God morgon på er därute!
Ja, då var vi halvvägs in i första vårmånaden och några fina dagar har vi ju allt fått. Men nu har det varit lite grått och blåsigt ett tag så nu längtar man verkligen efter vårsolen!
Själv har jag ju bara kunnat njuta av några enstaka timmar i en stol på altanen och jag har nog aldrig längtat ut så mycket som nu! Fem veckor har jag nu varit bunden till soffan med mitt trasiga ben i gips och högläge och eftersom jag inte fått belasta benet och därtill har mina diskbråck i nacken så har jag inte orkat ta mig några längre sträckor på kryckorna. Men nu ser jag äntligen ett slut på det här eländet! I varjefall håller jag alla tummar och tår jag har för att det ska bli så. För om en vecka ska jag äntligen in till ortopeden och ta bort gipset och om allt ser bra ut då så ska jag få börja på rehab och förhoppningsvis vara på väg tillbaka snart.

Det är ju knappt så jag vågar visa den här bilden men jag försäkrar att det inte ser ut så här hemma hos oss i vanliga fall. Men eftersom jag har allt mitt pysselmaterial på första våningen och jag har suttit mer eller mindre fast på andra, så har jag fått hjälp av maken att gradvis plocka upp saker jag behöver i min närhet. Och under dessa fem veckor har min vardagsrumshörna förvandlats till en pysselhörna. Gänget med kramisar som sitter under fönstret är bara en del av mina skapelser under de här veckorna. Så säga vad man vill, jag har i allafall inte varit sysslolös även om jag har suttit still den här tiden.

Men jag har tack och lov inte bara suttit här ensam i fem veckor. Min älskade make har självklart funnits här hela tiden och gjort allt för att förenkla vardagen för mig, med allt ifrån hjälp att plasta in benet inför dusch till att överraska mig med blommor. Han har varit en klippa!
Men det har även resten av familjen varit. En söndag kom min bror, syster och mamma hit och vi åt söndagsmiddag tillsammans. Min fina lillebror hade stått hemma och lagat en helt fantastisk middag, en stek som lagats i ugnen i sex timmar som var så mör att den smälte i munnen och med fantastiska tillbehör. Det sista gjorde han klart här hemma hos oss medan mamma dukade och pysslade. Håkan och jag satt bara på övervåningen och tog det lugnt tills vi ropades ner till matbordet. Och det är inte enda gången vi fått njuta av brorsans eller mammas matlagning. Dom har kommit hit och lämnat både det ena och det andra till oss som dom har lagat hemma så att även Håkan fått lite ledigt från köket.

Jag hoppas verkligen att dom vet hur tacksam jag är för all omtanke.
Nu ser jag bara fram emot att få komma på benen igen så jag kan börja göra lite nytta för mig. Men framför allt längtar jag ut på mina dagliga promenader med Lotus. Jag trodde aldrig jag skulle sakna det så himla mycket för ibland är man ju inte direkt hågad att gå ut och gå när man måste. Men under de här veckorna har jag insett hur otroligt mycket jag uppskattar dom där turerna ute i naturen med min lille vovve. Det ska vi verkligen ta igen när jag är igång igen.

För är det någon som verkligen har varit mitt allra bästa sällskap och humörhöjare under den här här tiden så är det min Lotus.

Nu ska jag fortsätta att virka på mitt senaste projekt, ett helt eget mönster av ett sommarbi. Och fortsätta att se fram emot den 24:e.

Ha en jättefin dag alla!

Hej på er alla!
Jaha, det börjar kännas som att jag haft en riktigt dråplig start på år 2026. Visserligen är jag härdad när det gäller smärta och värk men den senaste dryga månaden har varit lite i värsta laget till och med för mig. Som jag tidigare nämnt här så vaknade jag ju på nyårsdagens morgon med ett helt vedervärdigt tufft ryggskott! Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag var totalt strandad i över 1,5 vecka och kunde knappt röra mig. Enda orsaken till att jag efter några dagar tvingade mig till stapplande turer runt huset stödd på makens arm var att alla råd man fick när det gäller ryggskott var att man måste röra på sig för att tillfriskna. Oavsett smärta så skulle man upp och gå för att inte dra ut på sjuktiden. Men det tog ändå lång tid innan jag kunde röra mig någorlunda normalt.

Men till slut var jag på benen igen och hann väl vara det i kanske 3-4 dagar. Jag var rastlös som 17 så det var så himla roligt att komma igång och pyssla med lite pärlgrejer, göra lite naglar och komma ut med Lotus på promenader. Men då var det plötsligt kört igen och jag åkte på vinterinfluensan! Åter till sängen..eller soffan i mitt fall.
Och det var en ovanligt segdragen influensa, där man dessutom – när man börjat tillfriskna efter nån vecka – plötsligt insjuknar på nytt! Efter vad jag har hört från många så var det där tydligen lite typiskt för årets influensa. Hur som helst så var jag sjuk och mer eller mindre utslagen i nästan två veckor och höll på att klättra på väggarna av rastlöshet här hemma.

Men så äntligen började jag känna mig piggare, jag började orka göra lite saker igen och kom äntligen ut på promenader med Lotus igen. DÅ går jag och halkar ute i det eländiga väglaget och bryter benet!! Vad 17 är oddsen för att det ska hända ännu en grej liksom??

Och jag fattade först inte ens vad som hände. Jag slog mig inte ens. Jag gick i stilla ro på en mjukt snöig gångväg och plötsligt gled ena foten iväg på den förrädiska isen under lössnön. Jag föll bakåt och landade med mitt vänstra ben vridet under mig. I samma sekund hörde jag ett ljud som lät som om en kvist knäcktes och av nån anledning förstod jag direkt att något hänt inne i benet. Min första reaktion var att känna utefter benet ifall det stack ut nån benpipa. Man reagerar märkligt ibland alltså.

Jaha ja…sen låg jag där i snön och insåg att ”jag kan inte ta mig upp”. Jag såg mig omkring och såg staketet till fårhagen ett par meter bort, och med Lotus koppel i ena handen ålade jag mig fram till en staketstolpe och drog mig upp utefter den med en hel del möda och besvär.
Då rusade Lotus plötsligt iväg så kopplet ryckte till och jag fick grepp om det precis när jag höll på att tappa det. Där står en äldre man med en liten hund och tittar surt på mig. Jag bad om ursäkt att min hund rusade fram så, och förklarade att jag hade ramlat och skadat mig och hade svårt att stå. Han glodde bara på mig några sekunder och gick sen vidare utan ett ord. Jag vet inte ens vad jag ska säga om ett sådant beteende. Jag blev så oerhört häpen att jag inte fick fram ett ord.

Gubben gick och jag stod där lite förvirrad och funderade på vad jag skulle göra. Håkan var och handlade på andra sidan stan men skulle komma direkt och jag kände att jag var tvungen att ta mig en bit dit han kunde komma in med bilen. Jag ringde mamma och bad henne vara med mig i telefonen ifall något skulle hända igen, och sedan började jag långsamt gå till ett bostadsområde i närheten. Jag tog mig upp från gångvägen, upp för en liten trappa, över en liten parkering och in mellan husen. När jag kom in på gården såg jag en bänk utanför en entredörr och satte mig på den. Det snöade hela tiden och Lotus frös så han skakade. Jag tog upp honom och stoppade in honom innanför min jacka och sen satt vi där i snöfallet och väntade på Håkan. Det var som att tiden stod stilla då. Jag minns knappt något annat än att jag frös, hade ont och försökte värma Lotus.
Väl hemma insåg jag att benet var nästan 10 cm tjockare än det andra benet. Men vi trodde inte det var brutet. Håkan påpekade att det då skulle vara blått och det var det ju inte alls. Nån muskelsträckning kanske? Jag låg med benet i högläge och med kylförband resten av fredagen och hela lördagen och menade att det går nog över. Min mamma och mina syskon höll på att få spader på mig och jag på dom. Dom vet att jag lider av extrem nålfobi och att jag undviker sjukhus in i det sista. Men i det här fallet handlar det nog även mycket om att jag är oerhört smärttolerant med tanke på alla år med värk, så jag kunde inte riktigt tänka mig att det var så allvarligt. Jag hade tänkt att avvakta till efter helgen men på lördag kväll gav jag upp. Jag sa till Håkan att jag nog måste åka upp till akuten i morgon och så ringde jag mamma och ordnade med hundvakt. Sen tog jag en dusch och förberedde mig för morgondagen.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag hade brutit vadbenet och dessutom slitit av närmare 70% av ledband och senor runt vristen. Både läkare och sköterskor frågade hur i hela friden jag hade klarat av att knalla omkring på det här benet i två dagar. Hur jag kunde ta mig från stället där jag ramlade och till området där jag blev upplockad av Håkan utan något stöd. Jag tror att man får nån sorts adrenalinkick när sånt här händer, man vet att man inte kan ligga kvar därute i snön, man bara måste ta sig fram. Dessutom tror jag att det ligger mycket psykiskt i en sån här sak. Jag visste ju inte vad jag hade för skada, trodde inte riktigt att det var så allvarligt. Hade jag vetat om att benet var brutet så tror jag att det hade varit svårare rent mentalt att gå på det. Men när svullnaden och smärtan bara blev värre där hemma så fick man ju inse att något var riktigt fel.

Hur som helst så gipsades jag efter röntgen och fick fara hem efter nästan åtta timmar på akuten, med informationen att jag skulle belasta benet försiktigt från första början och att gipset skulle tas bort efter 3-4 veckor. Morgonen efter kom en kallelse till en specialist på ortopeden redan dagen därpå. Jag skulle gipsas av och undersökas med ultraljud för att se Ifall senorna och ledbanden var så trasiga att de behövde opereras. Till min stora lättnad så var det största och mest bärande helt så jag slapp operation. Men nu fick jag inte stödja det minsta på benet, jag skulle ha det i konstant högläge och gipset kommer inte tas av förrän om minst 6 veckor.

Jaha, så här sitter jag nu. Och är ännu en i statistiken om halkolyckor vintertid. Jag fick fylla i en blankett på sjukhuset med information om händelse, plats mm som skickas till trafikverket av sjukhuset. Jag antar att det används i arbetet att undvika halkiga gångvägar och olyckor.
Det är i allafall tur att man har världens goaste sällskap under konvalescensen. Jag är säker på att djur förstår så mycket mer än man tror. När vi kom hem efter olyckan så var Lotus extremt vaktig och beskyddande över mig och ingen fick komma i närheten av mitt onda ben. Han blev enormt orolig när Håkan hjälpte mig med kylomslaget och jag ropade till av smärta och ville inte alls att Håkan skulle röra benet. Så ofta jag önskar att man förstod hur dom tänker.

Nu har jag preppat hans aktivitetsmatta med små godisbitar som han får leta efter så han håller sig lite sysselsatt när vi inte kan göra lika mycket på dagarna. Sånt här tycker han är superkul. Sen blir det promenad för honom när husse kommer hem ifrån skytteträningen.

Nu lär det nog dröja ett tag innan jag sitter i sadeln igen. Efter att gipset tagits bort är det flera månaders rehab som gäller, för att bygga upp benet igen. Och ridning är väl tyvärr inte det första man ger sig på. Men har jag tur så rider jag i sommar igen.

Håkan och jag firade vår bröllopsdag på hästryggen för några år sedan och nu i helgen erbjuder Paulas islandshästar Alla -dagtur för par. Det blir nog ett jättemysigt sätt att fira kärlekens dag på. In och kolla och boka vetja!

Själv ska jag fortsätta att virka mina kramisar och försöka samla mitt tålamod och låta benet läka i lugn och ro som det ska. Förhoppningsvis har våren börjat smyga sig på när jag äntligen kan gå ut och gå igen.

Ha en jättefin dag alla och på återseende!

Hej på er denna kyliga söndag!
Då var det den första februari och en litet steg närmare vår. Det här året började verkligen rent odrägligt för min del. Först fick jag ju tidernas värsta ryggskott som höll i sig i över 1,5 vecka. Och därefter hann jag mer eller mindre bara upp på fötter ett par dagar så åkte jag på vinterinfluensan och den har varit riktigt långdragen och envis. Det känns som jag har legat i den här eländiga soffan oavbrutet i en hel månad. Så nu håller jag tummarna för att jag slipper mer sjukdom.

Däremot har ju soffliggandet resulterat i en himla produktivitet i virkandet. Jag har mer eller mindre matat ut kramisar och den här är den senaste som blev klar idag. Jag har fått skicka maken att köpa mer garn och till min stora glädje fick jag massa roliga virktillbehör av mina syskon i julklapp. Så nu ska jag ge mig på lite nya saker. Men nästan två veckor gick åt till att virka en present till min mamma.

Det är lite svårt att fota något helt svart men jag har i allafall gjort en svart pudel till min mamma, en minnesvovve efter hennes älskade pudel Elliot. Jag är ju nybörjare på det här med virkning så jag var inte riktigt beredd på att den skulle bli i naturlig storlek när jag bytte till ett tjockare garn än vad mönstret sa. Men det blev så mycket roligare att den var det när jag sedan överaskade min älskade mamma med den.
Men nu är den klar och jag har hunnit med två olika kaniner efter den. Just nu sitter jag och virkar ännu en kanin i väntan på leverans av garn i nallebjörnsfärg.

Förutom virkandet så jag jag slängt ihop ett bröd idag också, som vi ska ha till söndagssoppan. Det måste vara tidernas enklaste bröd som dessutom är supergott! Vissa dagar, när man kanske inte har så mycket ork eller lust men ändå vill ha ett hembakat bröd så är detta helt idealiskt. Receptet kommer från Lindas bakskola där jag plockar många av mina recept. Jag tycker absolut att ni ska testa det om ni vill göra något enkelt.

Nu ska jag börja förbereda middagen så den är klar när maken kommer hem. Han och min bror är och tittar på hockey idag så han kommer nog uppskatta lite varm mat när han kommer hem.

Ha en fortsatt fin söndag alla och på återseende!

Hej på er i kylan!
Jisses, så kallt det var här hemma när vi klev upp i morse! Vi har otroligt ojämn värme, med somrar där det blir varmt som i ett växthus soliga och heta dagar och vintrar då vi får tända värmeljus och köra värmeelement för att inte frysa. Alla element är svagt ljumma om vi har tur utom ett som faktiskt blir riktigt varmt. Det är det enda varma rummet, och det är typiskt nog mitt pysselrum, där man inte är lika mycket som tex i vardagsrummet. Det har varit så ända sedan vi flyttade hit och nånstans har vi bara gett upp och försöker fixa situationen så gott det går. Men det är något som inte fungerar med uppvärmningen här helt klart.

Och just nu skulle jag definitivt behöva lite mer värme, för jag sitter (eller halvligger) ju strandad här i soffan med det här eländes ryggskottet som visserligen har blivit lite bättre idag, tack o lov, men inte tillräckligt bra för att jag ska komma igång riktigt än. Första dagarna var jag ju helt låst till soffan och kunde knappt röra mig. Men i förrgår gick jag första stapplande rundan runt husen stödd på makens arm för att komma igång med lite rörelse. Enligt alla råd och uppmaningar så är det ju rörelse som är bästa botemedlet och absolut inte stillasittande. Så igår var jag ute på en liten gångtur i sakta mak igen, denna gången med min mor. Men det vete 17 om jag tycker att det var så himla bra. Jag tyckte jag var på bättringsvägen igår morse, men efter turen ute kändes det som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Eller två i allafall. Kanske är det som brorsan spekulerade om igår, att snön och det hala väglaget gör att man spänner sig så mycket i rädsla för att halka att det blir värre av att gå. Jag blev i allafall helt fast i soffan igår igen, med alvedon och värme/massagebälte inom räckhåll. Och i morse kändes det faktiskt lite bättre igen. Så jag vet knappt om jag vågar gå ut idag. Det blir en ytterst liten tur i såfall.

Men på de här fem dagarna som jag varit hänvisad till soffan har jag hunnit vara riktigt produktiv i allafall. Två kaniner har jag virkat och en tredje är nästan klar. Vad skulle jag ha tagit mig för hela den här tiden om jag inte kunnat pyssla lite. Och haft Lotus som sällskap förstås.

En annan sak som jag gjort lite då och då när jag kunnat sitta upp är att knäcka hasselnötter till vår lilla kompis som kommer till fågelmatningen. Han äter mycket gärna solrosfrön också men jag tänkte att det kanske blir lite mer mättande för honom med nötter. Så jag knäcker och Håkan lägger ut åt honom. Det värmer verkligen hjärtat när man ser honom och alla fåglar som kommer och äter sig mätta nu dessa kalla och snöiga dagar, när man vet att det verkligen är svårt för dom att hitta mat.

Appropå söta saker.

Jag måste ju bara visa nåt vi fick av vännerna i Tokhult när vi var där.

Dom har ju massa fina höns på gården som värper världens godaste ägg. Och förutom att jag fick plocka med mig massa ägg i ett vanligt äggpaket så fick vi detta alldeles bedårande och ursöta lilla 4-pack ägg. Kan man tänka sig något gulligare! Man kan verkligen fråga sig varför allt som är mindre alltid känns så himla sött men så är det bara.

Nej, nu ska jag luta mig bakåt en stund och köra ett massage/värmeprogram på bältet. Min underbart snälla granne och vän lånade ut sitt till mig och det har varit en enorm lindring dessa dagar.

Ha nu en underbar dag i snön och ta hand om er!
På återseende!

Hej därute på er alla!
Då var det ett nytt år. Jag tittar tillbaka på 2025 med blandade känslor. I det stora hela så har det varit ett bra år. Men visst finns det delar av det som jag gärna hade velat vara utan.
Jag har haft mycket problem med värk av olika orsaker, både muskelinflammation, artros och nervsmärtor från mina diskbråck i nacken. Man kämpar på såklart och lär sig att leva med det och anpassa sig på olika sätt, men vissa saker blir i det närmaste omöjligt. Ridningen är ju en av dom sakerna jag fått avstå ifrån och det är en stor sorg för mig. Jag verkligen älskar att komma ut i skogen på hästryggen och psykiskt är det som ett jättestort lyckopiller. Men fysiskt så tar det nästan knäcken på mig. Glädjande nog så tillbringar vi ju ändå stunder ute hos våra vänner i Tokhult så jag får i allafall umgås med hästarna. Jag känner mig som en överlycklig 12-åring när jag får hjälpa till att leda in hästarna från hagen. Men det är ju hela grejen med stallet och hästarna som är så underbart, inte bara själva ridningen.

Vad har hänt mer det här året då?
Jo, jag har ju hunnit med att odla fram mängder med palettblad, ta hand om dom en hel vinter för att lagom till sommaren nästan gå in i väggen för deras skull.

Jag hade kopiösa mängder med palettblad i hela lägenheten, både på övre och nedre våningen, och i början gav det mig ro att gå runt och vattna och pyssla med dom. Men dom är ju löjligt lätta att föröka och mängden bara växte…och växte…
Och när Håkan kom hem från sjukhuset efter sitt knäbyte och behövde hjälp med det mesta de första veckorna så insåg jag hur mycket tid alla växter tog. Jag hade inte en chans att hålla dom vid liv och samtidigt göra…ja, något annat. Så jag började avveckla delar av odlingen och sedan planterade jag ut resten när vädret tillät det. Och utomhus under sommaren växte dom sig fantastiskt stora och fina och jag behövde knappt sköta om dom. Paletter är verkligen en sommarväxt som trivs bäst när det är ordentligt ljust. När hösten kom lät jag frosten ta dom och så kommer jag att plantera nya frön till våren. Inomhus fortsätter jag med aeroider och suckulenter som är bra mycket enklare att sköta om och hålla vid liv vintertid.

Mycket utav sommaren ägnade jag och Lotus oss åt att träna tillsammans. Framför allt har vi tränat på viktiga saker som hundmöten och annat som inte riktigt fungerat. Men vi har också tränat in klicker och använt vid godissök och annat för att sedan kunna använda den vid inkallning och liknande. Dessutom har jag köpt de saker som behövs för att börja träna Nosework med honom. Det tror jag att han kommer tycka är jättekul. Tyvärr kom vi av oss lite i träningen nu i början av vintern då han först blev dålig i sitt öga igen och därefter genomgick en ganska omfattande tandextrahering. Men nu ska vi snart sätta igång med nosework tänkte jag.

En annan sak som jag började med i slutet av sommaren är att virka amigurumis. Att lära mig virka och då framför allt kramdjur är något som jag velat göra i halva mitt liv. Jag har försökt flera gånger genom åren men bara inte lyckats lära mig att virka av någon anledning. Av någon ännu märkligare anledning så lärde jag mig det supersnabbt nu när jag bestämde mig för att prova för säkert 5-6 gången. Jag har en teori och det är att jag troligtvis har försökt virka med fel hand tidigare. Jag är både höger- och vänsterhänt och ibland funkar det bättre med den ena handen än den andra, men jag vet inte alltid vilken utan måste prova mig fram. Jag har nog tagit för givet att jag ska hålla virknålen med samma hand som jag håller en penna när jag skriver men så var det alltså inte.
Så under tiden Lotus hade sin konvalescenstid och jag fick sitta och ha koll på honom i två veckor så virkade jag så fingrarna glödde.

Jag hade nämligen helt spontant hoppat på att stå på julmarknad och sälja mina kramisar tillsammans med min syster som säljer sina fantastiska smycken. Och jag var ju tvungen att få ihop några så jag hade nåt att sälja.
Min goa systerdotter kom även hit och hjälpte mig att sy massor av scrunchies och jag knåpade ihop lite bokstavsarmband så jag hade lite mer att fylla ut bordet med. Det var fantastiskt roligt och en enorm nostalgitripp från barndomen då jag var med min pappa ute på marknader. Förhoppningsvis kommer vi iväg på nån vårmarknad tillsammans också, annars kommer vi att drunkna i virkade kramdjur här hemma.

Och virkning är verkligen rogivande om något. Just nu är det dessutom det enda jag kan ta mig för, eftersom jag åkte på ett hiskeligt ryggskott på nyårsdagen. Jag kan knappt röra mig även om jag vet att jag borde göra det också förutom vila. Men med all snö som självklart kommit just nu så vågar jag inte gå ut och riskera att halka. Så jag får röra mig försiktigt runt i lägenheten och utöver det blir det soffhäng uppallad på massa kuddar och virkning.

Nyårsafton tillbringade vi återigen hos finaste vännerna i Tokhult. Det blev en fantastisk och mysig avslutning på det gamla året ute på deras fina gård med djurmys, god mat vid vackert dukat bord, prat och skratt.
Nu ser jag an det nya året med nyfikenhet och tillförsikt. Kanske är det detta året som jag kommer att må bättre och ha mindre värk, så jag kan göra lite mer saker som jag drömmer om igen. Och framför allt så hoppas jag att alla mina nära och kära ska få må bra.

God fortsättning alla därute och ett gott nytt år!

Hallå där ute alla i detta helt fantastiska höstväder!‍

Det var längesen jag kände mig så nöjd med vädret som jag gjort denna sommaren och hösten! Visst, i mellanåt har man kanske önskat liiite mer värme eller liiite mindre blåst under sommaren men i det stora hela tycker jag det har varit perfekt! Och den här makalösa hösten ska vi ju bara inte tala om!

Igår satt jag äntligen i sadeln igen! Ja, i själva verket var det faktiskt 2 veckor sen som jag red för första gången på väldigt väldigt länge. Och trots min ständigt närvarande värk, nervsmärtor från diskbrocken och en mardrömslik träningsvärk som strandade mig i sängläge i tre hela dygn, så var det såå värt det!! Denna andra gången var det inte alls lika illa med träningsvärken, jag har till och med tvättat köksfönstren idag.

Det var bara så helt underbart att komma ut i skogen på hästryggen, i fantastiskt höstväder och med världens bästa ridvänner.

Hästarna är underbara och det enda jag ångrar med ridningen är att jag inte började med islandshästar tidigare i livet. Det är en så fantastiskt mysig ras.

Men det går ju alltid att vara efterklok. Jag kanske inte alls hade trivts lika bra någon annanstans. Det kanske helt enkelt var meningen att jag skulle hamna hos Paulas Islandshästar, stället med så mycket mys och trivsel utöver den gedigna kunskapen hos Paula som hon delar med sig av till oss, och allt annat runt omkring som gör Tokhult till ett riktigt smultronställe på jorden.

Inte riktigt alla i det vi kallar ”järngänget” var med, men många nog ändå, och det är alltid lika kul. Roligt är det också när lite nya ansikten dyker upp och man får lära känna nya människor som älskar hästarna lika mycket som vi.

Småprat i den stilla skogen…

Och efter ca 1,5 timme i skogen återvände vi till gården, pysslade om våra hästar efter turen och ledde ut dom i hagen. Därefter vankades det gofika i solen ute på stallplan med dagsfärskt hembakat bröd, kaffe och kaka. Sen var det dags att lämna detta underbara lantliga lugn och dra oss in mot stan igen. Men det är snart dags igen, för lite ”själamat” och ro ute i underbara Tokhult!

Min älskade lilla Lotus! Hur i hela friden kan han ha hunnit bli hela 6 år!? Jag fattar inte vart tiden tagit vägen? Men jag tänkte att nu är du ju stor nog att få berätta om din dag själv.

Idag är det min 6:e födelsedag. Och eftersom något av det roligaste jag vet är att öppna paket så är det ju givet att matte slår in alla mina presenter åt mig.

Här sitter jag och väntar på min ”födelsedagstårta” bland alla roliga bollar som hänger på väggen. Men dom där krulliga snörena som matte lagt ut överallt var lite småläskiga tyckte jag.

Eller bakelse kanske man ska kalla den men för mig var den jättestor.

Och den fick med beröm godkänt kan jag lova!

Sedan var det dags att öppna alla roliga paket.

Jag gör vad som helst för en godbit..

Och i paketen låg både leksaker och godis. Men jag fick inte bita sönder dom här nya med en gång sa matte. Vad ska man då göra med dom?

Och får jag säga min mening så var det den bästa födelsedag jag haft! Massa nya leksaker och en långprommis och kvällsmys med matte och husse i soffan. Det är ju självklart att även vovvar som jag ska få lite extra när det är vår dag tycker jag.

Sov så gott alla och på återseende som matte brukar säga!

Vilken helt fantastisk sensommardag!

Hej på er alla! Jag blev så förvirrad nu när jag skulle skriva dagens inlägg, för kvar i utkorgen låg ett inlägg som skulle ha postats för ett bra tag sedan. Jag har inte ens märkt att det inte gått iväg. Men för att inte förvirra mig själv ännu mer så löser jag det senare och håller mig till dagens inlägg idag.

Vi har alltså varit iväg på Mörlanda marknad i Annelund idag, Håkan, Lotus och jag tillsammans med mamma och brorsan Det här är verkligen en av mina favoritmarknader. Den känns alltid så mysig och trevlig, och även om det i år var ovanligt mycket ”kinakrafs” som jag brukar kalla allt det där ni vet, massproducerade plastsmycken, labubus/lafufus eller andra för tillfället trendande prylar m.m. så bestod ändå merparten av marknadsstånden av hantverk, handarbetade saker, gedigna och annorlunda grejer som oftast bara finns på marknader eller gårdsbutiker, rökta korvar, brända mandlar, teer, rökelser, marknadsgodis, honung, kryddor och blommor. Det är sånt jag älskar att se på marknader.

Idag stod min fina halvsyster och sålde på marknaden och hade ingen aning om att vi skulle dyka upp. Så det blev en överraskning för henne och vi fick möjlighet att titta på alla fina saker hon dukat upp. Milla säljer egengjorda krämer, teer, tinkturer, rökelser, doftlampor, vackra skrivböcker och massa annat. Det bästa man kan göra är att följa henne på sociala medier där hon regelbundet lägger upp nyheter.

Förutom att sälja på marknader så har hon även en gårdsbutik som är öppen efter överenskommelse och man kan också beställa saker av henne på hennes facebooksida Millas Naturverkstad.

På sin facebooksida har hon skrivit en liten presentation och jag tog mig friheten att ta delar av den och publicera här. Vill ni veta mer så är det bara att gå in och följa hennes sida.

Själv kikade jag inte efter något särskilt på marknaden idag men hittade förstås ändå både några behöver och några villhöver-saker. Lite praktiska prylar till köket, en leksak till Lotus, en virkad topp och naturligtvis…cocosbollar! Både såna där skumbollar och havrebollar. Jisses, det är livsfarligt att gå på marknad!

Sedan tog vi en matpaus och åt lite grillade hamburgare. Vädret var makalöst för att vara så sent i september, sol och runt 22 grader varmt. Det var verkligen en helt perfekt marknadsdag!

Till slut drog vi oss tillbaka till bilen och åkte hemåt, alla nöjda och belåtna med både dagen och dagens inköp. Nu har vi njutit av den sköna eftermiddagen på altanen ett par timmar men det börjar blåsa upp nu och så fort solen går ner bakom träden så känns det att det börjar bli lite svalare i luften. Jag ska gå upp och ta hand om grannkissen Molly som jag passar nu och umgås lite med henne, innan jag slår mig ner i soffan för kvällen. Hoppas ni haft en lika härlig lördag som vi haft. Och ha en fin lördagskväll alla!

Hej på er alla!
Det blev ett litet abrupt avbrott med bloggandet från Grebbestad, men jag tänkte lägga upp en liten sammanfattning med bilder framöver. Det blev helt enkelt så himla hett den veckan och man orkade inte så mycket mer än att ligga och fläkta sig på stranden. Men lite annat gjorde vi förstås så en semestersammanfattning blir det senare.

I söndags gjorde vi däremot något minst lika underbart som att ligga på stranden i Grebbestad, nämligen tillbringat några mysiga timmar ute hos bästa vännerna Paula och Henrik på deras gård. Jag började skriva detta inlägg redan i söndags kväll men mitt bloggprogram hängde sig av någon anledning, så jag hoppas det går iväg idag i stället.

Vi åkte ut vid lunch och bjöds på en riktigt god, fräsch och somrig lunch bestående av nyttiga pannkakor med färska hallon, blåbär, vattenmelon, vispad grädde och vaniljsås. Något mer perfekt kan jag knappast tänka mig en solig augustidag.

***

Vi hade en supermysig lunch ute på terassen i vänners glada lag, njöt av god mat och augustivärme, och Lotus sprang omkring och lekte med två av chihuahuatjejerna. Eftersom det löps lite här och där bland dom andra så blev det inte hela ligan idag, dom andra damerna fick stanna inne till deras stora frustration. Men jag var inne och stal till mig några chihuahuapussar lite då och då.

Efter lunchen tog vi en liten runda på gården. Det är liksom något man bara måste göra varenda gång man är där ute. För bortsett ifrån att Paulas Islandshästar med turridning och ridskola bedrivs där på gården så finns det också ett helt gäng med andra underbara mysiga djur och gosa med. Alla djur – från gris till get och massa andra där emellan är så himla sociala och goa.

Den här lilla godingen är min favorit bland dom här lurviga sötnötterna! Hon är så himla nyfiken och kommer alltid fram och ska undersöka vad man är för en och är otroligt intresserad av Lotus och vad han är för en figur.

De underbara och godmodiga grisarna och söta ankorna fotade jag aldrig idag så det fick bli ett par bilder från förra gången vi var där. Det var en av de där jättevarma dagarna och grisarna tog siesta i sitt lilla hus och ankorna tillbringade mesta tiden i sin fina damm.

Därefter var det dags att hälsa på världens mysigaste getter. Det är helt otroligt hur mysiga och goa alla djur kan bli med rätt behandling, även dom arterna som man normalt kanske inte har som keldjur.

Och till slut gick vi till Doris. Underbara söta Doris som snart ska nedkomma med en mini-Doris. Åh, vad vi längtar!!

En goare åsna får man leta efter. Men å andra sidan så pratade vi precis om det, jag och Håkan, att alla djuren därute i Tokhult är så himla mysiga, lugna och kärvänliga. Dom blir såklart präglade av sin matte och husse allihopa.

Vi avslutade rundturen uppe vid hästhagarna och stod och njöt av synen av lediga hästar i solskenet. Insekterna är ju dock lite jäkliga vid den här tiden så dom står gärna i lösdriften och får lite skydd. Den är perfekt för många saker, både regn, sol och bromsar. Men åh vad jag längtar efter uteritterna när jag är här. Förhoppningsvis blir det lite ridning snart i allafall, under förutsättning att jag inte går och drullar omkull igen nånstans. Jag får börja försiktigt.

På hemvägen lade jag märke till en sak som vännen Paula hade reflekterat över också, och som vi pratade om där ute. Nämligen hur extremt mycket som blommar i augusti. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det, utan mest lagt märke till först den tidiga vårblomningen och därefter midsommartiden med alla sommarblommor. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det. Det mesta har torkat och vissnat. Men nu såg jag verkligen hur mycket som blommar just nu, i diken och på ängar på vägen hem. Det var ett färgspel utan like med allt ifrån stora fält med lila ljung till enorma gula områden med Ryssgubbe blandat med rosa Rallarosor. Därimellan vit vildmorot och myskmalva. Det är fantastiskt vackert!

Här hemma på altanen börjar dahliorna blomma mer och mer. Men jag tycker det är lite dålig blomning i år, jag vet faktiskt inte varför. Kanske har jag inte satsat 120 % av min tid på dom i år. Men jag är glad för de få vackra som kommer.

Nu ska jag i allafall pyssla lite med dom, rensa bort lite visset och köra det till komposten. Det är en härlig dag för trädgårdspyssel idag, varken för varmt eller för kallt.

Ha en fortsatt fin dag alla!

Hej alla!

Varenda år – från allra första gången vi kom hit till Grebbestad för att tillbringa en veckas semester här – så har lugnet lagt sig som en mjuk filt runt stressade nerver så fort vi anar havet och hamnen. Man kan vara stressad av olika skäl och vid olika tillfällen i livet, men oavsett orsak så har jag alltid lyckats gå ner i varv fullkomligt här i detta vackra lilla fiskesamhälle på västkusten. Det är verkligen som medicin för mig att komma hit.

Det är märkligt egentligen, för det är mycket folk under sommarmånaderna, massa båtar, bilar och trafik. Det är köer i affärer och caféer och trängsel på bryggorna. Och ändå är det inte alls samma sak som när man lever i allt detta hemma. Här är folk (oftast i allafall) semesterglada, loja och trevliga. Dom låter saker och ting ta sin tid och strosar lugnt runt och gör ungefär ingenting och är nöjda med det. Hemma i stan skulle allt detta resulterat i totalt kaos och stresspåslag, tjafs i bilköer och tjafs i kassaköer. Det är ändå märkligt att vissa tider på året och ställen på jorden kan vara så annorlunda.

Min fina Lotus väntar på en sked svalkande glass.

Den här kvällen gav vi oss ner på byn framåt kvällen efter att ha duschat och vilat en stund. Några timmar på stranden blir man både trött och väldigt sandig av, speciellt om man har – och är en skattletande liten chihuahua. Han fick ta en dusch han också varenda dag för att få bort sand, salt och tånglukt ur pälsen på honom. Och vi fick skaka ur alla kläder, filtar, väskor mm som han glatt fyllt med sand under sina grävrajder.

Så vi tog en liten siesta hemma i stugan när solen var som hetast, även om både sovrummet och hela stugan var lika varm inomhus som det var utomhus. Det är ett underbart ställe av hyra som har allt vi kan önska oss. Men, jag sover katastrofalt dåligt i sängen där, både pga värme och lite för smal säng. Jag behöver breda ut mig, särskilt när gäller min onda höft som jag inte kan ligga normalt med. Och nu även Håkan då, med sitt opererade knä. Så sömnen har det inte varit mycket med den här veckan. Men i stället har jag vilat och slappat övrig tid och känner mig enormt utvilad.

Vi tog med oss Lotus ner till Bobb’ys Gelateria som gör en egen helt fantastisk glass i massa olika smaker! Det hör liksom till att man ska äta glass där när man är i Grebbestad.
***

***

Därefter tog vi en långsam promenad utefter kajkanten och bryggorna och tittade på alla vackra båtar. Jag tröttnar aldrig på att bara gå där och njuta av hur vackert det är i dom här små samhällena på västkusten. Alla små bryggor, gamla fina hus som hyser små kläd- eller hantverksbutiker, de smala pittoreska gränderna med husen stående så tätt att det nästan skulle kunna vara ett enda stort hus. Små vackra trädgårdar överfyllda med gammaldags rosor, syrener och små knotiga fruktträd.

Det är helt underbart att bara sitta på en bänk och titta på alla glada avslappnade semesterfirare som strosar fram och tillbaka på bryggan, njuta av de vackra båtarna som kommer in för att lägga till för kvällen. Dessutom är det ett ypperligt tillfälle att socialträna vår knäppa hund som anser att han bara gör sin plikt genom att skälla på allt och alla som går förbi.

Eftersom både Håkan och jag haft det lite svårt med att gå långa sträckor, och Lotus inte heller fick gå som han ville på grund av het asfalt så blev det en kort liten kvällsstund på byn, innan vi cyklade hemåt till stugan igen. Jag passade på att försöka ta lite selfies tillsammans med Lotus vid småbåtshamnen men det var ju hopplöst som vanligt. Han bara vägrar att titta in i kameran.

Men det var en underbar kväll. Och eftersom jag ligger lite efter med upptateringarna här på bloggen, så vet jag redan att det blev en riktigt härlig dag därefter också. Då kom min lillebror för första gången till Grebbestad. Mer om det senare.

Men nu ska vi ta en liten siesta i värmen, Lotus och jag. Ha en fortsatt underbar dag!