Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Tyngdtäcke

Anitha Östlund Meijer — Sat, 19 Nov 2022 17:23:53 +0000

Minns ni de där fina täckena som gamla tanter sydde ihop av olika tyger? De var tunga och man sov extra skönt under dem. På den tiden användes sk överlakan vars kant veks över täckets övre del.

Ni har säkert sett reklamen för tyngdtäcken. T.o.m vår käre Salming använder det. Zabine fick ett gratis när hon fick sin diagnos Add och jag testade det, men anammade inte iden direkt. Det ligger små, små pärlor i dem, därav tyngden.

Men faktum var att hon sov mycket bättre och jag blev lite nyfiken på om det fungerade, kröp ner under det, och somnade på studs. Jag köpte ett på 5kg som jag använt några år utan att riktigt ha känt mig bekväm med det, men så testade jag ett på 9kg, och vilken skillnad!!!

Peter köpte ett i present som han helt plötsligt kom hem med och bäddade sängen med utan att berätta. På kvällen när jag lade mig kände jag direkt tyngden, och det var supermysig…man blir kramad av täcket. Numera sover jag som en Gud och har lite svårt att lämna sängen på mornarna.

Har ni andra testat dessa? Och vad tycker ni?

En början-561

Anitha Östlund Meijer — Fri, 31 Jan 2014 08:49:00 +0000

“Glöm inte skridskorna”, ropade mamma ifrån köket. “De hänger på kroken ned till källaren”, fortsatte hon och väntade några sekunder innan hon skrek: “Hittar du dem?”

Jag ställde mig på tå för att nå de nyinköpta vita skridskorna och kunde inte låta bli att le när jag såg dem. De var så vackra, och helt och hållet mina. Malin, min storasyster hade blivit jättearg och skrikit högt av ilska: “Varför får hon nya, när jag bara får begagnade?”

I samma ögonblick jag satt på mig mormors gamla hemstickade strumpor, plingade det på dörren. Det var Albin, min bästa vän.

“Hej, är du klar?” sa han och drog med handen över näsan. En genomskinlig snorloska hamnade på hans vante, men han brydde sig inte. “Vi ska ses vid södra stranden. Förresten, har du några isdobbar? Brorsan har förlagt sina och mamma har inte råd att köpa nya. Inte än i alla fall.”

Jag sprang in till mamma som bäddade sängarna. Hennes långa, mörka hår var uppsatt i en knut på huvudet och hon hade fortfarande pyjamasen på sig. Ibland undrade jag om hon någonsin klev ur den.

“Mamma, har vi några …? Vänta lite.” Jag lutade mig ut från rummet och såg att Albin gått in och stängt dörren. “Vad hette det där du ville ha?”ropade jag till honom.

“Isdobbar. Man kan ta sig ur vakar med sådana”, sa han och borstade sitt ljusa, oformliga hår med mammas borste.

Plåtslagarnissa: Höjdrädd är jag inte, men jag har stor respekt för den. Det gör ont att ramla ned.

Anitha Östlund Meijer — Thu, 30 Jan 2014 11:54:46 +0000

Höjdrädd är jag inte, men jag har stor respekt för den. Det gör ont att ramla ned.

En början-560

Anitha Östlund Meijer — Thu, 30 Jan 2014 09:44:00 +0000

Barnen gömmer sig i buskarna så gott det går. De ser att männen samlats i stora klungor på ängen, och att de täckt ansiktet med en vit kåpa. Meta, Marie och Saga är medvetna om risken med att titta på sina pappors förehavanden, men är nyfikna på vad som egentligen händer.

Allt hade börjat med den mörkhyade mannens intåg i byn. Joshua som han hette, frågade i matbutiken efter jobb, och blev hänvisad till byns mäktigaste man. Ännu idag vet ingen vad som egentligen hände i huset, men Joshua kom springande ner till kiosken och skrek att han var rädd. Efter den dagen såg barnen skuggorna som drog över de vuxnas ansikten, men anade inte vad som skulle komma.

Om Marie haft möjlighet att vrida tillbaka tiden skulle hon gjort det nu. Hon förstod inte riktigt allt pappa skrikit om, men hade hört orden, eld och vapen.

“Jag vill gå hem”, pep Saga och reste sig upp.

“Är du alldeles galen jänta? Sätt dig ned igen. Ser de oss är vi förlorade”, fräste Meta och tryckte ned sin lillasyster.

En början-559

Anitha Östlund Meijer — Wed, 29 Jan 2014 07:54:00 +0000

Det första jag såg var tre små pojkar. De satt på knä i en ring och kastade kula. Den ena av dem verkade vinna hela tiden, och jublade högt.

Jag smög närmare för att lyssna på dem och kände plötsligt något sluta sig runt min ena fot. Vips befann jag mig högt uppe i luften.

En början-558

Anitha Östlund Meijer — Tue, 28 Jan 2014 08:03:00 +0000

Svarta fyrkanter, en linjal och två röda muggar. Det var vad jag hade i min ägo när larmet tjöt.

Trädgårdshjälp: Det är mediativt att jobba med trädgården. Jag tar mig många gånger an trädgårdar som stått både två och tre år.

Anitha Östlund Meijer — Tue, 28 Jan 2014 00:19:59 +0000

Det är mediativt att jobba med trädgården. Jag tar mig många gånger an trädgårdar som stått både två och tre år.

Författare: Jag älskar att skriva. Det må vara en klyscha, men jag njuter av att pränta ned ord som kommer från min fantasi.

Anitha Östlund Meijer — Mon, 27 Jan 2014 23:42:41 +0000

Jag älskar att skriva. Det må vara en klyscha, men jag njuter av att pränta ned ord som kommer från min fantasi. Just nu redigerar jag mitt manus Hat och en gnutta kärlek. Den är i genren romanticcrime, handlar om övergrepp, incest, psykiska problem, aneroxi/bulimi och kärlek naturligtvis.

Plåtslagarlärling: Jag är inte utbildad plåtslagare men går som lärling och lär mig sakta men säkert vad alla mystiska ord betyder. Nu kan jag falsa och krumma och pena och utan att skaka benen av mig stå 15 meter upp och titta ned. m fått svindel förut. Naturligtvis använde jag livlina.

Anitha Östlund Meijer — Mon, 27 Jan 2014 22:36:35 +0000

Som du kanske vet jobbar jag även på tak. Jag är inte utbildad plåtslagare men går som lärling och lär mig sakta men säkert vad alla mystiska ord betyder. Nu kan jag falsa och krumma och pena och utan att skaka benen av mig stå 15 meter upp och titta ned. Ett stort steg för mig som fått svindel förut. Naturligtvis använde jag livlina. Det måste man göra. Det är mäktigt att se ut över hustaken. Nu återstår att lära mig en massa annat. Verktygen är väldigt stora och ofta tunga. Det är som om de är gjorda för stora manshänder.

En början-557

Anitha Östlund Meijer — Mon, 27 Jan 2014 12:59:00 +0000

“Där, uppe på Klippan, ser du?” ropade Kennet och lade handen över systerns mun när hon tänkte svara. “Du måste vara dödstyst, annars sticker de.”

Sanna ställde sig på tå för att se mer än bara svanstippen på vargungarna. De var otroligt söta, tyckte hon. “Hur gamla tror du att de är? Vi får inte säga något därhemma.”

Den gamla ekan gungade på vattnet och Kennet hann inte fånga åran som lossnade och åkte ned i vattnet. “Fan”, väste han och lade sig över kanten för att försöka fånga den.

“Akta, vi tippar”, skrek Sanna och höll i sig allt vad hon kunde.