Caroline började med städning som anställd på ett större företag, bytte arbetsgivare ett par gånger och kom sedan fram till att hon ville starta sitt eget företag för att erbjuda städhjälp med de förutsättningar hon tycker funkar bäst. Det tog ett tag att bygga upp en kundkrets, det finns många som erbjuder städhjälp och man behöver ett gott rykte för att få kunder. Förutom löpande städhjälp veckovis eller liknande kan Caroline även göra flyttstädning och andra engångsuppdrag, hon tycker bara inte att det är lika kul och det gör tidsplaneringen svårare. 

Hon föredrar alltså sina stammisar, de flesta av dem har köpt städhjälp av henne i flera år och hoppas att hon aldrig ska gå i pension. Caroline har sagt till mig att hon hoppas på att kunna jobba med städhjälp i många år till, men man vet förstås aldrig vad som händer. Just nu kör hon i alla fall på för fullt och försöker ge den bästa städhjälpen hon kan till sina kunder. Det är fantastiskt att hon hittat något hon verkligen trivs med och gör med gott humör dag efter dag, och förutom själva städhjälpen så är det nog hennes positivitet som gör kunderna så nöjda tror jag.

Mina föräldrar har gått ur tiden och som enda barn och dessutom ensamstående var det min – och endast min – plikt att syssla med flyttstädning av det gamla familjehemmet. Barndomens hem. Hemmet där jag föddes, levde, flyttade från, besökte och nu ska lämna för gott. Flyttstädningen blir det sista jag gör där.

En vän till mig sa att hon gärna hade hjälpt till. Hon sa att vi kunde dra ihop några stycken så att jag skulle slippa vara ensam i flyttstädningen. Jag tackade så gott men sa att detta var något jag skulle vara tvungen att göra själv. Det behöves, kände jag. Min vän gav sig inte där utan erbjöds betala en firma för flyttstädning. Bara jag slapp vara där i allt elände själv. Även detta tackade jag nej till.

Jag förklarade att det både var sorgligt och fint på samma gång. En påminnelse om mitt liv på något vis, och av mina föräldrar förstås. Flyttstädningen skulle bli omfattande. De har trots allt levt i huset i 60 år. Men det skulle också bli fint. Jag var övertygad om att flyttstädningen skulle ge mig saker. Både materiella ting jag kanske inte tänkt på sedan jag var barn – men också minnen, känslor och nostalgi utan dess tidigare like i livet.

Så blev det också och det var inte ett enda dugg förvånande. Många var tårarna som kom den där dagen under flyttstädningen Varje låda innehöll minnen från många år. Decennier av liv strömmade ut ur anteckningar, smycken, porslin, inredning och möbler. Det kändes som att jag stod i ett niagarafall av nostalgi som forsade rakt emot mig, och endast mig. Ingen kunde förstå hur jag kände över denna upplevelse. Ingen i hela världen.

När jag gick därifrån den dagen hade jag ungefär hunnit med 1/10 av huset. De flesta rum och vrår fanns kvar att gå igenom och att ägna sig åt flyttstädning av. Och för den delen blev det inte särskilt mycket flyttstädning gjort den dagen. Jag tänkte att det får lov att bli nästa gång. Eller kanske till och med nästnästa gång igen. Vi får se.

I mitt arbetsamma liv har det varit likadant. Under 10 år testade jag ungefär lika många olika branscher och arbeten. Det var utslitande men också något jag kände att jag var tvungen att göra. Hur hittar jag annars rätt? När jag tillslut landade ett jobb inom gjutasfalt i Stockholm kände jag att det var där jag skulle vara. Så blev det ju, kan man konstatera. Jag har nu bott i Stockholm och jobbat med gjutasfalt i 4 år. Det är därför jag skriver om detta idag.

Under åren är ni många som frågat om just detta. Hur det kommer sig att jag flyttade till Stockholm för just gjutasfalt. Om hur en person som tänkte (eller tänker?) som jag tog ett sådant beslut. Detta ska ni bli varse efter att ha läst dagens inlägg.

Först och främst: Nej, det var inte någon övergripande plan att jobba med gjutasfalt i Stockholm. Herregud, jag hade ju inga planer alls då. Visste inte ens vad jag skulle käka till middag förrän jag satt på spisen. Jobbet dök upp av en slump. Under en period hade jag arbetat med mark hemma i Ånge och när en kompis ringde mig och erbjöd jobb – inom gjutasfalt av alla saker i Stockholm av alla ställen – ja, då sa jag helt enkelt ja. Det kändes som en språngbräda, kanske inte så mycket karriärmässigt som kvalitet på livet.

Jag hade känt att jag ville till Stockholm länge, och där kunde jag jobba med gjutasfalt, i affär eller som tunnelbaneförare om det så ville. Kallet till huvudstaden var alltid starkt och växte med åren. Jag trodde inte att jag skulle syssla med gjutasfalt i Stockholm så länge, men jag blev bevisligen kvar. Ansvaret i jobbet växte. Jag växte rent mognadsmässigt också och jag kände helt enkelt att jag började bli på rätt plats.

Att det gått fyra år sedan jag började med gjutasfalt i Stockholm är ingenting annat än sjukt. Men vad är det man brukar säga, kära vänner; jo, att tiden går fort när man har roligt. Jag tycker bevisligen att det är väldigt kul med gjutasfalt i Stockholm. Därför är jag kvar utan att ha någon tanke på att sluta inom det närmaste året.

Berätta gärna vad ni jobbar med. Jag är nyfiken!

Ni vet att jag gillar att göra listor och så blir det även idag. Denna lista kommer att kretsa kring fördelar som jag ser med facility management.

Tid

Jag ska tillåta mig att vara lite självcentrerad ett tag. Jag tog på mig stort ansvar för facility management – om jag nu kan kalla det jag gjorde på företaget för det – innan vi anlitade den professionella firman. Vet ni vad jag insåg? Jo, att det tog oerhört mycket tid från mitt dagliga arbete. Det var faktiskt inte riktigt klokt vad mycket tid jag la ner på min version av faciilty management. Det var dessutom inte tid jag varken gillade att lägga ner eller som jag kände att jag hade råd med. Mycket fanns att göra utöver facility management och detta hanns ofta inte med. Detta ser jag nu som en stor fördel.

Ork

Jag fick mer ork av att slippa utföra vår facility management. Detta borde förstås inte förvåna någon. Men det var fler än jag som fick en ork-boost. Nämligen hela företaget. Alla anställda. Det gör verkligen någonting med produktiviteten att vara i en trevlig mijö. Företaget vi anlitade såg verkligen till att kontoret var just det. Det blev trevligare att komma till jobbet. Det var mysigt att de kom med fruktleverans varje tisdag. Att de städade, dammsög, tvättade (vid behov) och så vidare. En mycket signifikant och välbehövlig ökning av ork följde.

Kvalitet

Aldrig förr blir har det blivit så tydligt hur bedrövligt dålig jag är på att städa. Min facility management – eller snarare mitt otroligt tama försök till det – var under all kritik. Detta ljus gick upp för mig redan första gången som teamet varit på besök. Där kan vi verkligen prata om facility management med fokus på kvalitet och renlighet. En liten, liten del av mig såg det som ett angrepp på mitt städ-ego men detta glömde jag snart bort. Det var helt plötsligt väldigt mycket trevligare att gå till jobbet, vilket jag även nämnde ovan.

Så, gatupratare då. Vad är det för något till att börja med?

Det är en typ av person som har ett driv i att tala med människor. Missförstå mig inte; Det är inte personer som ber om hjälp med pengar eller så. Det är översociala personer som inte kan hindra sig från att tala med andra i sin närhet. Många tycker kanske att vi har brist på gatupratare i Sverige. Jag håller inte riktigt med, i alla fall inte när jag bara går från en punkt till en annan. Gatupratare får gärna tala med mig om man sitter på ett fik eller en bar. Jag har svårare att uppskatta det mitt på gatan där – per definition – gatupratarna hänger som mest.

Det var någon som efter förra veckans inlägg skrev och frågade varför jag var så bitter. Jag skulle säga att jag inte är det. Jag skulle snarare vilja hävda att jag är en privat person. Man får gärna komma närmare mig oavsett vem man är men jag har svårt att se hur jag ska njuta av samtal med främmande människor när jag går på stan. Jag är nog inte funtad sådan bara.

En annan person gav mig ett exempel på när jag stött på en gatupratare. Jag inser när jag börjar formulera orden att jag kommer låta ännu mer osympatisk än jag möjligen redan gör. Därför undviker jag att skjuta från höften om vad gatupratare är idag. Istället ber jag att få återkomma om en vecka när jag fått tänka igenom mitt svar på kammaren. Då ni, så kommer ni som undrar få ett riktigt utförligt svar på vad en gatupratare är.

Håll ut!

Sagan om idioten Per fortsätter och det gläder mig. Förhoppningsvis gläder det även några av er. Den här gången ska vi hoppa in i ett scenario i vilket han besöker läkaren. Han är nämligen övertygad om att han har fel på sköldkörteln och att symptomen på detta är uppenbara:

I väntrummet

Svetten visste inga gränser. Inte heller ångesten visste det. Symptomen på sköldkörteln var uppenbara och det fanns nu ingen återvändo. Han hade legat hemma i två veckor, vilse i sin övertygelse om att detta skulle vara slutet. Ja, inte för att han på något vis hade sökt upp vad problem med sköldkörteln innebar eller hur symptomen såg ut. Han litade på sin egen magkänsla trots att den många gånger tidigare svikit honom.

Så fungerade han, Per. Nu satt han där och tittade sig nervöst omkring. Stolen han satt på såg ut att vara en efterlämning från 1990-talets Sverige. Ni vet, turkosa och rosa färger i ett randigt potpurri och så ljust trä att man skulle kunna sola sig i det. Den typen av möblemang var det han nu fick se ögonblicken innan han kollade upp symptomen för sköldkörtel.

”Kanske skulle det gå bra?” tänkte han. Sedan tog rationaliteten över. Vad var det för trams? Han hade ju symptom på sköldkörtel. Hur i hela helvete skulle det kunna vara bra? Det var väl det sista det var. Snarare var det raka motsatsen till bra, det var väldigt, väldigt dåligt. Tänk om han aldrig skulle få komma hem igen. Hur skulle det gå med bananplantan? Någon måste vattna den och se till att den får ljus, i alla fall när våren kommer tillbaka.

• ”Per Stenhög”
• ”Här!” skrek han och räckte upp en hand innan han insåg att han inte satt i ett klassrum och att han var 34 år, inte 11.

Sjuksköterskan såg trevlig och glad ut trots att hon skulle ge honom besked om symptom på sköldkörtel, tänkte han. Han ställde sig upp och gick mot henne och hon pekade honom vidare mot ett rum vari dörren stod öppen. ”Du ska få träffa doktor Lundmark idag, Per” sa hon och lämnade honom sedan åt sitt öde. Lundmark skulle nog förklara för honom vad symptomen innebar, och var sköldkörteln är för något.

Jag fick frågan: Vad är bäst med att jobba med fönsterputsning? Jag fick alltså frågan inför 9 personer, varav vissa bara är bekanta. Jag fick fundera några sekunder och svarade sedan något osammanhängande och smärtsamt. Det gick inte riktigt.

Däremot funderade jag på frågan när jag kom hem på kammaren. Vad ÄR egentligen bäst med att jobba med fönsterputsning? Faktum är att jag inte kunde sova p.g.a. att jag tänkte på frågan om fönsterputsning så mycket. Jag beslutade mig för att stiga upp ur sängen och sätta mig i soffan och skriva ner mina tankar.

Anledningarna till att jag väljer att fortsätta arbeta med fönsterputsning är dessa:

1. Jag älskar att jobba utomhus. Det är en viktig punkt, kanske en av de allra viktigaste. Jag får lite panik av att tänka på att sitta på ett kontor dagarna i ända. Bara få frisk luft för att man går ut i 15 minuter på rasten. Det är inte bra, inte för mig i alla fall. Därför jobbar jag med fönsterputsning.

2. Nästa aspekt är att jag gillar renlighet. Så har det alltid varit. Jag minns när jag var liten och gav mig själv uppdrag att städa rummet. Jag tyckte att det var kul, roligare än många andra saker faktiskt. Fönsterputsning ger mig samma typ av njutning, om man kan kalla det så. Det är roligt att se att arbetet jag utför faktiskt gör skillnad. Det gör tillvaron lite renare och då är jag nöjd.

3. Jag tycker om själva arbetssituationen. Då menar jag med mina kollegor, mina chefer och företaget jag utför fönsterputsning för. Det är förstås en viktig aspekt i alla olika typer av arbeten. Inte unikt för mitt eller ditt jobb.

Dessa är de tre främsta argumenten för varför jag arbetar med fönsterputsning. Det finns förstås fler om jag skulle sätta mig och fundera över det. Jag får helt enkelt gå tillbaka till min lilla kammare, massera tankeknölarna och återkomma om ett par veckor igen.

Har ni några frågor? Ställ dem i kommentarsfältet! Det kan handla om fönsterputsning eller om något annat. Jag tycker om att diskutera det mesta, som ni vet.

Hej då!

Jag hade nyss köpt en begagnad bil i Uppsala. Detta var något som min familj såg lite snett på. Vem sjutton köper begagnad bil, i Uppsala dessutom? Detta är en typ av Stockholmsinställning som många i min familj besitter. Det är inget jag är stolt över, minst sagt. Men hur som helst: Jag hade köpt begagnad bil i Uppsala och detta berättade jag på nämnda middag.

• ”En begagnad bil i Uppsala?” upprepade pappa ungefär 5 sekunder efter att ”nyheten” presenterats.

Ja, för det var så den behandlades. Deras äldsta barn hade köpt en begagnad bil i Uppsala och förstasidesrubrikerna var ett faktum. Vad skulle folk säga? Vad skulle mina grannar säga och inte minst deras? Det var viktigt med status och i den status de eftersträvade fanns fan ingen plats för varken Uppsala eller begagnade bilar.

Jag beskrev för pappa att så var fallet. Jag hade åkt till Uppsala, till en återförsäljare av begagnade bilar, och där hittat en jag tyckte om. Det blev omedelbart tyst runt bordet och min lillasyster var den förste att ta till orda. Hon frågade varför jag just åkt till Uppsala för att inhandla en begagnad bil.

• ”Varför kunde du inte bara köpa i Stockholm?”
• ”Låt mig svara med en motfråga. Varför ska man göra allting i den här staden? När var du utanför huvudstadsregionen egentligen? Jag förstår att du inte kommer på tanken att köpa begagnad bil i Uppsala men det har nog mer med dig än med mig att göra.”

Jag insåg att jag kanske hade varit lite hård men som tur var så var syrran hårdhudad. Det kändes bara viktigt där och då att få försvara mitt handlande, i dubbel bemärkelse. Jag hade köpt en begagnad bil i Uppsala och nu blev jag granskad från topp till tå. Ska det behöva vara så? Det känns inte som det.

Erfarenhet, någon? Kanske inte av begagnade bilar i Uppsala då utan av sådana här typ av familje… grejer? Jag tar gärna emot era tankar och funderingar och uppmanar er, min vana trogen, att dela dem i kommentarsfältet.

Vi hörs väl?

Papper är mer miljövänligt än plast, det går också att färga och göra tryck på. Idag finns papperssorter som tål en del fukt, det kan vara nödvändigt för att få hållbara mobilskal av det. Tyg går också att variera i all oändlighet, till ett mobilskal för den hantverksintresserade ger det chansen att sy och brodera själv. Du kanske vill ha ett mobilskal med spets och frillor, det går alldeles utmärkt att ordna.

Dessa är vanliga i så gott som alla andra produkter utom mobilskal. Och det är inte så att till exempel plast nödvändigtvis är så mycket bättre, man har bara inte riktigt tagit ut svängarna när man designat mobilskalen. Sen finns det ju andra råvaror som inte alls passar sig för att göra mobilskal av. Det vore hemskt opraktiskt med ett mobilskal av snö, då de flesta telefoner ogillar både kyla och fukt. Miljövänlig återanvändning hade varit att använda andra sorters skal, som apelsinskal eller bananskal. De har dock sina brister som mobilskal, bland annat i lukten och att de drar till sig diverse flugor och andra snyltare.

Som i så många andra sammanhang gäller även vid utformande av mobilskal att ta ut svängarna lagom mycket. Ett mobilskal av gräs kanske kan funka vid vissa tillfällen, men för ett i vardagen fyller det inte alla krav och blir då en sämre idé. Det blir ändå lite roligare om man vågar prova nya typer av mobilskal även om de kanske inte tar sig längre än till en prototyp. Om inte annat har du alltid nåt att prata om med nya människor, när du tar fram din mobil i ett spännande experimentellt mobilskal.