Asad Buda är en afghansk författare och konstnär. Han föddes under Sovjetkriget i Afghanistan och var bara två år gammal när hans far dödades av muhajedin. Han tillhör landets hazar-minoritet, och fick en religiös uppfostran. Som tonåring flyttade han till Iran för att studera islam. Men hans erfarenheter tillsammans med upptäckten av författare som Paul Celan fick honom så småningom att ifrågasätta politisk islam. Han skulle snart flytta sitt fokus mot sociologi och litteraturstudier i Teheran, där han senare kom att sättas i fängelse. År 2015 kom han till Sverige på stipendium som flyktingförfattare i Karlstad. I den här intervjun, gjord av Mia Herman, pratar han bland annat om sin dikt Urbicide och tankarna bakom en.

Lyssna på avsnittet på Soundcloud, Spotify, iTunes eller Podcaster

Roger Robinson är en poet, aktivist och även sångare i King Midas Sound. Han är aktuell med den svenska utgåvan av sin senaste diktsamling, A Portable Paradise, som undersöker idén om ett utopiskt paradis. Han skriver om det paradis som nekades människorna i Grenfell Tower, ett hyreshus i London där en brand orsakade 72 dödsfall. Och om det paradis som nekats den så kallade Windrush-generationen, migranter som korsade havet från tidigare karibiska kolonier till Storbritannien mellan 1948 och 1970.

Roger Robinson föddes i London men flyttade till sin förälders Trinidad som treåring. Han återvände så småningom till London och gjorde sig ett namn som poet under 90-talet. I detta avsnitt av Clandestino Podcast intervjuas han av Jakob Kaee från Aska Förlag, utgivare av A Portable Paradise på svenska, och av Maziar Farsin, översättare av den versionen av boken. Intervjun är på engelska.

Lyssna på avsnittet på spotify, soundcloud or podcaster

I det tredje avsnittet av Clandestino Podcast träffar vi gitarristen och sångerskan Lula Pena. Storheter som Caetano Veloso har hyllat hennes musik, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs i Lula Penas musik, men någonstans under alla lager finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. Markus Görsch intervjuade Lula Pena kort innan med hennes konsert som arrangerades av Clandestino Festival på Folkteatern i Göteborg.

Prenumerera gärna via Soundcloud, Spotify, iTunes eller Podcaster för att inte missa framtida avsnitt.

I avsnitt två av Clandestino Podcast träffar vi Ebo Krdum, gitarrist, sångare och låtskrivare. Musikkarriären började när han i ungdomen spelade muntrummor och sjöng på gatorna i Darfur. På en hemmabyggd gitarr lärde han sig sedan spela, inspirerad av afroblueskungen Ali Farka Touré. Idag bor han i Stockholm och har utnämnts till Årets nykomling på Folk- och världsmusiken tillsammans med bandet Genuine Mezziga. I den här podcasten berättar Ebo Krdum också om hur regimen i Sudan utsatte honom för tortyr och fängelse på grund av hans politiska aktivism. Ebo Krdum intervjuas av Markus Görsch.

Prenumerera gärna via Soundcloud, Spotify, iTunes eller Podcaster för att inte missa framtida avsnitt.

I det första avsnittet någonsin av Clandestino Podcast träffar vi musikern Sara Parkman, som berättar om arbetet som årets gästcurator för Clandestino Festival. Sara ger oss en liten introduktion till artisterna som hon bokat till Hagakyrkan den 7 juni, då Clandestino arrangerar en “musikalisk novell” istället för det ordinarie festivalprogrammet. Vi får också höra hur hon upplever denna vår präglad av karantän och inställda konserter.

Musik i avsnittet
Sara Parkman: Ing-Maries vals
Ebo Krdum & Genuine Mezziga: Back in the Days
Shida Shahabi: Futō
Maria W Horn: Epistasis
Sara Parkman: Vreden

Prenumerera gärna via Soundcloud, Spotify, iTunes eller Podcaster för att inte missa framtida avsnitt.

We’ve received our first podcard ever! Even though the crisis has affected our program in many ways, the digital creativity of Bamba Wassoulou Groove is uplifting. Enjoy their song Maguette!

Channa Riedel (f. 1990) är musiker, poet och skribent. Har publicerat dikter, essäer och krönikor i bla Göteborgs-Posten, Arbetaren och tidskriften Granta. Hösten 2020 påbörjar hon masterstudier i Litterär gestaltning på Valand.

Hon är sångare och kompositör i sjumannaorkestern Beloveds som 2019 släppte debutskivan ”Så tar natten dig åter” (Abrovinsch Records). Skivan kan beskrivas som en knutpunkt för friare jazz, progg, judisk och svensk visa och tar avstamp i erfarenheter som många delar: flykten, kampen, exilen, kärleken. Texterna är av henne själv samt poeter som Juliana Spahr, Stig Dagerman och Vladimir Majakovskij.

Foto: Simon Rydén

Istället för fyra fullspäckade festivalkvällar kommer Clandestino Festival minimeras till den planerade avslutningskonserten i Hagakyrkan i Göteborg den 7 juni. Medverkar gör årets co-curator Sara Parkman, Maria W Horn, Ebo Krdum och Shida Shahabi ft Linnea Olsson.  I programmet presenteras även läsningar av Johannes Anyuru, KG Hammar och Channa Riedel.

Har du redan köpt festivalpass till early bird-priser finns följande möjligheter:

• Nöj dig med avslutningskonserten 7 juni (värde 350 kr) + få valfri biljett till någon av höstens konserter på Oceanen.
  
  

• Få pengarna tillbaka. Mejla kvitto och ordernummer till biljett@clandestinofestival.org. Notera att det kan ta upp till 5 bankdagar innan pengarna är på väg tillbaka till kontot (beroende på vilken bank biljettköparen har). Återköp kan bara göras för festivalpass och det är endast biljettpriset som återbetalas, inte Billettos serviceavgifter. 
  
  

• Återskänk biljetten. Clandestino Festival som skulle ha ägt rum 4-7 juni har med några få dagar hamnat utanför det stödpaket som regeringen genom Statens Kulturråd har begränsat till att gälla arrangemang som skulle ha ägt rum innan 31 maj.

Oavsett vilket alternativ du väljer måste vi reglera det antal som kan få ta del av programmet den 7 juni. Tillåter omständigheterna fler än 50 personer ser vi till att skapa utrymme med full respekt för rådande lagar och förordningar. Vi kommer därför att behöva en bekräftelse om du planerar att komma via mejl (biljett@clandestinofestival.org). Eventuella återstående biljetter till konsertprogrammet i kyrkan säljs som endagsbiljetter här.

En sak är säker. Vi kommer inte att göra Clandestino till evenemang på nätet. Vi kommer att göra vad vi kan för att bidra till dessa drömmar om möten mellan människor från olika kulturer. Vi vet att vi måste fortsätta, vad som än händer, så kommer tider då vikten av kulturutbyten är större än de skräckscenarier och domedagsprofetior som sprider sig inom vår världs stängda gränser.  

Den här dagen blev inte som vi tänkt oss. Ingen kunde föreställa sig när vi planerade att släppa hela vårt festivalprogram idag att världen skulle se ut som den gör nu.

Tanken var att vi skulle dela ut de första exemplaren av vår programtidning som precis har anlänt från tryckeriet och som nu sprids i en spökstad som ingen vet när den åter ska befolkas med ett kulturliv. 

Det handlar om ett stort uppbåd av internationella artister, konstnärer och författare från alla världsdelar. Det är resultatet av ett omfattande programarbete som vi ägnat oss åt under det senaste halvåret. 

Sedan raseras allt på några dagar, timmar, minuter – som för så många andra i vår omvärld. Visioner grusas i en värld som stänger gränser, stänger scener, stänger allt. 

Hur ska vi som arbetar för att öppna gränser, öppna scener och öppna världen göra nu? Vad ska vi säga om alla artister som vi bokat till Clandestino Festival 4-7 juni? 

Är det verkligen rimligt att hoppas att våra kongolesiska vänner Kokoko tar sig hit från Kinshasa i juni? Kommer queerstjärnorna Faka att lyckas flyga hit från Sydafrika? Kommer den nya hiphopkraften Delish De Goddess ställa in hela sin Europaturné i vår? Vad händer med lysande Sahra Halgan från Somaliland och hennes franska medmusiker? Hur hemskt är det inte om vi måste ställa in konserten med La Bruja de Texcoco efter allt arbete som vi gjort över WhatsApp med att få över hen från Mexiko?

Och hur blir det med den ghanesiske funkikonen Rob och ethiofranska uKanDanZ och Bamba Wassoulou Groove från Mali? Är det ens möjligt för dem att söka visum om ambassaderna är stängda?

Vad ska vi tänka om Kawabata Makoto från Japan, estniska Maarja Nuut och de nordiska akterna Kjorstads Brothers och Päivi Hirvonen som skulle uppträda tillsammans med årets co-curator, Sara Parkman? 

Kommer vi ens kunna arrangera konserter i Hagakyrkan med de svenska akterna Ultra Satan, Maria W Horn, Shida Shahabi, Linnea Olsson och Ebo Krdum? Hur blir samtalet mellan K G Hammar och Johannes Anyuru? Vilka rekommendationer om social utglesning får vi från Folkhälsomyndigheten om några veckor? Hur göra med de konstnärer – Kitso Lelliott och Elyas Alavi – som skulle delta i lansering av Parse Journal: Art & Migration? Kommer den prisade brittiske poeten Roger Robinson att läsa dikter på Litteraturhuset? 

Frågorna är många. Ingen vet. Det är svårt för oss att acceptera den sanningen, ovissheten, som trots allt hopp, alla ljusglimtar, innebär att människor agerar som om det värsta kommer att hända. 

Men kanske borde vi inte göra det? Kanske borde vi, som alltid varit drömmare, vägra anpassa oss till den undergångskänsla som sprider sig som en löpeld genom världen? För vad är det som händer egentligen? Vet någon vad som händer? Vet någon om världen är förnuftig? Är det här historiska tillfället, i krisen, kanske början på någonting nytt, någonting ännu vackrare? Någonting som gör att vi kan fortsätta drömma om en mer solidarisk och öppnare värld?

Även om vi inte kan garantera att Clandestino Festival kommer att se ut som den brukar göra kommer vi att skapa någonting, det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Vem vet? Det blir kanske någonting extremt laddat. Redan nu kan vi föreställa oss den stämning som råder efter alla månader av social utglesning och distansering. Kanske ser vi en explosion av värme och tilltro som alltid följer ur isolering i juni?

Som de inbitna drömmare vi är kan vi inte annat än att fortsätta drömma.

(KG = Karl Gustav) is Doctor of Theology from Lund University and author of several books in pastoral theology (all in Swedish). In the 1970th he served for three years in South East Asia situated as Professor in Pastoral Theology at Trinity Theological College in Singapore. He was principal for the Pastoral Institute in Lund, Sweden, from 1978 to 1987 when he was appointed Dean of the Cathedral in Lund. In 1992 he became Bishop in the Diocese in Lund and in 1997 he was  elected as Archbishop of the Church of Sweden. In 2006 he resigned from the position as Archbishop and became Visiting Professor in Theology at the Centre for Theology and Religious Studies at Lund University.

As Archbishop Emeritus he has been and still is very active in Peace  Work and questions in all possible ways Arms Production and Arms Trade. He has a deep interest in Dag Hammarskjöld, his mystical holistic attitude towards life – as developed in his Markings –  and also, increasingly, in his personal destiny and martyrdom.

KG Hammar was born in 1943 and now lives in Lund.

Johannes Anyuru (b. 1979) is a poet, novelist and playwright. He made his debut in 2003 with the critically acclaimed collection of poems Only The Gods Are New.

A Storm Blew in From Paradise (2012) was based on his own father’s life and marked an important breakthrough in Anyuru’s authorship. It received rave reviews, reached the #1 spot on the critics’ lists and was awarded and shortlisted for several prestigious literary prizes.

The Rabbit Yard (2017) was a huge ­success, both critically and commercially, and was awarded the August Prize. Translation rights have been sold to twelve territories and film rights have been acquired by Momento Film.

Kitso Lelliotts konstnärskap fokuserar på att skapa utrymme för kunskapsproduktion, som är vägrar underordna sig hegemonins sätt att skapa kunskap. Hennes arbete undersöker det ”verkliga” så som det har formats av motstridiga kunskapssyner, samt berättelser relaterade till Atlantens betydelse för den första formativa tiden av modern tid [eller moderniteten]. Lelliotts arbeten är performativa yttranden som uppstår ur det som har utelämnats och tystats mellan historiskt kuvade subjekt, där hon fokuserar på syd-syd Atlantiska relationer och hur de kan föreställas bortom kunskapsproduktioner på norra jordklotet.

Elyas Alavi är konstnär och poet baserad i Adelaide. Han föddes i Daikundi provinsen i Afganistan. Alavi har publicerat tre poesiböcker: I’m a daydreamer wolf, utgiven 2008 i Teheran, Some wounds  2012, utgiven i Kabul och Hodood 2015, utgiven i Teheran.Han har en masterexamen i Visual Arts från University of South Australia och har ställt ut internationellt. Centrala teman i Alavis arbeten är minne, migration, tvångsförflyttning och exil.

Konstnärliga forskningstidskriften PARSE släpper sitt senaste nummer på temat konst och migration. Det innehåller bidrag från konstnärer, författare och migrationsforskare som undersöker hur kroppsliga, affektiva, performativa, materiella, visuella och rumsliga maktutövanden i relation till migration över nationsgränser. Numret består av artiklar, essäer, fotografier, filmer, poesi och poddar. Poeten och konstnären Elyas Alavi läser poesi och Kitso Lelliott gör en ”artist talk”. Redaktörer är Erling Björgvinsson, Nicholas de Genova, Mahmoud Keshavarz, och Tintin Wulia. PARSE drivs av Konstnärliga Fakulteten vid Göteborgs universitet och det aktuella numret gjordes i samarbete med Centrum för Global Migration, Göteborgs universitet.

Roger Robinson undersöker i sin senaste, T. S. Eliot Prize-belönade, diktsamling A Portable Paradise den utopiska idén om ett paradis. Vikten som begreppet har för sitt hemland, Storbritannien och vad det betydde i relation till sin för tidigt födda son. Han skriver om paradiset som nekades människorna i Grenfell Tower. Som genom årtiondena nekats Windrush-generationen som tog sig från de karibiska kolonierna till Storbritannien. Och för dem som är fast i det moderna slaveriet.

Böner för de som förlorats och de som blivit kvar. Böner för att hela de trauman som ständigt repeteras i vår tid.

Roger Robinson är poet och skrivpedagog, aktivist och sångare i King Midas Sound. Han föddes i stadsdelen Hackney i nordöstra London men flyttade som treåring tillbaka till föräldrarnas Trinidad. Över middagsbordet lyssnade han till sin mors förtrollande berättelser och gick på de finaste skolorna samtidigt som fadern arbetade som verkstälande PR-chef för ett oljebolag, en av de första svarta att nå så högt i hierarkin. Som tonåring återvände han återigen till London för att under 1990-talet göra sig ett namn på huvudstadens poesiscen där det egna skrivandet kombinerades med workshops i Londons skolor.

A Portable Paradise utkommer på Rastlös Förlag under hösten 2020 i översättning av Maziar Farsin.

Lekfullhet och improvisation står i centrum för detta möte mellan två mästare inom modern nordisk folkmusik. Parkman och Hirvonen bjuder oss till ett rum där två röster och två fioler skapar unika melodiska och rytmiska strukturer ur energierna från det svenska och finska arvet.

Päivi Hirvonen är en musiker och kompositör i Helsingfors. Hon är djupt förankrad i sitt hemlands traditioner samtidigt som hon skapar nya uttrycksformer och låter känslighet och styrka mötas i sitt konstnärskap. Hon har examen från Sibeliusakademien och forskar för närvarande kring soloframföranden och berättande.

Sara Parkman är en folkmusiker vars verk vägrar att böja sig för nationalistiska idéer om kulturarv. Kristendom möter antifascism i hennes arbete, medan tradition och revolution går hand i hand. Hon har släppt tre album, alla hyllade av kritikerkåren. Hon är också aktiv som skribent och grundare av organisationen Folkmusiker mot rasism. 2016 turnerade hon med Fäboland, en teaterproduktion baserad på sånger och berättelser om kvinnor som arbetade med boskapen vid fäbodvallarna. Parkman har fått pris två gånger på Svenska Folk & världsmusikgalan och erhöll Dagens Nyheters kulturpris 2020. Hon är co-curator för Clandestino Festival 2020.

Born and raised in Darfur but currently living in Sweden, Ebo Krdum taught himself to play his own homemade guitar when he was 13.

He’s a singer & songwriter, an actor and an activist. His songs deal with social and political issues affecting his homeland Sudan, in a variety of rhythmic and melodic forms of African-Bluez, Afro-soul and Afrobeat. Listeners can sense in the music the unity and diversity of his motherland Sudan and of Africa as a whole. His deep, pure and natural voice, combined with his unique guitar technique, takes audiences on a journey of peace, justice, resistance, revolution, freedom and love.Singing primarily in African languages—but even in English, Arabic and French—Ebo Krdum’s musical style is inspired by the likes of Ali Farka Touré, Mariam Amou, Bubacar Traoré, Sayon Camara, Adam Abu Tweela, and Oumou Sangaré. In 2017, Ebo put together his band Genuine Mezziga, based in Stockholm. Featuring both Swedish and African musicians, they released their first album Salam in 2019, which has been nominated at the 2020 Swedish Folk & Världsmusikgalan. He has already won our praise.

Shida Shahabi växte upp i Stockholm på en mix av persisk pop och Tjajkovskij och spelade piano redan som barn. Men istället för att studera musik drogs hon till friheten på konsthögskolan. Hon komponerade och gjorde ljudkonst, spelade i band och experimenterade. 2018 släpptes albumet Homes, åtta pianostycken som får vilken gråslaskig februaridag som helst att kännas filmisk. ”A masterclass in simplicity” skrev Future Music om albumet. Vi släktskap med Nils Frahm, och nog känns det som att även Claude Debussy myser i sin himmel åt den svävande modaliteten. På Clandestino Festival spelar Shahabi med den mästerliga cellisten Linnea Olsson. Sedan sin debut Ah 2012 har Olsson hörts frekvent inom såväl pop som nyklassiskt, och har turnerat globalt med både sin egen musik och med Ane Brun, Frida Hyvönen, Peter Gabriel med flera. Här svävar hennes cellotoner som en elektrisk storm i horisonten. Samtidigt hör vi mekaniken inuti Shahabis piano, hundratals träbitar som knarrar vid beröring. Ett komplicerat maskineri, en sorts omöjliga vingar av trä kanske.

Genom sin elektroakustiska musik undersöker Maria W Horn den mänskliga perceptionen, hur olika typer av klingande stimuli påverkar mottagaren, i kombination med andra medier. Kompositionerna sträcker sig från flerkanaliga elektroniska stycken och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler. Maria W Horn är medlem av Sthlm Drone Society och hon driver skivbolaget och konsertarrangören XKatedral tillsammans med musikern Kali Malone. Debutalbumet Kontrapoetik föddes ur hennes utforskningar av Västernorrlands historia – inklusive häxavrättningar och skotten i Ådalen 1931 – och ur hennes research om satanisk feminism. Senaste EP:n Epistasis skrev hon delvis för Malvakvartetten. Här bjuds lyssnaren till en klangvärld så mörk och atmosfärisk att den får nackhåren att darra. Ett datorstyrt piano, orgel och stråkinstrument hörs i långsamma instrumentalstycken, som inspireras av stämningar och harmonik i black metal och från tonsättaren Arvo Pärt. Ibland låter det som en helig mässa i ett gruvschakt, ibland som ett övergivet fartyg guppande till havs.

I snajdig kostym och svart fluga var sångaren Asnake Gebreyes ett fenomen under 80- och 90-talen. Hans ornamentala tenorröst hördes på radio, tv och otaliga kassettreleaser i Etiopien. Weyene Ajir (min hemlighetsfulle bror) blev en stor hit och är fortfarande en klassiker. Utanför Afrika var den dock svårfunnen, tills musikvetaren Francis Falceto återutgav den i sin omtalade albumserie Ethiopiques. Falceto introducerade också Gebreyes för den franske gitarristen Damien Cluzel, som råkade vara i Addis Abeba med ett resande  cirkussällskap. Efter att ha förälskat sig i den lokala jazztraditionen återvände Cluzel hem till Lyon med idén att starta ett band som kombinerade hans egna, svintunga rockriff med etiopiska klanger. Asnake Gebreyes tackade ja till att bli sångare, och snart var uKanDanz i studion och spelade in sin första skiva. Som att Mulatu Astatke gifter sig med Rage Against the Machine, skulle man kunna beskriva debuten Yetchalal. Spola fram några år: På album nummer tre Yeketelale skruvar uKanDanZ ner disten och släpper istället in soul, synthar och handklapp i låtarna. Guebreyes sång får breda ut sig i hisnande melismer, samtidigt som trummor och synthbas är oemotståndligt dansvänliga.

I videon till Goddess bär hon en blå kleopatraklänning och en tiara av guldfjädrar. Delish håller hov, och vi ser hennes blick mönstra en nästan naken man slingra sig erotiskt på golvet, hans hud är täckt av guldfärg. Budskapet levererat med all önskvärd tydlighet: Nobody puts Delish Da Goddess in the corner. Hon växte upp i Violet, Louisiana; en stad med föga utrymme för en queer kvinnlig rappare med stenhård utstrålning – men hon fann snart sin plats i New Orleans. Till beats som blandar bounce och trap rappar hon om kvinnliga perspektiv på att uppleva sig gudomlig eller bara allmänt het och förträfflig. I en intervju avslöjade Delish att hon låtsas vara en man när hon skriver, och på så vis tillåter sig en makt och bossighet som annars manliga rappare har monopol på. Låtarna ska vara ammunition för alla kvinnor som någonsin känt sig trampade på. Flera EP:s har hon hunnit släppa, men hittills finns det inget som riktigt fångar den punkiga känslan från Delish Da Goddess live. Med en rapstil präglad av råa skrik fångar hon på en gång New Orleans karnevalstradition, extatisk soul och den queerfuturistiska hiphopvåg som kommer från Louisiana nu.

Nordisk folkmusik som du aldrig hört den, sannolikt. Liras recensent kallade brödernas album Pusinshi Ulla för något av det märkvärdigaste han hört i genren. Och brittiska Folk Radio drog paralleller till Velvet Underground. Utan att någonsin bli cerebrala eller tråkiga gör Hans och Rasmus Kjorstad det ena lyckade experimentet efter det andra. Det skrapar, distar, knäpper och rör sig ibland i atonala rytmiciteter liksom en avlägsen släkting till Konono no1. Trots den utmanande och nästan punkiga attityden är deras tolkningar av hallingar, springleikar och så vidare alltid lekfulla och skimrande vackra. Bröderna kommer från Fron i Gudbrandsdalen, där de har spelat sedan barndomen. Förutom fioler använder de sina sångröster såväl som mungiga, flöjter och den uråldriga norska drone-cittran langeleik. Genom improvisation, berättelser och lofi-estetik vill de öppna upp en rikedom av melodier för nya lyssnare.

Hon började spela violin som sjuåring, studerade klassisk musik på musikhögskolan i Tallin, men driven av sin nyfikenhet och en passion för folkmusik har hon djupdykt i många olika genrer. Vid 21 års ålder reste hon till New Delhi för att studera traditionell musik. Efter att ha återvänt till Estland började hon gräva i arkiv efter fältinspelningar av sånger från landsbygden innan sovjettiden. Hon fortsatte sina studier i Stockholm och fördjupade sig i musik från bland annat polsk landsbygd. Med violin, röst och looppedal förenar hon stämningar, berättelser och melodier från bortglömda byar och folk, i jakten på ett universellt språk. Live är det trollbindande. Maarja Nuut är en mästare på det subtila, med små medel demonstrerar hon den mänskliga röstens enorma möjligheter till uttryck. Bland hennes många samarbeten kan nämnas projekt med den estländska kammarkören Sireen, Sun Araw, Howie B och, på senaste skivan, en experimentell resa genom elektroniska klanger i sällskap med Hendrik Kaljujärv, aka Ruum.

Föreställ dig en västafrikansk James Brown, hög på tio liter espresso i en rostig tie-fighter på väg ut i hyperrymden. Svårt? Okej, alternativ två: Lyssna på Robs debutalbum Funky Rob Way från 1977. Rob Roy Raindorf är en sann legend sprungen ur Ghanas souligaste nattklubbar på sjuttiotalet, tillbaka på scen efter att ha varit spårlöst försvunnen i åratal. Som ung fascinerades han av Otis Redding, Wilson Pickett och så soulens gudfader Mr Brown himself. Han studerade piano och spelade snart med storheter som Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou. Vid 28 års ålder slöt sig Rob samman med militärorkestern Mag 2. Ljuv, kosmisk afrofunk uppstod, drypande av wahwah-gitarrer och smattrande congas. Debuten följdes av Make It Fast, Make It Slow, som samplats av J Dilla och Camp Lo. När album nr 3, domedagsdisco-eposet Hellfire, lades i malpåse försvann Rob från spotlighten för att istället bli restaurangchef. Tills nyligen, då labeln Analog Africa satte igång vinylpresseriet och presenterade de gamla låtarna för en helt ny publik. Hur är Rob live 2020 då? Backad av en tight kombo dansar han in på scen i svart hatt, solglasögon och glittrig kostym – en funkexplosion som måste upplevas!

Genom sin megasexiga performancekonst och musik strider denna Johannesburgduo för att förändra livet för svarta hbtq-personer i Sydafrika – och världen! Fela Gucci och Desire Marea drar med sig publiken in i det vibrerande dansutopia som är deras liveshower. Med peruker och lofi-videoprojektioner skapar de en totalupplevelse med sin elektroniska dansmusik – gqom, en sorts avklädd housemusik som skapas i Sydafrikas townships och sprids enligt äkta gör-det-själv-metod tack vare taxiförare som spelar de senaste alstren för sina kunder på väg ut i nattlivet. FAKA själva kallar sin konst för gqom-gospel-klagosånger om kuk. När de inte uppträder med sin egen musik dj:ar FAKA på Cunty Power, en klubb som vill vara ett säkert och festlig centrum för queer-, trans- och ickebinära nattugglor i Johannesburg. Världen utanför Afrika fick upp ögonen för FAKA i samband med att Mykki Blanco intervjuade dem i sin Sydafrikadokumentär Out Of This World, och till Sverige kom de första gången 2018 för en vild spelning på Clandestino Festival. Sedan dess har de skrivit musik till en modeshow av Donatella Versace, uppträtt i allt från nattklubbar till akademiska talks och befäst att de åter är redo att både skaka rumpa och skaka om vår världsbild.

På en fest djupt i skogarna kring Texcoco i Mexiko föddes La Bruja (häxan). Octavio Mendoza Anario var där för att spela fiol med några spelmän när han mirakulöst räddade en kvinna som fallit ihop i konvulsioner, besatt av en ondskefull demon. Heliga riter utfördes och Octavio, som dittills identifierat sig som cis-man, blev häxan från Texcoco. Klädd i huipil, ett traditionellt plagg vanligt bland ursprungsbefolkningens kvinnor, sminkad och med lösögonfransar sjunger hen med djup, varm röst och spelar virtuost på violin, viola, cello och harpa. Intresset för folkmusik växte fram efter åratal som musiker. Först som tamburinspelare i pappans guldkostymklädda Acapulco-stylade band. Några år senare ägnade den unge Octavio tusentals timmar åt att öva på Mozart och Vivaldi, men blev allt mer besviken på den europeiska konstmusikens hierarkier. Som La Bruja de Texcoco återuppfinner hen mexikansk folklore genom att fördjupa mystiken och samtidigt befria den från machismo.

Guitarist, multi-instrumentalist and leader of psychedelic rock band Acid Mothers Temple. But while best known for his earsplitting, speed guru guitar heroics with AMT, Makoto is also the founder of his own school of ecstatic guitar drone, using bowing and glissando techniques. 

Kawabata first started releasing works for electronics and homemade instruments in 1978. Since then he has toured and released albums with multiple units, spanning multiple genres. 

He has played with psychedelic originators like Gong, Silver Apples and Träd Gräs och Stenar; with avant-garde giants including Keiji Haino, Tatsuya Yoshida and Charles Hayward; and with Occitan trad musicians including Rosina de Peira, Marc Perrone and Beatritz. In 2019 he began to perform and create new works for modular synthesizers, a return to the electronic music from where he started his musical career. This concert is presented in collaboration with Koloni.

AB Hemska Ord har gjort sin första konst ihop. Låten ”Vreden” – från Parkmans senaste album Vesper som släpptes i november – har fått en smakfullt svenskfientlig video starring Sara Parkman, Stockholms och Göteborgs underjordiska queera artistelit samt Sveriges mest folkkära skådis: Lennart Jähkel.

AB Hemska Ord består av regissören Lasse Långström, filmaren Kim Ekberg och folkmusikern Sara Parkman. Tillsammans har de satt ihop en musikvideo som är som en dystopisk samt utopisk julkalender från 1992. En fyra minuters rysare som skildrar en snar framtid i 20-talet där en potentiell ohelig allians ingåtts, men där DIY-fantasin får segra.

Lasse Långström är en filmregissör som tillsammans med vänner gör medvetandehöjande homoerotik, anarkistmusikaler och ockult klasskampskomedi.

Kim Ekberg ärfödd i Krokek, uppvuxen i Visby. Auteur, filmarbetare och filmkritiker.

Sara Parkman är folkmusiker och kompositör. Född i Västernorrland

Hon var en tonåring med musikerdrömmar när det somaliska inbördeskriget brakade loss på allvar. Snart dubbelarbetade Sahra Halgan som sjuksköterska och fältsångerska hos rebellerna som stred för Somalilands befrielse från Somalia och från Siaad Barres regim. Hon kom till Lyon som politisk flykting 1992 och hankade sig fram som kafébiträde och musiker. Idag är hon tillbaka i Somaliland där hon driver ett centrum för musiker och poeter. Hon är en ikon i sin hemregion och hennes unika, klara stämma med det kraftiga vibratot är för många synonym med frihetskampen. Men Sahra Halgan vägrar vila på sina lagrar utan sprider med sin musik berättelser i världen om Somaliland – en självutropad stat som inte erkänts internationellt. Hon har fortfarande starka band till Europa, inte minst genom de två resterande medlemmarna i hennes trio, Aymeric Krol och Mael Saletes. Tillsammans skapar de en global somalilandsmusik med seriöst funkiga trummor och elgitarr.

När KOKOKO! exploderade dansgolvet på Clandestino Festival 2017 var de okända och hade inte släppt en enda singel. Sedan dess har de turnerat globen runt, regerat på South by Southwest och signats av brittiska labeln Transgressive. KOKOKO! är ett samarbete mellan musiker från Kongo Kinshasa och den franska elektronmusikern Débruit. Under sitt första besök i megastaden Kinshasa blev han först överväldigad. Överallt var det ont om elektricitet, men musik hördes i varje gathörn. Många hade inte råd med riktiga instrument utan använde vad som fanns till hands. Så när Débruit träffade medlemmarna i KOKOKO! och hörde dem jamma fram komplex techno på en xylofon av plastdunkar ackompanjerad av skrivmaskinstrummor, ja han föll helt enkelt pladask och föreslog ett samarbete där Kinshasas gatusound smälter samman med den elektroniska lekfullhet alla Débruits fans älskar. Resultatet kan höras på debutalbumet Fongola, ett futuristiskt partyalbum bortom traditioner och klichéer om vad afrikansk musik är.

Hon växte upp i ett flyktingläger i Algeriets öken tillsammans med tusentals andra som tvingats lämna sina hem i Västsahara. Inspirerad av sin mormor började hon sjunga och spela musik som liten flicka och så småningom, i olika grupper som kom att turnera internationellt skulle flyktinglivet bli det återkommande temat i Aziza Brahims vackert melankoliska musik. Hon sjunger på hassaniya-arabiska men också på spanska om de orättvisor som människorna i lägren upplever – inte bara de från Västsahara utan om alla miljoner flyktingar på planeten. Redan som elvaåring fick hon möjlighet att studera i Kuba, och tog intryck av rytmer och melodier som kan skönjas i hennes musik än idag. På senare år har Aziza Brahims perspektiv blivit allt mer världsomspännande. Idag bor hon i Spanien, och samarbetar med gitarristen Amparo Sánchez på Sahari, ett album där hennes egna traditioner blandas med elektroniska globala ljud.

Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival har vi laddat med en konsertserie som ger en vink om årets lineup. Först ut är malinesiska Nahawa Doumbia och japanska Goat som gästar Club Clandestino på Oceanen den 12 februari. Totalt omfattar programmet ett dussin konserter.

12 feb | Oceanen | Nahawa Doumbia + Goat [JP]
21 feb | Oceanen | Siri Karlsson 
22 feb | Oceanen | Faarao Pirttikangas
6 mars | Folkteatern | Jerusalem In My Heart + Lucrecia Dalt
25 mars | Folkteatern | Lula Pena + Lea Bertucci
1 april | Oceanen | Alex Zhang Hungtai
11 april |Oceanen | Vanligt Folk 
9 maj | Oceanen | Onipa  

Biljetter finns tillgängliga här från 21 januari 2020. Med fyra dagars festivalpass erbjuds 25 % rabatt för konserter på Oceanen. Arrangemanget på Oceanen sker i samarbete med Kulturhuset Oceanen och arrangemanget på Folkteaterns lilla scen sker i samarbete med Folkteatern i Göteborg.

Den taiwanesisk-kanadensiske musikern och skådespelaren Alex Zhang Hungtai är något av en musikalisk kameleont: Under namnet Dirty Beaches kombinerade han dissonanta indie-love songs med pomadaglänsande rock ’n’ roll-estetik. Just när hypemaskinen satte igång på allvar kastade han av sig det skinnet och förvandlades till en sorts jazzmusiker under namnet Last Lizard. Och därefter syntes han med dronetrion Love Theme – och i ett fiktivt husband i den andra inkarnationen av David Lynchs tv-serie Twin Peaks. Någonstans längs vägen började han spela saxofon, övade under fyra år och skrev musik på det nya instrumentet som han kallar ”misslyckad”, i den bemärkelsen att den inte lever upp till andras och egna förväntningar. Gradvis växte en ny idé fram: Att göra sig fri från begränsningarna som finns i allas våra egna narrativ om vem vi är och vad vi gör – och i hans fall vilken sorts musiker han var. Genom att sampla, EQ:a och sträcka ut ljudvågorna från saxofonen skapade Alex Zhang Hungtai en labyrint av mysteriösa men inbjudande ljud som bildade albumet Divine Weight. Låtarna kan beskrivas som hörbara skulpturer som han mejslar fram ur några få block av ljud: Stora svall av körer, blåsinstrument och kyrkorglar. Biljetter.

Uppdatering 11 mars::

Alex Zhang Hungtai (Dirty Beaches) skjuter upp turné och Sverigespelning – ”ge en hjälpande hand om du bevittnar fördomar och rasism i form av verbala eller fysiska påhopp som sporrats av coronaviruset”

Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival i sommar har arrangörerna presenterat en konsertserie under våren. Nu meddelar en av akterna, den taiwanesisk-kanadensiske Alex Zhang Hungtai – som också släppt hyllad musik under namnet Dirty Beaches – att han senarelägger sin vårturné till hösten med anledning av rådande omständigheter kring COVID-19. Därmed ställer han också in sin kommande spelning den 1 april på Club Clandestino i Göteborg. I en kommentar uppmanar han folk att ”ge en hjälpande hand om du bevittnar fördomar och rasism i form av verbala eller fysiska påhopp som sporrats av coronaviruset”.

Dear friends in Europe,
After consulting many friends in the EU, due to the coronavirus situation and the fear of unaffordable testing, potential quarantine hospital bills here in the US, I’ve decided to postpone the tour. Once everything is back to normal I hope to make it out to Europe again. Please be safe, and remember to extend a helping hand if you see any verbal or physical abuse against people in public due to the racism incited by the virus. In times like this, our humanity is being put to the test on full display.
Love, Alex

Lucrecia Dalt från Colombia har gått från experimentell indiepop till att skapa djupare nivåer av abstraktion, där hon har låtit sig inspireras av geologi bland annat. Hon låter också sydamerikanska rytmer, röstexperiment och innovativa elektroniska lösningar visa vägen mot en egen slags musik. Biljetter.

Kali Malone släppte sitt mästerverk ”The Sacrificial Code” förra året och som hamnade på en massa årsbästalistor på viktiga ställen. Hennes orgelmusik för samman sakral musik med minimalism och experimentmusik. När Malone inte har tillgång till en kyrkorgel använder hon modulsynthar och här möter vi hennes drones i en elektronisk form. Det är lika berörande och djupt som hennes akustiska musik, men med fler färger helt enkelt. Biljetter.

Jerusalem In My Heart (JIMH) är ett audiovisuellt live-projekt som utgörs av den libanesiskeproducenten och musikern Radwan Ghazi Moumneh och den Montreal-baserade filmskapare Erin Weisgerber. Duons performance kan beskrivas som en omslutande upplevelse bestående av ljud och visuella element, som strävar efter att skapa en modern, experimentell arabisk musik som gifter sig med handgjorda bilder skapade på analog 16-milimetersfilm på platsspecifika skärminstallationer.

Weisgerber manipulerar de fotografiska, kemiska och materiella egenskaperna i filmen för att omvandla den värld som ramas in av hennes kamera: skapar rytmiska bilder mellan former och abstraktion, yttre vision och inre landskap. Hon framför film- och ljudslingor live på flera projektorer. Biljetter.

De ville göra tung och svängig Electronic Body Music à la D.A.F., men något gick snett. Visst, där finns de primitiva synthljuden och trummorna i stenhårda marschrytmer. Men samtidigt är göteborgstrion Vanligt Folk så utomordentligt skruvad att de blir mycket mer än en nostalgitripp för svartklädda synthare. Influenser från dancehall och dub möter punkigt kaos och en trummis som smattrar loss frenetiskt, stundtals med både skor och huvud istället för stockar. Teman som nationalism, rasism och hambons betydelse för 1900-talets svenska arbetarklass kan skönjas i texter som är lika bisarra som briljanta – som en feberinducerad mardröm i en Roy Andersson-film. Under våren släpper Vanligt Folk nya albumet Allt E’nte, en skiva som gruppen ser som ett svar till kravet på politisering av musikaliskt uttryck: ”Vår förhoppning är att Allt E’nte är lika inaktuell om 200 år som den är idag”. Biljetter.

En finsk Tom Waits? Perkeleblues? Träskrock, dragspel, vemod och tangoundertoner. Faarao Pirttikangas musik kommer i många inkarnationer, beroende på vilken av hans grupper som råkar vara med på scen (på Club Clandestino får han sällskap av bandet Nubialaiset). Dock är den alltid smutsig och rå. Trummisen bankar på skev cymbal medan trombon och sax pressar ut någon sorts slirig ompah-ompah-möter-Mulatu Astatke. Faraons fyrkantiga Bo Diddleygitarr gungar i en brutal shuffle medan hans röst riktar spottar ut klusilerna. Och här spelar det ingen roll om lyssnaren förstår finska eller inte: Bluesens uttryck tränger igenom likväl i en låtskatt som liksom med kärv vänlighet hälsar prövningar och elände välkomna, som vore de gamla vänner.

Onipa betyder ”människa” på akan, ett språk som talas av ashantifolket i Västafrika. Projektet föddes ur ett långtida samarbete mellan två musiker: Den ene kallar sig K.O.G.: En låtskrivare, sångare och virtuos på allt från djembetrumma till perkussiv lunchbricka. Han föddes i Ghana men är baserad i Sheffield, där han uppträder i otaliga projekt inom house, afrobeats och dancehall. Den andre är Tom Excell, brittisk gitarrist, producent och låtskrivare även känd från soul/jazz/afrobeatpionjärerna Nubiyan Twist – och samarbeten med sina musikaliska hjältar Mulatu Astatke och Tony Allen. Tillsammans har de spelat in en handfull EP:s som Onipa: Bubblande afrofuturistiska rytmer med magiska soukous- och hi lifegitarrer, såväl som influenser från maliblues, sydafrikansk townshipmusik, ragga, dancehall, Oumou Sangare, Konono No.1, Kokoko, Flying Lotus, Ebo Taylor, William Onyeabor och många fler av våra favoriter. We Be No Machine heter debutalbumet som släpps under våren. Biljetter.

Med nyckelharpa, altsaxofon och droneiga synthar tar Siri Karlsson med publiken på resa genom en mörk, mystisk ljudvärld. Frijazz, nordisk folkmusik, elektroniska ljudinfernon: Allt möts i Siri Karlssons kompositioner. Cecilia Österholm heter den ena halvan av duon: hennes originella nyckelharpspel har gjort henne till ett hett namn på den svenska folkmusikscenen. Maria Arnqvist, på saxofon och synthar, är känd från samarbeten inom svensk avantgarde-jazz och psychedelia. 2018 släppte Siri Karlsson EP:n Ouaga Sessions, en finkänslig mix av skandinavisk folktonsjazz och västafrikansk urblues, inspelad tillsammans med Solo Dja Kabako i Burkina Faso. Siri Karlssons senaste släpp Horror Vacui skapades delvis som ett beställningsverk för Sveriges Radios P2. Det är en lika fascinerande som svårkategoriserad komposition som hämtar inspiration från de stora geografiska upptäckterna på 1500- och 1600-talen och hur kartografer använde vetenskap såväl som fantasi och mytologi för att fylla världskartans vita fläckar.

Goat är ett fyrmannaband från Osaka i Japan. På avskalat trumset, dunsig bas, elgitarr och saxofon med en colaflaska instoppad i mynningen gör gruppen minimalistisk musik helt utan text, melodi och subjektivt uttryck. Goat jobbar istället med klangfärger och övertoner, organiserade i en komplex och strikt rytmik – minutiöst organiserad tid, som minimal techno spelad på rockinstrument med en imponerande precision. Det är gitarristen Koshiro Hino som skriver Goats musik, han har även varit verksam i projekt som Bonanzas och som livemedlem i Boredoms. Sedan Goats spelade på Clandestino Festival 2016 har bandet omformats med några nya medlemmar och har gått ännu ett steg djupare i en nästan tribal rytmicitet. Tredje albumet släpps under 2020, och denna konsert kommer att bjuda på smakprov därifrån. Biljetter.

Med psykedeliska gitarrer, Miami Vice-synthar och feta basgångar gör Ultra Satan funkig folkmusik från yttre rymden. Eller Freedom rock, som den göteborgska all star-combon själva kallat det. I bandet återfinns medlemmar från experimentella och krautrockiga akter som SPR, Fontän och Uran GBG, och i liveformatet har de samarbetat med såväl Tentakel-medlemmar som bildkonstnären Ekta. Hittills har Ultra Satan släppt en handfull vinylsjuor där de siktar in sina synkoperade tasksparkar mot arbets- och konsumtionshets, sned resursfördelning och kapitalismen i stort. Den uppmärksamme lyssnaren hittar teman om att riva ner den förslavande samhällsmaskinen och bygga upp något annat, mänskligare. Fast det här gänget kan konsten att mixa det filosofiska med en punkig approach: Som till exempel när gruppen tryckte Västra Götalandsregionens ikoniska grönblåa logotyp bredvid namnet Ultra Satan på sina bandtröjor och utlöste en mindre mediestorm.

Den amerikanska kompositören och artisten Lea Bertuccis verk beskriver förhållanden mellan akustiska fenomen och biologisk resonans. Förutom att spela altsaxofon och basklarinet bygger hon ofta sina verk med hjälp av flerkanaliga högtalaruppsättningar, elektroakustisk feedback, utökad instrumental teknik och bandcollage.

Hennes musik finns utgiven på ett antal solo- och samarbetsreleaser på oberoende etiketter, och hon har även gjort ett beställningsverk för ensemblen Tigue och givit ut The Tonebook, en bok med grafiska partitur. Hennes senaste skiva Metal Aether (2018) spelades delvis  in i en tidigare militärbas i franska Le Havre. Här utforskar Lea Bertucci sitt starka intresse för akustikens natur och den harmoniska ackumuleringen av ljud, genom att skapa pulserande minimalistiska ljudmönster, transcendenta drones och högfrekventa skrik på blåsinstrument, som sköljer över rummet i vågor av övertoner, mikrotonalitet och psykoakustiska effekter. Biljetter

Denna funkiga sjumannagrupp bildades av Bamba Dembélé, ursprungligen tänkt som ett tributeband som spelade låtar av hans legendariska gamla grupp Super Djata Band, en combo som fick hemlandet Mali att gunga på 70-talet. Med raffinerade rytmer och flerstämmiga riff på gitarrer och balafon lyckas Bamba Wassoulou Groove återuppliva låtar från både dessa och andra malinesiska hjältar med den äran: High life, ökenblues och folkmusik från Wassoulou-regionen såväl som inspiration från amerikansk blues och soul gifter sig till en sprudlande blandning. Med inte mindre än tre gitarrister står de makalösa solona för en stor del av magin. Men Bamba Wassoulou Groove utvecklar dessutom genren med eget låtmaterial som är minst lika spännande. Nya albumet ”Dankélé” släpps på labeln Lusafrica under 2020, och redan nu finns smakprov på nätet som skvallrar om ännu funkigare rytmer och minst lika fabulöst gitarrspel.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken. Biljetter.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken.

Sara Parkman är ny curator för Clandestino Festival 4-7 juni 2020

Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival som äger rum i Göteborg 4-7 juni 2020 har Sara Parkman anlitats som årets co-curator. Hon tar därmed över stafettpinnen som innehafts av artister som José Gonzáléz, Wildbirds & Peacedrums, El Perro del Mar, Mariam The Believer de senaste åren. Tillsammans med grundaren Aleksander Motturi och det övriga teamet kommer hon att välja ut och presentera det urval artister som uppträder på festivalen i sommar. 

Årets upplaga flyttar in på Folkteaterns stora scen i Göteborg. Bland övriga scener finns Oceanen och Hagakyrkan i Göteborg. 

Dessutom utvidgas det samarbete som Clandestino Festival inledde med Fasching i Stockholm i fjol. Ett program med några av festivalens guldkorn från förr och nu presenteras över den fyra dagar långa festivalhelgen. Detta innebär att det är möjligt för Stockholmspubliken att få del av världsnamn som bokats till Clandestino i juni. 

Utöver själva festivalen arrangerar Clandestino en unik serie konserter under våren med underjordiska världsstjärnor som Nahawa Doumbia (12 feb), Lula Pena (25 mars), Alex Zhang Huntai (1 april) och Juana Molina (11 april). Dessutom medverkar Vanligt Folk och Siri Karlsson som båda är albumaktuella. Festivalpass släpps på julafton, den 24 december, via festivalens nya hemsida.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken. Biljetter.

Sara Parkman blir ny curator för Clandestino Festival 4-7 juni 2020
Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival som äger rum i Göteborg 4-7 juni 2020 har Sara Parkman anlitats som årets co-curator. Hon tar därmed över stafettpinnen som innehafts av artister som José Gonzáléz, Wildbirds & Peacedrums, El Perro del Mar, Mariam The Believer de senaste åren. Tillsammans med författaren Aleksander Motturi, som grundat festivalen, och det övriga teamet kommer hon att välja ut och presentera ett urval artister som uppträder på festivalen i sommar. Först ut bland festivalbokningar är Faka från Sydafrika. 

CITAT AV PARKMAN

Årets upplaga flyttar in på Folkteaterns stora scen i Göteborg som blir festivalens huvudsäte. Bland övriga scener finns Oceanen och Hagakyrkan i Göteborg. 

Dessutom utvidgas det samarbete som Clandestino Festival inledde med Fasching i Stockholm i fjol. Ett program med några av festivalens guldkorn från förr och nu presenteras över den fyra dagar långa festivalhelgen. Detta innebär att det är möjligt för Stockholmspubliken att få del av världsnamn som bokats till Clandestino i juni. 

Utöver själva festivalen arrangerar Clandestino en unik serie konserter under våren med underjordiska världsstjärnor som Nahawa Doumbia + Goat (12 feb), Lula Pena (25 mars) och Alex Zhang Huntai (1 april). Dessutom medverkar Vanligt Folk och Siri Karlsson (tbc) som båda är aktuella med nya album.  Festivalpass och övriga biljetter släpps 17 december via festivalens nya hemsida.

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken. Biljetter.

Hon kommer från Wassoulou, en del av Mali som är känd för sina många framstående kvinnliga artister och för sin melodiska dansmusik. Hennes kraftfulla sångröst upptäcktes av tjänstemän från Malis kulturministerium som bjöd in Nahawa Doumbia att sjunga i en stor tävling för unga talanger – som hon vann. Det blev början på en internationell karriär som nu är på väg att sträcka sig in i sitt femte årtionde. Hennes man, gitarristen Ngou Bagayoko, har ständigt funnits vid hennes sida. De har delat scenen med storheter som Manu Dibango, Toure Kunda och Miriam Makeba. Nahawa Doumbias texter kritiserar polygami och värnar om kvinnors rättigheter. På 90-talet var hennes sound starkt präglat av mötet med västerländsk pop, och kring millennieskiftet blev det alltmer elektroniskt. På senare år har hon uppmärksammats för sitt samarbete med St. Germaine och för att hennes tidiga inspelningar återutgivits av Awesome Tapes From Africa. Samtidigt har hon sökt sig  tillbaka till den traditionella Wassoulou-tonen där hennes opolerade stämma liksom seglar fram, stiger och sjunker i ett komp av instrument som bala, kamele ngoni, djembe och akustisk gitarr. Biljetter till 12 feb.

Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival som äger rum i Göteborg 4-7 juni 2020 har folkmusikern Sara Parkman anlitats som årets co-curator. Hon tar därmed över stafettpinnen som innehafts av artister som José Gonzáléz, Wildbirds & Peacedrums, El Perro del Mar, Mariam The Believer de senaste åren. 

Tillsammans med författaren Aleksander Motturi, som grundat festivalen, och det övriga teamet, kommer Sara Parkman att välja ut och presentera ett urval artister som uppträder på festivalen i sommar. Först ut bland festivalbokningarna är Bamba Wassoulou Groove från Mali och Ultra Satan från Göteborg. 

”Att få bli en del av Clandestino känns ärofyllt då det känns som en av de allra mest spännande och nödvändiga musikaliska scener som finns i Sverige. Vi behöver rum för musik som vägrar låta sig kategoriseras. Rum som får vara en motsats till strömlinjeformade streamingtjänster där musiken allt mindre tillåts vara bökig, stökig och spretig”, säger Sara Parkman.

Årets upplaga flyttar in på Folkteaterns stora scen i Göteborg som blir festivalens huvudsäte. Bland övriga scener finns Oceanen och Hagakyrkan i Göteborg. 

Dessutom utvidgas det samarbete som Clandestino Festival inledde med Fasching i Stockholm i fjol. Ett program med bland andra Sara Parkman samt några av festivalens guldkorn från förr och nu presenteras över den fyra dagar långa festivalhelgen. Detta innebär att det är möjligt för Stockholmspubliken att få del av världsnamn som bokats till Clandestino Festival i juni. 

Utöver själva festivalen arrangerar Clandestino tillsammans med Kulturhuset Oceanen och Folkteatern en serie unika konserter under våren med guldkorn som Nahawa Doumbia + den japanska gruppen Goat (12 feb), Siri Karlsson (21 feb), Lula Pena + Lea Bertucci (25 mars) och Onipa (9 maj). Fler akter tillkommer.

Festivalpass och övriga biljetter släpps i dag 17 december.

The program strives beyond a multiculturalism understood as a contemporary metamorphosis of racism.

The festival not only harbours alternative forms of music and diversity of cultural margins. It also challenges mainstream representations of ethnic differences and offers an innovative perspective on transculturalism beyond nationalistic myths and folklorification.

The projects that are organized under the Clandestino umbrella are opposed to all forms of separatism as well as exotifying and demonizing representations of the Other.

Through a broad genre-bending vision that accomodates both known and future legends and an affirmative approach to cultural expressions, Clandestino Festival has gained an international a reputation for promoting an uplifting critique of contemporary forms of cultural imperialism.

The festival was created in 2003 in order to give attention to the case of Peter Ekwiri – son of Ugandan father and Sudanese mother – who was victim of Swedish refugee dumping in Ghana, a country in which he never before had visited. Among other African asylum seekers classified as “unknown identities” Ekwiri was “repatriated” to Accra, Ghana where he was ending up in prison without trial for three years.

The organizer’s meeting with Peter Ekwiri in the James Fort Prison was the springboard for the first edition of Clandestino Festival which also explains the name.  

Programmet svävar långt bortom rasismens metamorfoser i samtiden. På samma gång som festivalen lyfter alternativa former av musik och marginaliserad mångfald utmanar den hävdvunna framställningar av kulturella skillnader som göder vår tids inskränkta nationalism.

Festivalen, som också motsätter sig alla former av separatism, erbjuder nyskapande perspektiv på vår tids kulturproduktion bortom nationalistiska myter om folket samtidigt som den skyr exotifierande och demoniserande representationer av andra kulturer.    

Genom sin breda genreöverskridande vision, där det finns plats för både kända och framtida legender, och en livsbejakande kritik till kulturell mångfald har Clandestino Festival nått internationell ryktbarhet för sitt sätt att berika kulturlivet i Sverige.

Festivalen skapades ursprungligen i syfte att ge uppmärksamhet åt fallet Peter Ekwiri – son till ugandisk far och sudanesisk mor – som föll offer för svensk flyktingdumpning i Ghana. Bland andra asylsökanden som klassificerats med “okänd identitet”  skickades Peter Ekwiri tillbaka till sitt påstådda hemland – ett land som han tidigare aldrig hade satt sin fot i – där han hamnade i fängelse i tre år utan rättegång.

Mötet med Ekwiri i James Fort Prison i Ghanas huvudstad Accra 2003 blev startskottet till den första upplagan av Clandestino Festival vilket också förklarar dess namn.  

Angereds Teater:
– Deras scener ligger på markplan, vilket gör att det är enkelt att ta sig in i deras lokaler med rullstol.
– Det finns en större parkering nära båda teaterscenerna, och parkeringsplatser för de med parkeringstillstånd för rörelsehindrade.
– Anpassad WC finns i foajén och i kulturhuset.
– Vid övriga frågor kan man kontakta dem genom att ringa 031-3315408 eller maila till info[at]angeredsteater.se

Folkteatern:
Vi strävar efter att ha en så god tillgänglighet som möjligt på Folkteatern. Här har vi samlat information om det som kan vara bra att veta när du kommer till oss. Publikvärdarna finns på plats och kan hjälpa dig när du är här. Om du har frågor som du inte får svar på här, hör av dig till biljettkassan på tel 031-60 75 75.

Hagakyrkan:
Information om tillgänglighet och kontaktuppgifter till kyrkans personal finns här. Telefonnummer är +46 (0)31 7316130.

Kulturhuset Oceanen:
– Det finns möjlighet att ta sig in till scenlokalen med rullstol via baksidan av Kulturhuset.
– Inne i scenlokalen finns det anpassad WC.
– Vid frågor om tillgänglighet kan man kontakta Oceanen genom att ringa 031-147100 eller maila info[at]oceanen.com i god tid för hjälp med särskilda önskemål.

Världskulturmuséet:
– Det finns två parkeringsplatser på framsidan nära huvudentrén för de med parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Det finns även en stor besöksparkering på baksidan av huset. Entrén ligger i gatuplan med en roterdörr samt en bred slagdörr med automatisk dörröppnare.
– Det finns två hissar som går till alla våningsplan i huset. Man kan kontakta en museivärd i receptionen om man behöver hjälp.
– På våningsplan 2 och 3 finns anpassade toaletter.
– Det finns brailletext på hissknapparna. Ledarhundar är välkomna.
– Världskulturmuséet har en egen blisskarta som man kan skriva ut och ta med sig. Läs mer här.

Ordinarie pris på festivalpass – som gäller för fyra dagar, 6-9 juni – är 795 kr (595 kr studentpris). Vi har nu släppt de första heltäckande festivalpassen till Early Bird-pris. Antalet är begränsat men ger tillträde till alla programpunkter (om ej annat anges) under fyra dagar. Priser för dessa stiger varje månadsskifte från december (495, slutsålda), januari (545, slutsålda), februari  (595 kr, slutsålda), mars (645 kr), april (695), maj (745) och juni (795 kr).

För biljetter till enskilda konserter hänvisar vi till följande länkar:
Lula Pena + Lea Bertucci 25 mars Folkteatern
Alex Zhang Hungtai 1 april Oceanen
Vanligt Folk 11 april Oceanen
Onipa 9 maj Oceanen

OBS! Med festivalpasset får man även 25 % rabatt på vårens klubbkvällar på Oceanen i Göteborg. Ange kod ”CLANDESTINO2020”.

Den 3 april släpper vi platsspecifika biljetter till bland annat konserterna på Folkteaterns Stora Scen. Eventuellt återstående biljetter säljs i kassan på respektive scen.

Arrangören reserverar sig för eventuella förändringar av artistuppställningar och framträdanden såväl före som under festivalen. Festivalpassen säljs endast till festivalen och ej för enskilda artister och framträdanden och kan således inte återlösas vid inställda eller ändrade bokningar till festivalen.

PUBLIC FUNDING BY

VENUE PARTNERS

Clandestino Festival has been proudly organized and operated since 2003 by the non-profit Clandestino Institut. This event is made possible with support from Västra Götalands­­regionens Kulturnämnd, Statens Kulturråd and Göteborgs Stad Kulturnämnd.

Artistic director: Aleksander Motturi. Co-curator: Sara Parkman. Graphic design: Milena Karlsson. Editor: Markus Görsch. Talks coordinator: Joel Kellberg. Production Manager: TBA. Tech coordinator: Danilo Bogerth and Hanna Gödl (intern). Press: Jennie Hirvasoja, Ebba Lindqvist PR. Financial administration: Silva Hildbrand & Anna Hedine, Baker Tilly, EMK. Web: Jesper Lind, Nodestar. Clandestino Institut (board): Majsa Allelin, Michael Azar, Erling Björgvinsson, Mattias Gardell, Stefan Jonsson & Edda Manga.

Clandestino Festival har arrangerats sedan 2003 av den ideella föreningen Clandestino Institut. Festivalen har kunnat genomföras tack vare stöd från Västra Götalandsregionens Kulturnämnd, Statens Kulturråd och Göteborgs Stad Kulturnämnd.

Artistic director: Aleksander Motturi. Co-curator: Sara Parkman. Graphic design: Milena Karlsson. Editor: Markus Görsch. Talks coordinator: Joel Kellgren. Production Manager: Mia Herman. Tech coordinator: Danilo Bogerth and Hanna Gödl (intern). Press: Jennie Hirvasoja, Ebba Lindqvist PR. Financial administration: Silva Hildbrand & Anna Hedine, Baker Tilly, EMK. Web: Jesper Lind, Nodestar. Clandestino Institut (board): Erling Björgvinsson, Nathalie Bödtker-Lund, Stefan Jonsson, Catharina Bergil, Anja Hellström, Mariam Wallentin, Julia Willén och José Lagunas.

FOLKTEATERN
Olof Palmes Plats
413 04 Göteborg

OCEANEN
Stigbergstorget 8
414 63 Göteborg

HAGAKYRKAN
Haga kyrkoplan
411 23 Göteborg

FYRENS ÖLKAFÉ
Stigbergstorget 1
414 63 Göteborg

VÄRLDSKULTURMUSEET
Södra Vägen 54
412 54 Göteborg

Ett antal spelningar äger även rum på Fasching i Stockholm.

FASCHING
Kungsgatan 63
111 22 Stockholm