När den film man tänkt se strular för andra gången och man fortfarande vill stinna sitt filmtittarsug, kanske det passar att se en ann film för andra gången. Frågan är om det är värt att se om en film som man minns som ganska medelbra.

Den franska, men multibespråkade, filmen Proxima, av Alica Winocour följer Sarah, en mamma och astronaut, under de sista veckornas träning inför att skjutas upp till den internationella rymdstationen. Det kärvar med lite av varje i hennes vardagsliv och i träningen, men det är ju hennes dröm att komma ut i rymden så det är bara att bita i lite extra.

Precis som förra gången kändes det uppfriskande att se en astronauts vardag, och precis som förra gången irriteras jag av ett par delar i rymdfararprocessen som inte är rimliga alls, men som finns med i filmen ändå bara för att det leder till fina scener. Filmen blir alltså varken bättre eller sämre av att ses om.

När den film man tänkt se inte fungerar och man fortfarande vill stinna sin filmtittarlust så kan det man ser bli i princip vad som helst. Den intressantaste situationen uppstår när jag, som i fallet med Michael Showalters film Verity, inte har den blekaste aning om filmens handling eller något annat om den. Jag får då möjligheten att se en film helt utan förväntningar, eller förutfattade meningar.

Filmen följer en författare, Lowen Ashleigh, som det inte går så bra för rent kommersiellt. En förläggare söker upp henne för att få henne att agera spökskrivare åt en mycket framgångsrik författare, Verity Crawford som är mest känd för att beskriva mörka gärningar ur brottslongarnas synvinkel, som efter en olycka inte är kapabel att skriva på egen hand. Lowen går med på arrangemanget och flyttar ut till den flådiga Crawfordska villan ute i Vermonts skogar. Där får hon tillgång till Veritys välutrustade kontor, hennes omfattande anteckningar, hennes omfångsrika sovrum, hennes attraktive make och hennes tystlåtne son, medan Verity själv är okontaktbar. Lowen hittar ett usb-minne med Veritys självbiografi, och finner i biografin extremt mörka sidor hos den hyllade författaren. Samtidigt börjar hon fatta tycke för maken och intrigen börjar djupna.

Verity är faktiskt en film som är bäst att se utan att veta någonting om den. Trots det är många av vändningarna inte så överraskande som filmens skapare tycks tro. Filmen ser bra ut på ytan, men logiken i intrigen håller inte riktigt ihop.

It is nice to read a book considered to be “one of the greatest” once in a while, and it is also nice when it is well deserved. F. Scott Fitzgerald’s The Great Gatsby has widely been mentioned when book people discuss masterpieces of American literature, which is a good reason for reading.

The story is set in 1922. The narrator, Nick Carraway, arrives in New York City to earn money selling financial bonds and rents a small house on Long Island. His neighbour, the mysterious millionaire Jay Gatsby, has a magnificent luxurious mansion where he hosts extravagant parties more or less every night. Nick has a relative, Daisy, living across the bay who is married to Tom, an old money man Nick knows from college. After some time, Tom finally gets an invitation to one of Gatsby’s parties, gets to know the man, and understands that he is obsessed with Daisy, who he had an affair with before he became wealthy. The drama builds until a dramatic and sad climax.

What makes The Great Gatsby work so well is not really the story; it is as a descriptions of the time and place. We have the cultural clash between inherited and self-earned wealth, the class perspective, the economic recovery after the great war, the racial ideologies that starts popping up, but also the hedonism and reckless pleasure seeking of the jazz age. The book is written in a way that starts by only looking at the surface of things, and only later give background and depth to the characters and their interactions. It also feels surprisingly modern at times in the form, but also sometimes a bit confusing in the references. So, it is a good read, and it has surprisingly much to say in relatively few pages.

En man med benprotes kör längs en mörk väg i Iran, med sin höggravida i passagerarsätet och sin lilla dotter i baksätet. Stämningen kärvar lite i bilen angående vilken volym som dotterns favoritmusik ska spelas upp i så uppmärksamheten är inte den bästa. Han råkar köra på en hund i mörkret, och bilen tar en smula skada, men de har tur som kommer till en verkstad innan bilen ger upp. På verkstaden jobbar en tortyrskadad man, Vahid, som känner igen det gnisslande ljudet från förarens benprotes. Det låter precis som protesgnisslet från hans plågoande till fångvaktare, Eghbal, när han torterade honom. Vahid kidnappar senare föraren och börjar gräva ner honom levande, men är inte helt säker på att han har rätt person – han hade ju hela tiden burit ögonbindel när han var fånge. Han söker upp medfångar för att försöka få klarhet i om det är rätt man han har. Detta leder till allt mer skruvade situationer och fler inblandade med olika grader av hämndbegär.

Att Jafar Panahis film Det var bara en olycka inleds med en liten olycka innebär inte att den lilla olyckan var början på historien, utan den inleddes långt innan filmen började och refereras till under filmens gång. Den skildrar också ett samhälle som både är hårt kontrollerat politiskt och religiöst, samt också genomkorrupt på alla möjliga nivåer. Det blir både underhållande och dramatiskt nattsvart. Ska man skylla på individerna eller på systemet? Ska man sänka sig till samma nivå som sina plågoandar för att hämnas eller söka upprättelse på annat sätt? Ska man låta våld föda nytt våld?

Filmen spelades in i Iran utan tillstånd, och det märks genom att den känns en smula instängd. Den av förklarliga skäl låga budgeten spelar ingen som helst roll när manuset är så pass bra och intensivt, och skådespelarna gör sitt allra bästa. Det var bara en olycka är tydligt samhällskritisk men också tänkvärd, och den har en lysande slutscen som är minnesvärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Michael Lockshins film Mästaren och Margarita är en rätt märklig skapelse. Det kan man i och sig förstå då den ju bygger på Mikhail Bilgakovs fantastiska roman med samma namn, men filmen handlar dessutom om författaren, ej namngiven men torde vara Bulgakov, som i 1930-talets Moskva suddas ut ur författarsammanhanget av ideologiska skäl och därmed inte har något sätt att överleva. Han börjar, inspirerad av sin älskarinna Margarita, arbeta på en satirisk roman som omtolkar hans liv och han får allt svårare att skilja mellan verkligheten och romanen. Filmen har också i sig en märklig bakgrund då den gjordes, med stor budget, i Ryssland som en omtolkning av den nutida politiska censurfyllda situationen i landet. Filmen var färdigfilmad när Ryssland invaderade Ukraina 2022, men premiären sköts upp ett par år på grund av kriget. När den släpptes, 2024, blev den en stor succé i Ryssland, samtidigt som den motverkades på ett sätt som speglar filmens innehåll.

Filmen Mästaren och Margarita är rätt mastig, eftersom historien rör sig på många plan som blandas samman och filmen helt enkelt är riktigt lång, 156 minuter. Den känns också synnerligen aktuell med sin spegling av ett repressivt samhälle. Det fina fotot, de utmärkta skådespelare och de fina surrealistiska effekterna, lyfter också filmen, som är av den typen att den borde ses om för att man ska få nya ledtrådar till hur den ska nystas upp. Den kräver i alla fall att man samtalar efteråt för att åskådarna gemenskap ska få ett bra grepp om vad som egentligen hände.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skriften Om kriget kommer skickades till alla svenska hushåll för att se till att informera om hur vi ska bete oss i händelse av krig. I Skåne tog daglönaren Karl-Göran Persson stort intryck av texten och bestämde sig för att bygga en fästing för att skydda sig, och de han kände, när kriget skulle komma. Han samlade skrot från trakten för att armera väggar och tak, och arbetade i många år på att färdigställa sitt värn. Det är om honom som John Skogs film Värn handlar.

Det är i för sig inte så mycket handling i filmen, utan mest blandade ögonblicksbilder från Karls tillvaro när han släpar skrot, smälter bildäck, och smetar betong på sitt bygge, men också när han leker med traktens barn och deltar i bygdens festligheter. Han är en särling och egendomlig, men han är också en del av samhället och eftertraktad som arbetare när behov finns.

Filmens foto, stillsamma svartvita bilder fångad på äkta film, är riktigt enastående vackert. Många vackra och detaljerade bilder och kamerapanoreringar över landsbygd, landsbygdsliv och aktiviteter. Det kan upplevas som märkligt att en fransk skådespelare spelar huvudrollen, men Denis Lavant gör en riktigt fin och nyanserad tolkning av särlingen på skåneslätten. Det man kan skulle kunna anmärka på är att filmen både är långsam och saknar handling, så den är inte något för den otålige. Om man däremot slappnar av lite mera så är Värn en mycket vacker, originell och sympatisk upplevelse. Ett konstnärligt verk om rädsla och gemenskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Rikard Slapak är en före detta kollega till mig, och vi har suttit en hel del fikapauser och spånat olika idéer till berättelser. Hans ofta goda, mina ofta långsökta. Därmed är det lite pinsamt att jag inte förrän nu har läst någon av hans historier.

Hon från havet är en något smygande historia som handlar om Joel, som bor i Glimskär någonstans på västkusten. Det var även där han växte upp, och det var där han förlorade sin syster till havet. Nu har han kommit tillbaka som nyutbildad lärare, och har flyttat in i barndomshemmet. Fem år tidigare hade han träffat Alice som verkligen inte var som andra. Hon älskade havet på ett mycket personligt sätt, medan Joel skydde det efter det som hände hans syster. Trots det blomstrade kärleken, tills den dagen Alice försvann. Till havet.

Berättelsen är gripande och väl hopsnickrad. De olika personerna i historien ges tid att utvecklas och få egna personligheter. Så författarskapet är utmärkt, men jag skulle vilja agera redaktör och ändra en del saker i presentationen. Eftersom berättelsen sker dels i nutid och dels för fem år sedan, med tillbakablickar längre bakåt, hade jag gärna sett ett annat användande av verbformerna för att läsaren lättare ska kunna hålla ordning på trådarna. Dessutom finns det ett par typografiska ändringar jag skulle vilja göra. Men nu låter jag gnällig, för Hon från havet är ju en utmärkt historia.

Pizzeria Roma är i stort sett den enda servicen som finns kvar i den lilla tätorten någonstans i gränstrakterna mellan Gästrikland och Hälsingland, och den fyller en viktig funktion som samlingspunkt för svetsarna i den lokala verkstaden JB Maskin. En av dem är Magnus. Han har passerat de sextio, och har jobbat på samma ställe hela sitt yrkesliv. Han är frånskild, hans dotter pluggar i Stockholm, han försöker ta väl hand om sig och han tillbringar mycket tid ute i naturen. Allt är egentligen ganska bra, men ryggen har börjat krångla så han måste sjukskriva sig. Det blir ganska ensamt, men vännerna finns kvar- framför allt Kenneth som alltid varit vid hans sida. Kenneth har redan varit sjukskriven ett bra tag, men han har i alla fall en hustru som sällskap.

När man kort beskriver handlingen i Pizzeria Roma, av Elin Persson, kan den framstå som en ganska dyster och mörk roman, men det är inte sant. Magnus tillvaro skildras med stor ömhet och värme, och med en dialekt jag känner mig hemma med. Vardagens dramatik är huvudingrediensen, och man kommer Magnus riktigt in på skinnet under romamens gång. Det är en en bra och läsvärd bok som möjligen lider lite av att vardagslunken kanske lunkar på lite långsamt i mitten av boken. Det finns också ett par oavslutade sidohistorier jag gärna skulle vilja ha lite mer utvecklade, men boken fungerar bra ändå som ett stycke ur livet.

Perelandra is the second book in the Space Trilogy by C. S. Lewis. A couple of years after the events in the first book (Out of the Silent Planet). It begins when the narrator is called to his friend Elwin Ransom’s house, the same Ransom who travelled to the planet Malacandra (or Mars as we call it) in the first book. Now it seems that Ransom has received a mission to travel to the planed Perelandra (or Venus), and he needs some help in the preparations. In the second chapter Ransom leaves and comes back a long time later with a wounded heel. The rest of the book is the narrator’s retelling of what Ransom experienced during his voyage.

The planet Perelandra is described as a very young and untouched world. Ransom Soon meets the Green Lady, who corresponds to one half of the human-like population on the planet. Another visitor to the planet also soon arrives and it turns out to be Weston, the main antagonist in the first book. Many long passages where Ransom, Weston and the Green Lady debates about the nature of things. Ransom comes to the conclusion that Weston is possessed by a demon who wants to spread corruption to the pristine world of Perelandra, and thus decides that the best solution to save the planet is to murder Weston. He does so, sees the meeting between the first two people on the planet and their creator, and travels home to Earth.

The book was not very much to my taste. It is a very obvious, and even explicitly so, take on the story from the bible about the fall of man in the garden of Eden. Ransom prevents that, and thus the inhabitants of Perelandra are free to keep their blind obediance to their creator. The main problem for me is that Lewis does not do this subtly, instead it is more preaching than story in the text. So much, in fact, that the actual story is almost forgotten soon after reading and only the memory of the preaching remains.

När man ska nämna en filmklassiker är det ofta Casablanca som kommer upp som exempel. Den är regisserad av Michael Curtiz, men det är det inte så många som minns. Däremot innehåller den oerhörda mängder välkända citat och många väl levererade dialoger.

Filmen utspelar sig 1941 i Casablanca under brinnande världskrig. Casablanca fungerade då som ett nav, eller kanske snarare ett längre uppehåll, för krigsflyktingar på väg över Atlanten. Rick driver ett café som fungerar som en samlingspunkt för stora delar av flyktingarna, för tyska och franska underrättelseorgan, samt för all de som skor sig på situationen. Rick påstår sig vara extremt neutral i alla hänseenden. En dag dyker Ilse upp i hans café, en kvinna han varit förälskad i men som lämnat honom, och hon är tillsammans med en eftersökt motståndsman. Det leder till ett fantastiskt laddat läge där man inte vet vem man kan lita på.

Det är faktiskt spännande när man inser att filmen spelades in så tidigt som 1942, långt innan man fått någon känsla för hur vart kriget var på väg. Det är därmed en väldigt politisk film, även om det inte egentligen märks av numera. Filmen är mycket bra, men ovanligt nog måste jag säga att själva handlingen i filmen inte är särskilt intressant. Däremot är replikerna, och inte minst deras leverans, av absolut högsta kvalitet. Det är en film som man helt enkelt bör ha sett, inte minst för att förstå alla populärkulturella referenser som finns till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns en viss lockelse i att läsa en aktuell nobelpristagare även om jag inte bryr nmig så mycket om själva utmärkelsen. Det är ju i alla fall någon slags kvalitetsstämpel. Det är precis därför jag har tagit mig an Ungerska nationens säkerhet av László Krasznahorkai. Den är förvisso ganska kort, men den har en del yttre belastningar som normalt skulle hålla mig borta: Bokens tolv kapitel har namnen INLEDNING1 – INLEDNING10 samt SNARTSLUT1 och SNARTSLUT2, och de är vart och ett skrivna i en enda lång mening. Dessutom är den del fraser skrivna med särskild tyngd utan att det ligger något system bakom, vad jag kan se. Som sagt, jag är sällan lockad till böcker där författaren medvetet arbetat för att göra det snårigt.

Nåväl. I boken följer vi en fjärilsexpert vid namn András Papp som älskar sitt arbete, och faktiskt älskar allt liv som finns på jorden. Han lider av en medfödd defekt som genom livet orsakat honom mycket löje, förakt och rena misshandelssituationer, men han är ändå en ganska lycklig man som jobbar vid ett naturhistoriskt museum. En dag tränger sig en författare in i Papps liv. Han är gammal, självupptagen, mjällar, luktar urin, kör för fort och upphör aldrig med sitt babbel. Författaren är Krasznahorkai, och han har hamnat i någon slags kris och söker meningen med livet inför skrivandet av nästa “stoora romaan”. Någon slags vänskap uppstår, men vilka är egentligen författarens avsikter med Papp?

Porträttet av Papp är riktigt finstämt i Ungerska nationens säkerhet, och det kontrasterar fint mot den finkulturella författarens alla later. Textens kapitelmeningar fungerar också alldeles utmärkt med sitt flöde av associationer och tankar och händelser, även om det är ansträngande med långa meningar. Jag fick även lära mig oväntat mycket om fjärilar genom att läsa boken. Så, boken är väl värd att läsa trots dess på ytan irriterande berättarformat. Det är också uppfriskande med en författare som så tydligt driver med bilden av sig själv så till den milda grad att man verkligen börjar ogilla hans inkarnation i boken.

Sergej Loznitsas film Två åklagare inleds mycket långsamt. Året är 1937, under den tyngsta delen av Stalins skräckvälde. En man i ett politiskt fängelse får uppgiften att noggrant bränna alla dokument i en säck. Han läser dem lite förstrött innan han kastar in dem i kaminen, men ett av breven väcker hans intresse i och med att det är skrivet i blod så han stoppar det på sig. På något sätt letar sig brevet till den lokala åklagarmyndigheten där den nytillsatte och nyexaminerade åklagaren Kornev får som sitt första uppdrag att söka upp fången som skrivit brevet och som sökt juridisk hjälp. Kornevs idealistiska tro på rättssystemet får sig en rejäl törn i mötet med mannen som skrivit brevet. Det verkar som att korruption och total maktfullkomlighet styr vilka som hamnar i fängelset, och vad de utsätts för så han beger sig till högsta ort för att rapportera om sin upptäckt.

Filmen är inte bara långsam, utan den är också oerhört mörk, då man vet att det är kört för Kornev redan omedelbart när han insisterar på att få träffa fången. Filmen är filmad i ett nästan kvadratiskt format, med stillastående kamera, vilket redan det ger en klaustrofobisk känsla. Ovanpå detta ligger all poänglös väntan för Kornev och den komplicerade administrativa ordningen som är gjord för att förminska individens möjligheteratt förändra någonting, och det förstärker känslan av mardröm.

Två åklagare är en utmärkt film, om man har tålamodet att se långa stunder av väntan, och om man uppskattar mörka skildringar av mörka tider. För inte är vi väl på väg mot något liknande i dagens samhälle?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.