Det är tidig vår. Vi har haft en kallare vinter än vanligt och rätt mycket snö. Därför känns det lite extra härligt att se att det faktiskt rör på sig där ute, att det finns växter som börjar vakna, trots att det fortfarande är rätt kallt.
När man är som jag, som med hull och hår går in för saker och ting, är det lätt att gå vilse i all information. Just nu är huvudet fullt av rallylydnad och jag vill ta del av all information som finns, oavsett format. Jag läser böcker, kollar Youtube, går onlinekurser och dokumenterar så mycket som möjligt.
Men det är svårt att förhålla sig till allt man ser. I sociala medier läggs det upp filmer och bilder på hundar som är tapetserade med rosetter (vilket jag förstår, jag hade också velat dela en framgång!) och man ser filmer från tävlingar där hunden dansar fram som en dröm bredvid sin förare.
Men det är ju bara en pytteliten del av sanningen! För även den mest framdansande rosettbeklädda hund har dåliga dagar! Föraren, som på filmerna nästan inte behöver visa hunden vad den ska göra, har dagar eller moment där kommunikationen inte fungerar alls.
Som nybörjare drabbas vi av detta OAVBRUTET!
Jag filmar gärna mina träningspass. Inte alla, men många. Ofta slänger jag dem efteråt, för kvaliteten är så dålig, men ibland editerar jag filmen och lägger upp den på Youtube. Jag gör det främst för min egen skull, men tänker också att det kan vara nyttigt för andra – för jag är inte ensam i mitt arbete med att skapa ett ”ekipage” av Aske och mig! Och det är en lång och stundtals stökig resa.
Filmen är från i höstas och idag kan jag se saker som jag inte förstod då att jag gjorde fel.
I filmen ser jag att jag jobbar hårt på att höja Askes engagemang genom att leka med honom innan vi går in på planen. Min tanke är att leken ska skapa kontakt, men istället blir det så att Aske stressar upp sig och inte kan koncentrera sig på mig, när jag går ut på banan. Han vill bara leka mer!
Kanske hade uppvärmningen varit rätt om vi sedan gått ut på en agilitybana, men inte här. Så nu jobbar jag betydligt lugnare. Vår startrutin stressar inte upp honom alls, utan ger honom rutin och trygghet. Han vet att vi sen ska jobba och att följsamhet och kontakt är en viktig del i det. I alla fall är det mitt mål och efter att ha arbetat med den inställningen i ett par veckor tycket jag att vi utvecklas snabbare och går från klarhet till klarhet.
Det betyder dock inte alls att vi inte har några motgångar! Precis som i livet är det högt och lågt och ibland kommer jag hem och ångrar att vi har gett oss in på det här, för vi kommer säkert aldrig att genomföra en godkänd runda!
Men sen tränar vi igen någon dag senare och allt funkar!
Jaha. Vi hade alltså en tjej, inte en kille. Direkt började vi prata om namnet. Skulle hon ändå heta Hasse? Vi hade haft enorma problem i familjen innan vi beslutade oss för att kalla ”honom” för Hasse (vi hann med följande: Stellan, Gimli, Mysak och till slut, efter ett familjemöte, Hasse). Och direkt drog det igång igen. Förslag efter förslag möttes med ”nej, det är fult” eller ”det heter min klasskamrat”.
Men till slut kom jag på det. Jag kastade ut Nilla och fick tre godkännanden! Det har ALDRIG hänt tidigare. Men frågan var nu: Skulle familjens andra Nilla (min mamma Gunilla kallas för Nilla) godkänna namnet?
Hon frågade först om vi rökt på, men erkände sen att hon kände sig hedrad. Så nu heter vår tjej Nilla! Vilket kan bli Nillan, Nillis, Lillan osv.
Om det spelar någon roll? Nej, absolut inte. Jag tycker inte ens att det är så svårt att byta. Det är nästan som att något har fallit på plats. Vega har fått en dotterdotter, kan man nästan säga.
]]>Aske älskade Vega från dag ett, men kärleken var inte besvarad. Hon kom att acceptera honom och med tiden lät hon honom slicka henne på huvudet, men max tre gånger. Sen fräste hon diskret och gick därifrån. Men vi kunde också samsas i tv-soffan hela familjen, inklusive hund.
Men som sagt. Vega försvann. Och hon har aldrig varit borta på nätter (bortsett från den gången då vi råkade låsa in henne i garaget). Vi vet inte vad som hänt och jag har kollat alla möjligheter som finns. Gick hon till skogs för att somna in? Vi vet ju inte hur gammal hon var, men preliminärt 16 år. Men hon kan också ha råkat ut för räven, som tyvärr har tagit katter i området tidigare.
Ganska snabbt insåg vi att vi behövde en ny katt. Jag försökte hitta ännu en omplacering, men det var svårt. Att hitta en som accepterar hund är lättare sagt än gjort och när jag väl gjorde det var jag inte först till kvarn.
Till slut dök han upp. En kattunge (trots att jag sagt nej tidigare) som var tigrerad (eller mer åt tabbyhållet till). Jag ville egentligen ha en som inte var så lik Vega, men när vi träffade den här killen gick det inte att stå emot. Han blev direkt supernyfiken på våra skor och på transportlådan. Och så himla söt!
Nu har han redan varit hos oss en dryg månad och han har vuxit rejält. Till en början var han jätterädd för Aske, men precis som vi hade anat, så tog nyfikenheten över och knappt tio dagar senare var det katten som smög efter hunden, inte tvärtom.
Stundtals är det totalt kaos hemma. Aske och Hasse leker Jage, Kurragömma och Tittut. Möbler och mattor hamnar på trekvart och vi får inte en lugn stund. Men sen somnar de av utmattning och vi kan få lite lugn och ro igen.
Vi har ännu inte fått mysa med Hasse så som vi gjorde med vår kära Vega och kanske får vi aldrig göra det. Men att hunden äntligen får sin kattkompis som han har längtat efter, det är en stor glädje!
]]>Det var nog inte riktigt rätt väg att ta…
För vem orkar det? När jag har tränat med en leksak armhålan har Aske fokuserat på leksaken, inte på vad vi egentligen har pysslat med. Han har inte lyssnat och vi har inte haft den kontakten jag önskat. Han har heller inte orkat.
Nu, efter att ha bollat lite med en ”tränare” (mer om min tränare i framtiden) har vi kommit fram till att jag behöver jobba på ett helt annat sätt. Jag har fått lägga ner tanken kring högt tempo, svävande tassar, alltför mycket leksaker etc. Jag jobbar på med mycket godis, stadga, lugnare, djupare röstläge och nästan lite släpig röst. Jag utmanar mig att bli tystare. Jag måste också våga vänta in att Aske tar kontakt och belöna när det sker. Om och om igen. Jag går långsammare. Knyter kontakt.
Så jag har skruvat ner tempot. Gått tillbaka till basövningar. Just nu tränar vi på att bara sitta, framför mig eller vid sidan, både höger och vänster. Ögonkontakt – godis. Igen och igen. Vi tränar också följsamhet och idag står baklängesmarsch på schemat. Jag backar, han följer. Belöna belöna belöna. Sen vänder jag så att jag får honom på höger eller vänster sida. Går en liten bit, belöna belöna belöna.
Små förändringar. Men viktiga. Jag har satt upp ett större mål (mer om det längre fram) och flera delmål. Varje vecka har en plan, på detaljnivå. Små steg framåt. Korta pass, på bara några minuter. Vi filmar mycket, mest för oss själva, men också för att visa andra hur en process kan se ut. Vill nån kolla? Välkommen in på min Youtube-kanal! Länken går till ett pass på altanen, där vi leker med sidoförflyttningar.
I kanalen och spellistan ”Åsa tränar hund” kan man också se hur vi tränade i höstas. Målen och svårigheterna är kvar, men inte sättet att nå resultat.
]]>Jag anmälde oss till en tävling i november och satte igång att träna. Rallylydnad går ut på att gå en bana med olika skyltar på. Varje skylt är ett moment som man ska utföra, exempelvis ”Sitt”, eller ”Sitt – föraren runt hunden” osv. I nybörjarklassen är skyltarna inte jättesvåra, men det är annat som är svårt, som att hålla fokus och hitta följsamheten. På tävling får man nämligen inte belöna med godis eller leksak och inte heller röra vid hunden. Däremot får du berömma verbalt, peppa, upprepa kommandon, visa med händer etc. Det är betydligt mer förlåtande på så sätt än Lydnad, där det är verbalt kommando som gäller.
Vår första tävling (och hittills enda) gick sådär. Vi blev diskade på båda banorna (det brukar vara två banor per tävling, så man har dubbla möjligheter att lyckas – eller misslyckas… ). På första banan zoomade Aske ut så totalt att jag till slut tog fram den gömda leksaken och med hjälp av den kom vi igenom resten.
På andra banan hände nästan samma sak igen, men jag ville inte ta fram leksak och på så sätt bli diskad igen (eftersom det är ett regelbrott). Så när han inte kom tillbaka till mig fokusmässigt petade jag på honom. Och blev diskad igen. Jag hade nog hoppats att det lilla petet skulle få slinka emellan, men så blev det inte.
Så vad lärde vi oss på det? Jo, att vi behöver träna otroligt mycket mer. På fokus, följsamhet och störningar. Och med den lärdomen i bagaget tappade jag lite sugen.
Ja, det kan ju ha berott en del på vår misslyckade start, men jag tror faktiskt att jag skulle tappat lite lusten ändå. Jag tenderar att gå ”all in” och hade haft rallylydnad och hundträning i huvudet non stop hela hösten. Och vem orkar det? Särskilt när det blir mörkt, kallt, blött, snö, halka osv. Vinter är vinter och det är svårt att dra iväg och miljöträna en vovve som inte gillar att få blöta tassar.
Så det är först nu vi dragit igång igen! Och den 30 augusti är det dags för tävling igen. Tre banor dessutom!
]]>
Drömmen om en altan har funnits hos både Henrik och mig sedan dag ett i det här huset. Men att gå från dröm till verklighet är inte alltid enkelt, har det visat sig. Henrik ville absolut bygga själv och tränade sig därför på den lilla altanen på husets framsida, som ju blev ett rejält lyft!
Men på baksidan har vi en slänt som har ställt till det. Vi har ritat en design, tömt baksidan på den ursprungliga stenen, men sen tog det stopp. Hur sjutton går man vidare? Ska jag vara helt ärlig har hela kapitlet ”altan” av och till varit ganska infekterat. Men så plötsligt en dag händer följande:
Waldemar (äldste sonen) kommer upp och berättar att N, som var fadder vid hans konfirmation ett antal år sedan och som också håller på med musik, också är snickare och i behov av jobb. Henrik vaknar till och kontakt tas. Han skickar ritningen och N kommer på besök. Tio dagar senare drar det igång!
]]>Bastun har fått bli odlingsplats. Jag har växtbelysning på timer och små ”växthus”. Här ska persilja, romansallat och ett par sommarblommor samsas om ljuset. Än har det inte hänt så mycket, men det kommer!
Jag har odlingar på balkongen också; mest bladväxter som olika sorters sallat, rucola och spenat. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte än var jag ska plantera ut dem, men jag har en del tid på mig att fixa och fundera.
Jag är ingen särskilt duktig odlare. Dahlior kan jag, men sen är det lite stopp. Men skam den som ger sig!
Tidigare i höstas började Henrik prata om att vi kanske skulle köpa en ny säng till oss i julklapp?
”Visst” tyckte jag, men var mer inne på bäddsoffa, eftersom jag beslutat att vi skulle göra biblioteket till ett mer organiserat bibliotek, gästrum och kontor, med en bäddsoffa som också skulle kunna vara ”här-ligger-jag-mysigt-och-läser-en-bok”-plats.
Så vi for iväg en söndag och tittade på bäddsoffor på Mio och Svenska hem. Sen råkade vi hamna på Sova, bara för att kolla lite.
Vi kan lugnt säga att Sova har duktig personal. I förmiddags, bara ett par veckor senare, har vi fått leverans av vår nya säng!
Jag kände det som att jag höll på att drunkna innan jag påbörjade den här rensningsresan.
Jag känner det som att jag håller på att drunkna också av själva resan. Men det är två helt olika typer av drunkning.
Jag tror att vem som helst nog kan förstå känslan av att drunkna i ett kaotiskt rörigt hem, där alla har gett upp och ingen tar ansvar.
Men hur ter sig känslan av drunkning under en ”konmari”-resa?
Det finns flera sorter. Exempelvis känslan av att drunkna under mängden sopsäckar, papperskassar, lådor mm som tar över huset. Den drunkningen är dock nära känslan av eufori. Tänk, att så här mycket saker faktiskt ska bort?! Underbart!
Det är också lätt att få drunkningskänslor av allt som är kvar. Jag har exempelvis nästan gjort klart båda badrummen. Att gå in i dem är helt magiskt. Men att gå ut… Ut i det där landskapet av säckar, påsar, lådor och skräp, men också se allt som ännu inte gjorts. Husets svarta hål…
Att ta sig an en ny rensningsuppgift, exempelvis att börja med ett extra hopplöst skåp, är förknippat med många känslor. ”Yay!” är en. Att sluta blunda och bara göra. Att tömma och se skåpet för det som det faktiskt är. Ett fint härligt skåp som förtjänar att fyllas med kärlek och älskade ting.
Samtidigt ska allt som plockas fram ut skåpet placeras någonstans. Och där kommer drunkningen igen. Mitt skåp för vinglas, stearinljus och vaser, var också fullpackat med: cykellampor, batterier, mynt, trasiga paket med servetter, som skrynklats till och förflyttat sig runt i skåpet som om de hade eget liv.
Där hittade jag också ståltråd, häftpistol med diverse paket med häftklamrar, nycklar, utgångna pass, giltiga pass, visitkort, presentkort, reflexer, en liten manick med motor som kan blåsa mängder av såpbubblor på samma gång…
Allt ska plockas ut och kategoriseras. Mycket ger sig självt och hamnar i olika högar, avsedda för nästa tipp-besök (metall, hårdplast etc). Annat hamnar i ”ska placeras någon annanstans, men var?”-högar. Eller i högar avsedda för beslut från andra familjemedlemmar.
Och de där högarna kan verkligen ge drunkningskänslor! Jösses. Alla beslut. Vara kvar? Ger glädje? Om ja – vart ska det ta vägen?
Och mitt i alltihop ser jag att Henrik lagt en laddsladd i en låda som INTE är avsedd för laddsladdar. Men det är ett annat kapitel.
Den värsta drunkningen är tudelad:
- Det här tar aldrig slut.
- Jag har inte nog med tid!
Just nu har det varit mindre rensningstid. Och det är bara att acceptera, men ack, så trist! Känslan av att aldrig bli klar är tung. Röran man skapar under arbetets gång är tillfällig, men det är segt att acceptera. Jag vill få rensat och organiserat NU!
Biblioteket. Ett av husets flera ”svarta hål”.
Rummet har inget klart syfte, mer än som bibliotek. Och bibliotek blev det per automatik pga jakarandahyllorna som rummet redan från början var inrett med. I övrigt har det agerat gästrum, kontor, spelrum, men allra mest är det någonstans där vi lägger saker som inte har någonstans att vara. Glasåtervinning, papper, kameraväskor, campingstolar, tavlor, odlingssaker mm.
I rummet har vi också varsin garderob, Henrik och jag, spritskåp, samt två linneskåp.
Rummet har blivit värre och värre och det var för mig en självklarhet att jag var tvungen att börja just här.
Marie Kondo vill att man plockar fram ALLT inom kategorin, som i det här fallet var böcker. I och med att väldigt mycket redan från början var här gjorde jag inte det, utan började rakt upp och ner med att först plocka bort självklarheter som skulle bort.
Som bibliotekarie har jag samlat på mig böcker under hela mitt liv. Bokrea-böcker, gallrade biblioteksböcker, kurslitteratur, loppisfynd, bokklubbsböcker osv osv.
Det var faktiskt inte svårt alls att bara spara det som gjorde mig glad. Som på olika sätt berörde mig och som jag med glädje ställde tillbaka i bokhyllan med en liten kärleksfull klapp.
Det var också lika galet att se allt jag sparat och glömt!
Jag har gått igenom hela huset, från källaren till vinden och totalt slängt 21 (!) pappkassar från mataffären med böcker! 19 stycken har varit mina böcker och två Henriks. Sen har min bror fått hem en kasse med böcker också och efter ännu en genomgång har jag en ny papperskasse på gång.
(Edit: Det har blivit ännu fler kassar sen det här skrevs, men jag skäms nästan för att säga antalet.)
Vi har inte gått igenom alla kokböcker, plus att jag vet att jag har minst en låda till nånstans på vinden (som jag inte hittat) och en i garaget.
Marie Kondo avråder från att organisera sina saker förrän hela utrensningen är klar, men i och med att vi har biblioteket vet jag att böckerna ska upp där igen. Därför har jag gjort en omorganisering, som dock kanske på sikt ändras, när allt verkligen är superklart. Och ni ser, trots snart 23 pappkassar har vi ändå mycket böcker kvar! För att inte nämna barnböckerna som är kvar på vinden (dock omorganiserade i låda, istället för i påsar).
Jag har också byggt bokstöd, som visserligen är ganska dåliga, men som ändå blev rätt snygga.
Jag har sågat till hyllplan från Biltema, betsat och satt på hörnbeslag och sen silikonpluppar under. Men när böckerna trycker på har de inte mycket att sätta emot, så de som måste tåla lite mer har jag ställt stenar på. Stenar är alltid snyggt, så det funkar.
Här har jag satt en keramikkatt (som jag har gjort) ihop med en lite tuffsig keramikhund, som min mormor har gjort, på hyllan för hund- och kattböcker.