Här är mina favoriter från 2025. Ett år med inte lika mycket fotograferande som vanligt men ett lärorikt år med flera kurser inom foto och bildredigering. Och ett och annat foto har det ju blivit ändå.
Tillsammans med fotoklubben bjöd vi in två elddanserskor. Vi höll till ute på sligen i Herräng. Fantastiskt kul fotografering! Vi hade sådan tur med väder och färger och det blev många favoritbilder från denna kväll.
I slutet på augusti deltog jag i en fotoworkshop i hundfotografering, arrangerad av fotografen Maria Lindberg. Det var fantastiskt roligt och lärorikt. Maria hade ordnat modeller och deras styling samt även lämpliga fotoplatser. Vi hade flera olika hundar med olika färger i olika miljöer. Otroligt kul! Helgen efter var det utbildning i redigering av bilderna vi fotat.
Tyvärr har jag inte skapat några hundporträtt efter denna workshop, vilket är jättetråkigt. Jag fastnar på saker som att jag inte har några klänningar att låna ut, eller ingen fin lykta. Alltså saker som ju går att lösa men som jag inte får tummen ur att göra. Och ändå är det detta jag mest av allt vill göra. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.
2025 verkar ha varit ett utbildningens år. Jag har gått flera kurser inom fotografering och redigering. Den här bilden på tulpaner i en vas är skapad under en kurs i ljusmålning med Sonja Hesslow. Superkul! Man målar alltså med ljus från en ficklampa. Ingen blixt, inget fönsterljus utan bara ljus från ficklampa. Vi fick testa att måla med olika typer av ljus för att hitta det vi tyckte bäst om, och att måla på olika motiv. Det är ganska svårt eftersom du står i nästan helt mörker och minsta lilla du lyser på fel ställe blir registrerat av kamerasensorn. Men när det lyckas blir det en fin känsla i bilden, något som är svårt om inte omöjligt att skapa med blixtljus.
I den här bilden har jag bland annat lyst ner i tulpanerna för att få det att se ut som om ljuset kommer inifrån dem.
Min förhoppning inför 2026 är att jag ska fotografera mer. Hur jag ska få till det vet jag inte men jag ska ha med mig kameran mer i vardagen. Det är inte bara en gång jag sett en fin bild på väg hem från jobbet och tänkt att jag borde haft kameran med mig. Jag har flera bilder i huvudet som jag vill fotografera, både porträtt och naturbilder. Så lite klassisk planering i kalendern kanske är det som krävs.
Nature First har sju kärnprinciper för att kunna njuta av naturfotografering på ett ansvarsfullt sätt.
- Prioritera naturens välbefinnande framför fotografering
- Läs på om de platser du tänker besöka och fotografera
- Reflektera över eventuella effekter av dina handlingar innan du genomför dom
- Använd diskretion vad det avser delning av platsinformation
- Följ eventuella regler och förordningar
- Främja och utbilda andra om dessa principer
- Följ alltid Leave No Trace principer
Läs mer om Nature First på deras hemsida
Alla kan använda principerna
De sju principerna kan man ha som vägledning även om man inte ska fotografera. Att prioritera naturens välbefinnande framför sin egen upplevelse. Att reflektera över sina handlingar innan man genomför dem. Gör man det blir ens upplevelse än större när man vet att man inte orsakar skada.
Valpar har inte så mycket tålamod så man får jobba snabbt. Här hade Harry jättekul med grankvistarna så jag fick lite extra tid, det är bra om man kan få valpen sysselsatt med något. Och kanske däremellan försöka få till ett stillsamt porträtt.
Harry var kopplad hela tiden och jag tog bort kopplet i bildredigeringen. Säkerheten går först och tryggheten för husse och matte. Det är relativt enkelt att redigera bort ett koppel sedan.
Vilka bilder som går att fotografera beror av fukten på klipporna
I år belönades vi dessutom med torra klippor. Landsorts klippor är både branta och väldigt kuperade. När det är halt på klipporna är det inte alltid jag vågar mig ner till vattnet eftersom det både är risk för att halka och för att jag inte tar mig upp igen. Det var jag med om en gång då jag inte hittade vägen upp efter en fotografering vid solnedgången. Klipporna var torra och det var lätt att ta sig ner, flera gånger med hjälp av att åka på rumpan. Värre blev det när jag skulle upp, jag hittade inte en klättringsbar väg, där jag tagit mig ner var det alldeles för högt att ta sig upp. Och det började mörkna mer och mer och jag började bli kall i den kyliga vinden. Paniken var nära. Antagligen var det adrenalinet som gjorde att jag fick extra kraft att klara några svåra klättringssteg och kunde hitta tillbaka. Sedan dess klättrar jag inte på den sidan av ön
På östra sidan av ön är det mer lättklättrat och gångbart och i år även torrt så det var riktigt kul. Vi håller till på den södra änden av ön, vid fyren Landsort. Där ligger även vandrarhemmet där vi hyr en stuga.
När jag säger klättra här så menar jag mest att krypa, hasa och kliva över stora sprickor i berget. Det är väldigt kuperat och ibland ser jag en fotoplats jag vill till några meter bort men det är helt omöjligt att ta sig dit med mindre än att klättra tillbaka femtio meter och ta sig genom ett taggigt nyponsnår, runda sprickan och ner igen. Man får kämpa för bilderna!
Kalla kriget känns närvarande
På Landsort finns även många rester av försvarets anläggning. Bunkrar, fort och spännande miljöer. Det mesta har försvaret fyllt igen och man ser bara kanter och betongplattor i dagen. Men det finns bunkrar man kan gå in i och det finns även visningar för besökare där man får gå ner i berget. Men dessa visningar sker på sommaren under turistsäsongen, allt är stängt när vi är där. Det är miljöer som kittlar fantasin. Jag har en skräckblandad förtjusning för lite otäcka miljöer och berättelser. Dock är jag en fegis men på Landsort känner jag mig trygg av någon konstig anledning. Här kan jag närma mig mystiska dörrar, besöka bunkrar och gå ensam i mörkret bland halvöppna dörrar där jag misstänker att en mörk trappa leder ner i berget. Ön är också fylld av konst som kan dyka upp lite här och där vilket gör att man i mörka vrår kan möta ett ansikte på en byst, en oformlig figur eller ljud av något vindspel. Jag förvånar mig själv med att gå ensam omkring i skymning och mörker bland allt detta med endast en känsla av mys och spänning.
Landsort är fullt av bilder
Trots att jag varit på Landsort varje år sedan 2015 hittar jag hela tiden nya motiv, nya bildvinklar och inspiration. Vädret varierar och skapar nya bilder av samma objekt. Och miljön är underbar att vara i. Känslan när man kliver ombord på passbåten till Landsort och man vet att man har hela helgen framför sig är obeskrivligt skön. Det finns ett lugn på ön som gör att man hinner reflektera över det man ser och det man vill fånga på bild. Och man vet aldrig vad som väntar, hur vädret ska bli. Man får ta det man får och det blir alltid bra.
The post Besök på Landsort first appeared on .]]>De första stegan gör jag i Lightroom där jag justerar exponeringen, kontrast och andra övergripande åtgärder. Sedan åker bilden skjuts in i Photoshop!
I Photoshop började jag med att ta bort matte ur bild. Klonade också bort de ljusa trädstammarna som tävlade om uppmärksamheten. I min plan ingick såpbubblor som hunden ska sträcka sig emot och som också ska vara ovanför hunden. Då behövde jag mer rymd ovanför hunden och ökade höjden på bilden och fyllde den nya ytan med grönt från ursprungsbilden. Beskar den sedan till en harmonisk komposition. Med jobbet att öka höjden på bildytan skapades en massa konstiga färgfält och märkligheter. Dessa jobbade jag bort med kloning, lagningspensel, lappa och oskärpa.
Sedan städade jag upp i bilden, tog bort hårstrån som låg åt fel håll, grums i ögonvrån, skräp under tassen, och andra störande saker i bilden.
Så långt grovgörat. Sen börjar det roliga, att skapa dynamik och rikta fokus på rätt ställen genom att ljusa upp och mörka ner olika partier, framhäva ögonen, korrigera färgstick och lägga på färgtoning. I det här fallet blev det flera färgtoningar inklusive lite pålagt dis.
Såpbubblorna har jag bild på sedan tidigare, en overlay på bara såpbubblor mot en svart bakgrund. När man lägger på denna overlay i Photoshop och väljer blandningsläge Raster så är det bara såpbubblorna som syns.
Till slut gjorde jag ändringar i kontrast och skärpa, skärpan justerade jag lokalt då jag inte ville ha mer skärpa på bakgrunden.
Här kan du jämföra före- och efter-bilden.
Maskrosen som medicinalväxt
Maskrosen används inom naturmedicin för att stimulera matsmältningen, den är vätskedrivande, motverkar gasbildning och löser upp slaggämnen i bindvävnaden. Avkok på maskros kan användas till sårtvätt. Mjölksaften från stjälken kan användas vid omläggning av sår.
Maskrosen i matlagning
Späda maskrosblad är goda i sallader och kan användas som ruccola. De innehåller en hög halt av C-vitamin. De gula solarna i gräsmattan och i hagarna som lyser så härligt är dessutom ätliga och nuförtiden är det även lagligt att göra maskrosvin på blommorna. Maskrosroten är rik på kolhydrater, den behöver dock kokas i ca 15 minuter för att bitterämnena ska försvinna. Men därefter är den användbar som rotfrukt.
Maskrosen finns dessutom med som en av de 14 prioriterade växterna i en överlevnadssituation i försvarets handbok i överlevnad.
Länge leve maskrosen!
Källor
The post Hurra för maskrosor! first appeared on .]]>Hemma vid datorn går jag igenom bildfångsten och det är alltid lika roligt vare sig jag fångat något av värde eller inte. Och den här gången hade jag rätt vid första ögonkastet. Jag satt en stund och funderade över vad det är som gör att jag gillar bilden. Till slut såg jag det, strandlinjen och trädsiluetten är i synk, de följer varandra.
The post Varför tog jag bilden? first appeared on .]]>Min motprestation för att få ta del av detta erbjudande var en recension och det är denna du läser nu. Och du får ursäkta den undermåliga kvaliten på mina bilder av boken, de är tagna med min gamla gamla mobil (iPhone 6) och gör inte boken rättvisa.
Jag är supernöjd med fotoboken!
Det tog en liten stund innan jag kom överens med deras program för att skapa boken. Det fanns oändliga möjligheter att göra olika layouter i deras programvara som jag laddade ner. Men jag valde att börja från tomma sidor, jag ville ha en bok med enbart bilder, utan andra krusiduller.
När jag väl hade greppat hur man valde olika layouter så gick det ganska fort att göra boken klar. Jag lade in lite text med info om mina kontaktuppgifter på sista uppslaget. Totalt blev det 42 sidor i boken.
Bilderna jag valde var alltifrån väldigt färgrika bilder till nästan svartvitt. Jag la även in några av mina hästbilder med svart bakgrund för jag tänkte att det skulle vara en utmaning för trycket att klara en svart häst mot svart bakgrund. Hade även en porträttbild med nästan vit bakgrund.
Alla bilder blev jättefina! De färgfel jag kunde hitta fanns redan i mina original – många fel blir mer synliga vid tryck. Därför är det jätteviktigt att vara noga i redigeringen – jag hade slarvat (inte med några kunders bilder utan mina egna).
Som en kul grej testade jag att beställa alternativet med akrylframsida. Och det blev verkligen snyggt, lite ovanligt kanske, men snyggt. Färgerna blir klara och intensiva med ett akrylomslag. Boken har även flatlay-bindning vilket gör att ett uppslag ligger helt platt, sidorna böjer inte upp sig i vikningen. Det är snyggt och väldigt bra om man väljer att ha en bild gå över mitten.
Jag valde ett lite finare papper, ett Hannemuhle Ultra Smooth. Trycket blev mycket bra, fina färger, fin skärpa och snygg svärta.
Beställningen var enkel att genomföra och boken kom fram innan lovat-datum. Så jag är helnöjd.
#saaldigital
The post Test av fotobook first appeared on .]]>
Insprängt i naturreservatet ligger privata tomter och dessa går ofta ända ut på stranden vilket gör att det inte är helt enkelt att vandra längs stranden utan att känna sig som en inkräktare. Även att ta sig ner till stranden sker genom inhängnade gångar eller intill privata tomter. Lite märkligt hur det har kunnat bli så på ett område så intressant och så populärt för friluftslivet. Men antagligen fanns här privata tomter när reservatet bildades.
Naturen här är skör och man ombeds att endast gå på de stigar som finns. Markvegetationen är känslig och slits lätt. Det är vackert och speciellt. Luften doftar av tång och hav. Denna helg är det gråväder i olika grader vilket jag föredrar framför klarblå himmel. Med gråvader kan man fotografera hela dagen om man vill.
Här nedan följer några bilder från området.
Så på den senaste utflykten med Hallstaviks fotoklubb jobbade jag med att motstå frestelsen att fånga perfekt skarpa bilder. Jag hade medvetet lämnat stativet hemma för att inte falla för den perfekta skärpan.
Vi for ut till Grisslehamn och Engströmsviken där vi möttes av ett fantastiskt kvällsljus och magnifika vågor. Det dånade om havet så det var svårt att hålla coronaavstånd vid samtal.
Jag testade panorering och hade en slutartid på ca 1/10 s och försökte följa med i vågornas rörelse. Inte helt enkelt men med lite övning så gick det bättre. Det blir en fin mjuk känsla i vattnet som jag gillar.
Men det är klart, jag tog några skarpa bilder också, tur det finns bildstabilisering
