genomblöt in genom dörren och undrar om barndomens Pokemon-kort finns kvar.
– Javisst, säger jag vid spisen och skickar upp honom på andra våning … men där står de inte att finna. Hmmm …
Zita kan efter middagen inte släppa tanken och rotar runt på övervåningen och snart hörs
ropen från kattvinden intill Max rum … och de låter inte helt harmoniska.
Från taket invid luftarröret droppar vattnet taktfast mot golvets spånplattor. När hinkarna väl kommit på plats hittar vi dock Pokemon-korten …
i en plastbunke som lyckligtvis (?) stått rakt under det värsta vattendroppet och minimerat skadorna men demolerat samtliga kort.
De gjorde i alla fall lite nytta
Det var som upplagt för succé
Men dagarna blev till veckor och inget riktigt tungt dök upp. Suget blev ändå för stort, så på söndagen vecka 42 åkte Hage och jag över på en tvådagarsvisit … och som alltid blir det ju rätt trivsamt när man väl kommer dit! Och några arter blir det ju alltid
utsikt mot hamnen.
Lite logistik och några timmars bärande senare var allt redan ombonat och trivsamt …
Snart äntrade vi alla fyra M/S S:t Erik, som skulle ta oss via hamninloppet och Nya Älvsborgs fästning ner mot öarna i södra skärgården … och fem minuter senare öppnade sig himlen … Försökte härda ut, men till slut retirerade även vi in under skyddande tak. Jaja … vädret var kanske inte riktigt med oss, men vi tog vara på de luckor i molntäcket, som emellanåt dök upp, och enades om att det varit en intressant och trivsam båtresa … där de ju dessutom serverade öl till alla behövande .
Men dagen var inte över med det. Efter en kort mellanlandning hemma hos Max vid Älvsborgsplan var det dags för många läckra smårätter på Tapasbaren runt hörnet. En riktigt, riktigt mysig dag med familjen
så därför blir det ett snart återseende efter drygt fjorton dagar. Vädret är med oss och trots
regnvarningar lyser solen från en nästan helt klarblå himmel och vattnet ligger platt som ett dansgolv. En tumlare visar upp sig fint.
Rostsångaren har varit svår de senaste dagarna, men det dröjer inte mer än en halvtimme innan Niklas hittar den från fyren på samma plats jag såg den för två veckor sedan och Zita ser den strax efter.
Mia är tyvärr inte lika lyckosam, men med vårt ”mission complete” byter vi till badkläder och hoppar i nere vid hamnpiren. Härligt!
Men det verkar som om SMHI kommer att få rätt så vi tar vara på de sista solstrålarna och dukar upp en riklig och god gemensam lunch innan regnet kommer. Det börjar som duggregn, men snart regnar det rätt bra och när ribb-båten hunnit halvvägs mot Gottskär
öppnar sig himlen.
Men som syns på fotot är vi lika glada för det – det blev en bättre dag än väntat trots allt!
Sebastian Sjöfors lade på Facebook ut ett upprop om att åka ut måndag 30 juni och jag anmälde mig – på vinst och förlust. Morgan hängde också på och på plats i Gottskär klockan 09.30 var elva entusiastiska skådare. Skrev till Andy Hultberg som jobbade på ön och han gladde oss med att den översomrande lunnefågeln i alla fall var på plats – men rostsångaren hade man inte sett röken av.
Väl på plats kändes det värre än nålen i
höstacken – växtligheten är massiv och ogenomtränglig och det är svårt att veta var man ska leta. Dessutom är lunnefågeln inte sedd på en timme
Men … så simmade lunnefågeln fram strax utanför stranden i nordost och när vi halvtimmen senare satt och fikade kom Andys dotter Elma tillbaka efter en nätrunda och berättade att hon hört en lockande Sylvia som inte lät som en ärtsångare vid det s.k. hönshuset. Utan större förhoppningar tog vi oss dit och … mycket riktigt … och det
låter dessutom riktigt bra för rostsångare.
Efter någon timmes fåfänga försök att få syn på fågeln bytte vi strategi och klättrade upp i en av fyrarna – längre avstånd men bättre vinkel. Och plötsligt ropar Morgan att han ser den och strax efter ser jag den kort.
Slutet gott, allting gott … eller ja, den som lever får se!
avskedsfest i hus 9, med poängpromenad, god mat och diverse hyllningar.
Jaja, tänker nog flera av oss … han är säkert tillbaka till hösten
Ja … det blir ju lätt så. Efter förra sommarens byte av vardagsrummets fönster mot trädgården insåg vi hur skadad parketten innanför var. Mikael hjälpte oss att lägga några rader skifferplattor och det blev ju bra … MEN, då insåg vi att hela golvet skulle behöva en uppfräschning. Golvfirman avfärdade fullständigt våra idéer om att slipa, men gav oss en offert för att göra hela arbetet som var billigare än vad vi kunde köpa parketten för, om vi tog på oss att riva ut den gamla – så får det bli.