ”ingenting kan stoppa denna fantastiskt klockrena idé!”… tills jag för den vidare och någon i min närhet ser realistiskt på situationen och förklarar varför det INTE är en jättebra idé. På något sätt pumpas luften ut ur hela kroppen och det jag laddat och känt sådan glädje över är som bortblåst.

Ibland är det Gud som sätter stopp för mina ”fantastiska” idéer. Han som känner mig bäst av alla, han vet vilka vägar jag ska gå. Han vet när jag bör använda mina gåvor/resurser och när jag bör låta bli. Precis som Olle och Elvis mamma och pappa vet hur de bör fördela sina tillgångar.

Om jag väljer att lita på Gud och låta honom leda mig, så kan jag få uppleva fantastiska saker jag inte ens kunnat drömma om.

Olles besvikelse byttes, efter några minuter, ut mot något helt fantastiskt då han utbrister: -”Elvis! VI ska göra en cirkus!” Hela dagen lekte Olle och Elvis på bakgården. De skapade en cirkus helt efter deras tycke och smak. De hade så roligt att grannbarnen strömmade dit från alla håll och kanter och ville vara med.

 – ”Olle…” säger Elvis på kvällen då de ligger i sängen och ska sova. – ”Den här dagen blev mycket roligare än vad jag trodde den skulle bli… fastän vi inte gick på cirkus.”

 – ”Vi gick visst på cirkus, VÅR cirkus.” svarar Olle och känner hur en värme sprider sig i hela kroppen då han tänker på alla kompisar de delat dagen med.

Gud ger inte alltid det vi vill/tror att han ska ge, han ger lite mer.

/Fina K.