När jag först läste om Stina i olika biografier handlade det mest om vilken betydelse hon hade i sin man Hjalmar Bergmans liv. Han hade inte varit en hälften så bra författare utan henne, det framgick tydligt, han hade nog knappt klarat att ta på sig byxorna utan henne. Hon läste hans manus, kom med förslag, läste korr, höll kontakt med förläggare och andra, organiserade hans skrivande och hans liv. Det framgick i texterna att Hjalmar led av psykisk ohälsa, och med tiden blev alkoholist och narkoman (det hade jag redan skrivit lite om i texten om min farmors och Stinas mamma Augusta). På vissa ställen antyddes det att han var svartsjuk och lynnig och att dom bråkade mycket – det kan man också läsa både mellan och på raderna i många av breven han skrev till Stina, till Tor och andra. Men vidden av eländet fattade jag inte förrän jag läste min farfars berättelse Längesen och två andra biografier om Stina: Kerstin Dahlbäcks Framför och bakom kameran, och syskonen Rossholms Änkan. Jag ska återge det jag har läst så kortfattat jag kan¹. Och förklara varför det berör mig så mycket, hur min farfar och hans familj drog nytta av Stinas lidande. Jag hade egentligen tänkt kalla hela texten Stina och familjen som svek henne, men jag tror att Stina hade gillat den titel jag valde bättre.

Det kan vara svårt att hänga med i vem som är vem: här är en liten karta över dom släktingar som figurerar på olika sätt i den här texten. Klicka upp den i ett eget fönster vid behov!

Giftermålet

När Stina, eller Elsa Kristina Lindberg som hon var döpt till, var 15 var hon besluten att bli skådespelare när hon blev stor. Än så länge var det hon som tog hand om hemmet och småsyskonen – storasyster Greta pluggade och mamma och pappa hade fullt upp med teatern. Hon hade en älskling: Wilhelm Hellberg, en 24-åring som dyrkade marken under hennes fötter. Dom skulle förlova sig med tiden, var det bestämt.

Men August och Augusta hade andra planer för sin dotter. Dom hade lärt känna familjen Bergman i Örebro. Pappan var bankir och hade hjälpt dom ekonomiskt när teatern råkade brinna upp en gång. Hjalmar var 20 och lite säregen, men Augusta var envis med att få Stina intresserad av honom. Hennes tjat, och Hjalmars glödande brev till henne där han beskrev hur han ville göra henne till sin, bara sin, hur han skulle forma henne och hur hon skulle lyda honom i allt, verkar ha varit tillräckligt för att få henne att ge det en chans. Antagligen tilltalades hon också av hans fantasi och humor, dom verkar ha varit lika i sånt. Till slut klippte hon med Wilhelm, och föste ihop honom med sin kompis Siri (som han sen var olyckligt gift med när han flyttade ihop med Stinas lillasyster Karin).

Stina och Hjalmar gifte sig 1908, och redan på bröllopsnatten blev det sorgligt – Stina skrev brev till sin mamma och sa att Hjalmar lagt sig i ett eget rum, och att hon fick sova ensam i ett annat². Hon visste inte då att Hjalmar var homosexuell, han kanske inte visste det själv heller.³

Stina var gift med Hjalmar i 23 år, tills han dog. Deras liv verkar ha varit intensivt, kaotiskt, utmattande och väldigt destruktivt. Hjalmar var en plågad själ, men han plågade också Stina. Samtidigt verkar dom ha varit väldigt kära i varandra, och haft perioder (allt från minuter till veckor) av lycka, och samarbetat väldigt väl. Allt det här kan verka motsägelsefullt, men jag tror mig förstå det. Utan att för den delen ursäkta vare sig Hjalmar eller min familj för vad dom gjorde (och inte gjorde).

Rotlösheten

Hjalmars rastlöshet var inte hans värsta egenskap, men ju mer jag läser, desto mer ser jag hur han ryckte upp Stina med rötterna och gjorde hennes liv till ett ständigt flängande, där möjligheterna att stanna upp och tänka var få och sällsynta. Dessutom arbetade han oavbrutet, vilket gjorde att hon också arbetade oavbrutet. Han skrev på tåg, på båt, på hotellrum, morgon, kväll, dag och natt, och Stina läste, lyssnade, korrade och diskuterade hans texter.

Stina hade flyttat innan hon träffade Hjalmar, men det var mellan tre adresser på Östermalm⁴. Hon hade rest mycket med familjen också, men alltid kommit tillbaka till Stockholm och Dalarö. Hon hade starka band till sina föräldrar och sina syskon. Nu var det Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, och alltid på väg någonstans. Dels mellan sina hus och lägenheter – först fick dom ett hus i Lindesberg av Hjalmars pappa, sen flyttade dom till hus i Helsingborg, Håknarp, Örebro och Adolfsberg, sen till Liljeholmen. Dom hade ett hus på Segelholmen och lånade ofta Tor och Gretas hus på Dalarö. 1909 bodde dom ett och ett halvt år i Rom.

Dels reste dom ständigt. I Kerstin Dahlbäcks Bakom och framför kameran kan man följa många av deras resor, till exempel maj–september 1911 när dom reser från Rom via Milano, Schweiz, Tyskland, Lund, Helsingborg, Örebro och flera andra ställen. Eller 1920 när dom reser med Hjalmars systerdotter Irma St Cyr⁵ till Florens via Berlin, Frankfurt, Venedig och Rom, där dom stannar över vintern. Sedan vidare till Florens, Genua, Nice, Menton, Paris, Berlin, Örebro, Stockholm och Segelholmen, där dom stannar över sommaren. På hösten vidare till Örebro, Köpenhamn, Stockholm, München, Salzburg i Österrike, München igen, Lindau i Schweiz, Salzburg igen och sen Innsbruck. Nästa vår från Hungerburg utanför Innsbruck till Berlin, Rostock, Travemünde. Det finns många, många såna resandeår men jag tar ett till bara: Amerikaresan 1923 i oktober (då hade dom redan varit i Milano, Florens, Rom, Neapel, Taormina, Florens igen och Dalarö samma år) som gick via Köpenhamn, Stockholm, Örebro, Lübeck, London, Southampton och över Atlanten till New York, och vidare till Santa Monica och olika ställen i Kalifornien. I mars 1924 reste dom hem igen via Cherbourg, Paris, Belgien, Marstrand, Köpenhamn, Stockholm och Segelholmen.

Det är utmattande bara att skriva om det och jag kan knappt föreställa mig hur det var för Stina att leva på det sättet.

Men jag utgår från mig själv såklart. Hon kan ha tyckt att det var roligt. Och det behöver inte ha varit en medveten strategi av Hjalmar, att hålla Stina i nästan oavbruten rörelse. Mycket berodde det nog på hans egen rastlöshet (och drag av stark adhd). Men det gav honom säkert en känsla av kontroll över henne, och passade hans svartsjuka. Dessutom hade han en pojke, eller fler, i varje stad.

Svartsjukan

Hjalmar var svartsjuk, galet svartsjuk. Min farfar Tor skriver att han blev inbjuden till det nygifta paret, men fick resa därifrån i all hast för att Hjalmar tyckt sig se nåt fuffens mellan Stina och Tor (som var gift med hennes storasyster) – enligt Tor hade han bara lagt armen om Stina för att trösta henne när dom satt på trappan utanför huset, och Stina börjat gråta för att Hjalmar var så ”besynnerlig”.⁶

”Hjalmar Bergmans svartsjuka – till synes en ärftlig egenhet inom släkten, bröt ut i Lindesberg, makarnas första gemensamma hemort, ett par månader efter bröllopet. Hjalmar kom hem fann huset tomt – hans hustru hade gått till torget – och när hon kom hem blev det en fruktansvärd scen. Stina sa enkelt: Ja känner du det så, är det väl inte alls nödvändigt att jag går ut ensam” skriver Erik Hjalmar Linder i en minnestext över Stina.

Linder var ett stort fan av Hjalmar, men blev vän med Stina och hade många samtal med henne, efter Hjalmars död. Han skriver också att det var Stinas eget förslag att Hjalmar skulle börja låsa in henne – att dom alltid var tillsammans, och att om han måste gå någonstans utan henne såg han till att hon hade anständigt sällskap, eller var inlåst (”Ibland låste han inte bara ytterdörren utan även fler innerdörrar om sin hustru”)⁷. Jag är inte övertygad om att det var Stinas förslag, eller att hon var okej med att bli inlåst. Stina slätade över mycket, och ville aldrig att någon skulle tänka illa om Hjalmar.

Min farfar igen:

”Utom Stinas far och bror var jag nog den enda vuxna karl som hon träffade under många år. (…) På somrarna var hon en fånge på den ensamma Segelholmen.”

Det fanns inga andra människor på Segelholmen. Men för säkerhets skull tog Hjalmar med sig båda roddbåtarna när han måste åka iväg för att handla mat eller göra andra ärenden, så att hon inte skulle få för sig att ge sig iväg. En gång antydde Hjalmar att han gjort ett kyskhetsbälte som Stina måste ha på sig. Min farfar trodde inte på det. Men vem vet?⁸

Bristen på sex

Allt det här kontrollerandet av Stinas sexuella behov kan ju få en att tro att Hjalmar ville ha henne för sig själv. Så var det säkert, men inte för att han åtrådde henne fysiskt. Ingen av biografierna säger rent ut att Stina och Hjalmar aldrig hade sex med varandra, och det går förstås inte att veta. Men Tor skriver att han anar ett ”mariage blanc”. Och faktum är att Hjalmar gillade killar. Väldigt unga killar helst.

Pojkarna

Om Hjalmars pojkar – jag ska verkligen försöka fatta mig kort om dom, men deras liv var tätt sammanvävda med Stinas.

Den första hette Nils Asther, och han blev med tiden en känd stumfilmsskådespelare, så det finns en del skrivet om honom. Han föddes 1897 av fattiga, ogifta föräldrar i Danmark, kom till en fosterfamilj i Skåne som ettåring och rymde till Stockholm som tonåring, där han fick gå i lära hos Augusta Lindberg för att bli skådespelare⁹. Det är lite oklart hur gammal han var när han kom till Stockholm, källorna är motstridiga men jag gissar och har räknat på det till cirka 15–16. Hur kunde en sån spoling få lektioner av min farmors mamma Augusta, som var en väldigt känd skådespelare? Förklaringen, enligt min farfars memoarer, är Hjalmar:

”Asther var en skolpojke från en s.k. bättre familj, vars bekantskap Hjalmar gjort någonstans, jag vet inte var. Han såg bra ut men hade tydligen misslyckats i sin skola. Hjalmar var mycket förtjust i honom och tog ut honom till Segelholmen, där han nog bodde några somrar.
Hjalmar skulle uppfostra honom och göra honom bildad. Till slut bestämdes det att han skulle bli skådespelare. Men som han talade en förskräcklig skånska, måste han först lära sig högsvenska. Augusta Lindberg ombads och åtog sig att ge honom lektioner.”¹⁰

Sen blev Augusta kär i Nils, och dom hade en affär. Hennes svärson Hjalmar blev rasande. ”Det blev en dragkamp om pojken, och Augusta vann. Hjalmar försäkrade mig om att han betraktat Asther som sin son¹¹. Det groll och den misstro han hyst mot Augusta förvandlades till öppet hat”, fortsätter Tor.

Stina slets mellan sin lojalitet till Hjalmar, och sin kärlek till sin mamma. Hjalmar vann, och Stina slutade umgås med sin mamma ända tills Hjalmar tappade intresset för Nils.

(Jag tvivlar på att Augusta och Nils hade en kärlekshistoria, även om både Tor och andra skriver det. August var visserligen död och begraven, men Nils var tonåring, Augusta var drygt 30 år äldre och Nils var dessutom gay. Min teori är att hon la beslag på honom för Stinas skull, och kanske för Nils skull, för att hålla honom borta från Hjalmar som var pedofil och rätt obalanserad. Det är vad jag tror.)

Nils blev iallafall filmstjärna sen. Han fick sin första roll av Mauritz Stiller, som var god vän med Hjalmar och som också verkar ha haft ett intresse för väldigt unga killar.

På liknande sätt gick det för nästa pojke: Werner Fuetterer.

Werner var 14 eller 15 när Hjalmar träffade honom på en strand i Travemünde. Han bjöd Werner på middag, och hem till Segelholmen. Werners föräldrar var på väg tillbaka till sin hacienda i Guatemala, men lät sonen följa med Hjalmar och Stina över sommarlovet. Nästa sommar kom han tillbaka med sin lillasyster, som fick hänga mest med Stina. Efter det kom han ensam.¹²

Werner fick också lära känna Mauritz Stiller, men hans första filmroll var i Den flygande Holländaren, som Hjalmar skrivit manus till.

Jag vet inte, och ingen verkar veta, om Hjalmar hade sex med sina ”fostersöner” Nils och Werner. Allt som finns nerskrivet är kryptiska koder och förkortningar i Hjalmars dagböcker¹³,¹⁴. Vad Stina såg, eller valde att inte se, är inte heller något som hon någonsin berättade om.

Att han var förälskad i dom, i deras kroppar, råder det knappast något tvivel om. Eller att han gärna ville att Stina skulle dela hans beundran av deras skönhet.¹⁵,¹⁶

Det blev många, många fler pojkar. ”I flera städer där han och Stina stannade upp under sina ständiga tågresor mötte Hjalmars pojkvänner upp”¹⁷ skriver Kerstin Dahlbäck, och om båtresan till New York, där Hjalmar ”jagar” och ”bekantar sig med” pojkar, vilket han antecknar i sin dagbok.¹⁸

Stinas medberoende

”Hur Stina härdade ut var för oss obegripligt” skriver min farfar Tor.¹⁹ Ja, hur stod hon ut? Med svartsjukan, supandet, vresigheten? Med att vara inlåst och isolerad, när hon inte var på resande fot? Med att inte få ha sex? Att inte kunna få barn (om hon nu ville det)? Med Hjalmars blick på småpojkar, med att behöva låtsas och låtsas att allt var bra hela tiden? Med vad hon säkert uppfattade att alla andra tänkte om Hjalmar och om deras liv – inte minst hennes familj?

Hon blir kallad medberoende i en del skrifter, ett ord som verkar användas med många olika betydelser. Jag håller med om att hon var medberoende på det sättet att hon anpassade sig själv efter Hjalmars behov och humör i väldigt stor utsträckning. Att hon ständigt tog honom i försvar utåt (inte i sina brev till den närmaste familjen, där är hon ofta torr och pragmatisk). Kanske var hon också medberoende på det sättet att hon accepterade hans förklaringar till allt sitt dåliga beteende: supandet, otroheten, elakheterna. Och att hon tog på sig skuld och ansvar som hon absolut inte hade.

Ett brev från Stina till min farfar Tor, det här är på slutet efter en lång förklaring till varför Hjalmar dagen innan varit uppe på Tors kontor och betett sig som en idiot och haft sönder en dörr (och vad hon borde ha gjort för att det inte skulle hända):

”Nu ber jag er bara allesammans att förlåta honom ty han visste inte vad han gjorde. Eller om han visste det så var det den onda djävulen som stundom tar plats i hans hjärna som regerar honom. Han menade inte att göra det. Något som bevisas därav att han självmant i går kväll körde ner till Djupvik för att få tala med dig, men då var du borta och alla andra också. Förmodligen kommer han att själv förklara sig vid första tillfälle, men jag ville att ni skulle veta hur saken var och därav som sagt förstå att han inte visste vad han gjorde. (…)
Låt din mamma och pappa läsa detta, men ingen annan, lova mig det. Och jag ber innerligt, tala inte om saken för någon, vem det vara må. Och förlåt honom ber jag er.”²⁰

Var Hjalmar våldsam? Jag har försökt läsa mellan raderna, eftersom ingen skriver det rakt ut iallafall, men det finns bara ett vittnesmål om handgemäng, i min farfars memoarer:

”Det måste ha varit vid mitten av 1920-talet. Vi hade, Greta och jag, en liten motorbåt och den sommaren hade vi fått komma ut några gånger och hälsa på dem på Segelholmen. Så hade det dröjt länge sen vi hört av dem och Greta blev orolig för hur Stina hade det. – Hjalmar drack då hårt.

Vi for ut dit med vår båt, en kall och blåsig sensommardag. Då vi stack om udden vid Segelholmen, fick vi se Hjalmar och Stina längst ute på den långa, smala brygga, där de hade sina båtar angjorda. Först förstod vi inte vad som hände. Så upptäckte vi att de slogs, på allvar, som två förbittrade, jättestora brottare. Då vi kom närmare skrek Stina: ’Hjälp mig! Han vill dränka mig.’

Och Hjalmar använde de grövsta okvädinsord om henne. Då vi gick i land lugnade de sig så småningom. Vi erbjöd oss att ta med dem till Dalarö, men ingen av dem ville. Efter någon timme sa Stina: ’Nu ska ni ge er iväg. Så ska Hjalmar fara över till Fåglarö och säga till att fiskarn håller utkik på mig, så att han kan rapportera att ingen har kommit hit, och så ska han fara in till stan nåra dar och supa. Det är bäst så.'”²¹

Men medberoende är ju ingen sjukdom som man får av ett virus. Det är ett beteende som har många olika orsaker. I Stinas fall (och nu gissar jag såklart bara, jag har så vitt jag vet aldrig ens träffat henne) tror jag att medberoendet växte fram ur kärlek, skam och ensamhet.

Kärlek, för jag tror att hon kom att älska Hjalmar djupt och innerligt. Som en mamma älskar ett barn, eller en storasyster sin bror. För att han var så hjälplös, så beroende av henne. För att dom skrattade mycket tillsammans, och tyckte ofta lika om konst, naturen, och människor. För att han hade en fantastisk fantasi, och ordets makt. Det kan vara väldigt förföriskt. När han inte var ett kräk, ett fä, ett as²² tror jag att dom hade någonting som kändes tryggt för Stina. Synd att det var så sällan.

Skam, för att det knappast finns något skamligare än att leva tillsammans med någon som misshandlar en. Att självmant ha överlämnat sig i björnens käftar. Dessutom en björn som man mot allt förnuft har känslor för. Att, som det ser ut för andra, man inte lämnar fast man kan och borde. Att man (som man tror) belastar sin familj och sina vänner med både oro, sekundärskam och en besvärlig person. Bäst att man håller sig borta och hanterar det själv, så gott det går.

Ensamhet, för att allting blir lite overkligt när man bara är med en enda person. När ingen annan ser allt det som händer som är fel och kasst. För att man blir svagare av att behöva hantera och hantera allting själv. Till slut orkar man kanske inte stå emot längre, så man bara flyter med.

Stinas motkrafter

Som jag ser det var Stina en fånge i sitt liv med Hjalmar, inte bara fysiskt för att hon blev inlåst och isolerad, utan för att hon också känslomässigt var kidnappad av honom. Jag har grubblat så mycket över det här. Kanske var han en narcissist, en sociopat, nån annan diagnos på grav psykisk ohälsa. I vilket fall var han uppenbart en jävla skitstövel, och hon var tydlig mot sina allra närmaste att hon hade en tung börda att bära. Så hur stod hon ut, nu igen? Om vi bortser från allt det som klassas som medberoende – det låter som något som gör en till helt hjälplös, ett offer. Men även om man faktiskt är ett offer så behöver det inte vara bara det man är.

När jag läser om Stina och ser hennes foton, kläderna hon sydde, filmerna hon regisserade, böckerna hon skrev – då ser jag en människa med ett eget driv, en egen intelligens, ett eget sinne för skönhet. Och det får mig dels att tro att hon hade en tillflykt i det, en egen plats, ett andrum. Inte utan Hjalmar, han sipprade nog in överallt. Men hon såg sin egen gnista. Och en gnista kan bara vara ens egen.

Dels tror jag att hon såg ett geni i Hjalmar. Har ni sett dokumentären om Hasse och Tage? Deras kärlek och vänskap är så rörande och fin. Särskilt hur Tage ser Hasse som kattens verkliga pyjamas – hur han skrattar på riktigt åt Hasses alla skämt, även om han hört dom hundra gånger. Så tror jag att Stina kände för Hjalmar. Att hans hjärna var the bees knees, något att vårda ömt, beskydda och kanske till och med betala dyrt för.

Hon hade också humor. Kanske det var det som räddade hennes förstånd ibland.

Inget av det här är en ursäkt för Hjalmars beteende. Varken tiden dom levde i, hans lidande eller hans talang. Inte heller kan det förlåtas eller förmildras för att hon var en person med starka överlevnadsstrategier. Det finns alltid förklaringar till varför folk beter sig som svin mot andra, men aldrig några ursäkter.

Familjen Bonniers medberoende

Nu kommer jag till det som stör mig mest. Varför hjälpte ingen Stina? Hur kunde alla se hur hon hade det, och inte göra något? Slå Hjalmar på käften, skicka honom till en öde ö, polisanmäla honom? Se till att tränga sig på ständigt och jämt?

Det finns såklart förklaringar (och i någon mån ursäkter) till det. Tidsandan var på skitstövlarnas sida, ännu mer än nu. En polisanmälan var nog ganska otänkbar. Fruar skulle vara lojala med sina män, det var nästan hela uppdraget. Brevet som Stina skickade till Tor där hon bad honom förlåta Hjalmar för att han haft sönder en dörr, visar enligt Tor ”på ett ganska förtjusande sätt Stinas lojala och hyggliga inställning till Hjalmar”.²³ Såklart att män i allmänhet fann sånt förtjusande.

Kanske var det så att mamma Augusta och syskonen Greta, Per och Karin pratade med henne. Det lyser igenom i somliga av breven att dom oroar sig för henne. Men jag får en känsla av att hon skämdes så mycket för sin situation (helt orimligt men väldigt vanligt) så att hon helt enkelt inte ville erkänna hur illa det var.

Men min farfar och hans föräldrar. Dom var ju inte bara släkt och vänner med Stina och Hjalmar. Dom tjänade också inte så lite pengar på Hjalmars skrivande, och Stinas skrivstöd. Jag vet inte hur mycket, han gav ut 24 böcker på förlaget och till det kom översättningar och allt möjligt annat. Jag gissar att han var en bra kassako. Och det är ju inget fel med att vara, om allt annat är som det ska. Men nu var det så att en av förlagets mest lysande och inkomstbringande författare också var en hustruplågare, en ytterst instabil person som tog ut sin ångest på den som älskade honom mest. Och som dessutom, som sagt, bidrog avsevärt till förlagets inkomster. Med deras godkännande! Och kristallklara inblick!

Tor visste mycket väl att Stina regelbundet blev inlåst, utskälld, försummad, bedragen och besviken. Ändå bad han henne att beskriva deras liv tillsammans, efter Hjalmars död.

Han visste mycket väl att Hjalmar raggade på småkillar. Oavsett om dom hade sex eller inte borde Tor, någon i familjen Bonnier, någon på förlaget ha reagerat på det, sagt åt Hjalmar att ge fan i fjortonåringar och hålla sig till män i sin egen ålder. Sagt åt honom att han inte skulle dra in Stina och tvinga henne att ljuga för alla och tiga när Hjalmar kallade dom för sina fostersöner. Begära av henne att hon skulle hålla med när han ville ha dom på Segelholmen, hennes enda riktiga hem, hela somrarna. Att hon skulle finnas i bakgrunden och titta på honom när han tittade på deras tonårskroppar.

Tor visste allt, men sa inget²⁴. Tvärtom, han godkände det. Han nämner ”pojkarna” och ”pojkvännerna” vid många tillfällen i breven till Hjalmar. ”Käre Hjalmar! Tack för ditt brev. Det är ju åtminstone något att trösta sig med att du fått en ordentlig våning och att du har något sällskap med din pojke” skriver han i ett av breven²⁵. Stina låter Hjalmar ha sina pojkvänner för att hon inte tror att hon har något val. Bokförläggaren låter honom ha dom för att kunna fortsätta mjölka sin ko. Går det att se på något annat sätt?

Det sista sveket mot Stina är att Tor berättar om det i sina memoarer, som intressanta anekdoter. Boken kom ut 1972, när Stina fortfarande levde. Jag hoppas att hon inte läste den. Jag fick aldrig träffa min farfar, men jag har i hela mitt liv varit beredd att tycka om honom. Fram till nu. Nu är jag bara arg och besviken. Han var med absolut säkerhet inte den första förläggaren att hålla ett kräk om ryggen, ibland för vänskaps men alltid för pengars skull, och Bonniers inte det första förlaget som blundat för vidrigheter, i alla fall så länge som dom vidriga bidrar till välståndet. Men det här kommer extra nära, för att både Stina och Tor, Lindbergarna och Bonniers, är min familj. Det gör ont.

Ett slut

Stina var gift med Hjalmar i 23 år. Han dog ensam på nyårsdagen 1931 i Berlin, 47 år gammal, helt slut av sjukdomar, slarv och missbruk. Stina hade hämtat hem honom från Florens och från Berlin tidigare, men det var alltid bråkigt och besvärligt. I ett brev till Tor 1929 skriver hon att hon

”har vaktat honom för spriten i månader och veckor här, sedan läkaren förklarat att han är så pass spritförgiftad (…). Jag har suttit på pass då han gått ut, för att under lugna och för det mesta vänskapliga tal ta flaskorna ifrån honom då han kom inom vår dörr. Han har skaffat sig pojkvänner som kommit hit med flaskor i bakfickan, han har hittat på de mest infernaliska knep för att lura mig, förgäves. När han såg att det inte gick så gick han ut och kom hem – full så att han knappt kunde stå.
Jag var fullständigt besluten att resa från honom (…) men läkaren sa absolut nej. (…) Alltså stannade jag, och använde pengarna till att köpa mig lite kläder och skor, efter att han förklarat att han inte ämnar kosta på den där jävla horan ett öre vidare.
(…) Jag är så trött, så förbi, så fullkomligt förstörd efter det helvete jag haft hela denna vinter att jag måste mobilisera hela mitt mod för att inte begå en dumhet. Nu ska jag försöka få honom med mig hem i slutet på nästa vecka men vad och var jag ska göra av honom, det vet jag inte!
Jag vet bara ett – detta är sista gången jag reser utomlands med honom. Till hösten måste vårt förhållande ställas på en helt ny basis. (…) Men till hösten … då går jag.”²⁶

Så jag vet inte om hon gav upp räddningsförsöken till slut. Men hon led säkert av att inte ha varit där när han drog sina sista andetag. Dom var ju nästan som tvillingar. En vecka tidigare, på julafton, hade dom skickat telegram till varandra:

”Jag vet ej ens var du i världen vankar, vet bara att ett hem du har i mina tankar.”, skrev Stina, och ”tack gud signe” svarade en utmattad Hjalmar²⁷. Och det var sista gången dom hördes.

När Stina fick dödsbeskedet kollapsade hon och fick läggas in på sjukhem. Hon kunde inte ens vara med på begravningen. Tor skriver att hon låg där i flera månader, fast besluten att bara vänta på döden. En dag skrev hon och bad honom komma, och när han kom dit låg hon med håret på ända och kläderna i oordning, och pratade med en röst som skulle föreställa Hjalmars. Hon bad honom ta med sig urnan som hon hade i garderoben, med Hjalmars aska i, och ta hand om den tills hon själv var död och kunde ha sin aska bredvid hans.²⁸

Änkan

Boken Änkan berättar om Stinas liv efter Hjalmar. Den börjar där på sjukhemmet, där Stina fick en anteckningsbok av doktorn för att skriva ner sina drömmar i, som ett sätt att hitta skrivandet – och därmed drivet att leva – igen. Det funkade, och Stina levde i 45 år på egen hand, alldeles utmärkt. Hon blev känd som skicklig manusförfattare, dramatiker och regissör. 1940, när hon var 52, fick hon jobbet som chef för manusavdelningen på Svensk Filmindustri. Det ingick i jobbet att hitta nya manusförfattare, och hon upptäckte Ingmar Bergman²⁹ när han satte upp en pjäs på studentteatern. Hon var omvittnat bra på att känna igen ett bra manus, och 1942 skrev hon en handbok för manusförfattare.

Även om hon arbetade mycket med Hjalmars manus hittade hon också andra, och skrev bland annat om den franska filmen Il était une fois till den svenska En kvinnas ansikte som gjorde succé med Ingrid Bergman (ännu en Bergman!) i huvudrollen.

Stina gick i pension 1947, men fortsatte att skriva, bearbeta och regissera. Jag vet inte men hoppas! att hon fick tillbaka sin familj på riktigt igen efter Hjalmars död, och att hon fick många nya vänner.

Min farmors lillasyster Stina blev 88 år. Från ett håll ser det ut som om hon levde två helt olika liv: ett med och ett utan Hjalmar. Men jag kan inte se att hon lämnade honom, någonsin. Tor skrev om Hjalmars aska att Stina hämtade den till slut, men att han inte vet var den blev av. I Anna Sofia och Elisa Rossholms bok har Stina den under sängen³⁰. Men min pappa berättade en gång att han varit hemma hos sin moster Stina som barn, och när han en dag klättrade upp i hennes säng ropade hon ”Akta Hjalmar!” På sängens fotgavel stod den lilla träkistan med askan i.

Stina och jag

Läs mer:

• Filmchefen Stina Bergman Jenny Stendahl i Företagskällan, 2020

• Stina Bergman – i skuggan av Hjalmar Kjell Sundstedt, Johanna Forsman, Anna Bostedt i Svensk Filmdatabas, 2016

• Stina den stora Erik Hjalmar Linder i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok, 1977

• ”Det är själen som tar kål på kroppen” Psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand – text i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida

• Elsa Kristina (Stina) Bergman Gunnel Furuland i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, 2020

• Stina Bergman Bengt Forslund, Nordic Women in film, 2015

• Fem av Stinas brev till Hjalmar finns som tillägg till några av Hjalmars brev till Stina: brev nr 694, 699, 707, 734, 735, 738, 744, 746, 748, 750, 752 och 754. Stinas brev är numrerade I till V: I, II, III, IV och V.
• Änkan. Seriebok av Elisa och Anna Sofia Rossholm. Epix, 2023
• Framför och bakom kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier. Kerstin Dahlbäck. Carlssons, 2024
• Längesen. Sammanklippta minnesbilder. Tor Bonnier, Bonniers, 1972

Fotnötter

1. (det gick inte så bra kan jag säga nu när jag skrivit klart ) ︎
2. Sida 20, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
3. Lars Sjöstrand i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida ︎
4. Sida 131, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
5. Irma St Cyr skrev en roman 1942; Jag behöver dig. Jag har inte läst den men den lär handla ganska genomskinligt om Hjalmar och Stinas äktenskap, och vara rätt brutal. Den kom alltså ut elva år efter Hjalmars död, men Stina levde fortfarande då. Jag vet inte om hon läste den eller vad hon tyckte om den. ︎
6. Sida 134, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
7. Erik Hjalmar Linder i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1977 ︎
8. Sida 135–136, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
9. Making queer history – Nils Asther. 2018 ︎
10. Sida 136, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
11. Hjalmar var 14 år äldre än Nils. ︎
12. Sida 83–89, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
13. Lars Sjöstrand i Läkartidningen 2020, återgiven på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida ︎
14. Sida 89, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
15. Sida 90–91, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
16. Sida 88, ”Änkan” av Anna Sofia och Elisa Rossholm ︎
17. Sida 99, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
18. Sida 120, ”Bakom och framför kameran” av Kerstin Dahlbäck ︎
19. Sida 136, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
20. Sida 177–178, Längesen ︎
21. Sida 137, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
22. Stinas ord, enligt Hjalmar i ett brev till Tor. Sidan 179, ”Längesen” ︎
23. Sida 178, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
24. Vilka fler i familjen visste? Hans pappa och mamma? Hans syskon? Alla på förlaget? ︎
25. Sidan 179, ”Längesen” ︎
26. Sida 190, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
27. Brev 876, från Hjalmar till Stina. Hjalmarbergman.se ︎
28. Sida 198, ”Längesen” av Tor Bonnier ︎
29. Varken Ingmar Bergman eller Ingrid Bergman var släkt med Stina Bergman, så vitt jag vet; det bara var och är ett vanligt efternamn. ︎
30. Sida 281, ”Änkan” av Anna Sofia och Elisa Rossholm ︎

Filosofin beskrivs i Richard Mabeys Nature Cure: vi människor är inte naturens chef eller betvingare, inte ens dess vårdnadshavare eller skötare. I bästa fall (tänker jag) är vi naturens barnmorska — den sortens barnmorska som sitter i en gungstol och stickar, beredd att stå bi om det verkligen behövs, men viss om att naturen klarar sig själv i det längsta, om vi inte stör den först.

Det är sannerligen en utmaning! Att vi ska ses oss själva som ett djur bland alla andra. Som vilken levande organism som helst, utan större rätt att styra och ställa än ett bi, en tiger eller ett päronträd. Självklart har vi en roll i ekologin, som alla andra organismer, och uppdrag. Och kanske behöver vi göra mer, vi moderna människor, för att balansera ut allt det vi och våra förfäder ställt till med. Men det handlar om att städa upp efter oss själva, laga det vi haft sönder. Inte om att bossa över andra djur eller växter, eller ens lägga oss i deras liv.

Jo ja, det behöver såklart ske stegvis. Har man gjort någon beroende av sig kan man inte bara dra. Men det är den riktningen vi behöver gå i. Sparka ut en sten i taget ur den kapitalistiska, patriarkala, koloniala muren, och sen sätta oss i gungstolen med vår stickning och se på när naturen tar tillbaka sin plats.

I Danmark har människor å ena sidan surat över att platserna för rewilding är inhägnade – då är det ju inte vilt på riktigt, tycker dom – och å andra sidan tjuvmatat djuren för att dom inte tror att djuren har det i sig att överleva på andra sätt.

Det inte den enda kritiken, och en del av kritiken har poänger. Men jag är övertygad om att det går att hitta lösningar, om alla fokuserar på planetens välmående. Återförvildande är lösningen på många av klimathoten, och det kan dessutom förbättra villkoren för många ursprungsfolk: ”Rewilding kan stödja urfolkssamhällens strävan efter suveränitet, hälsa och rättvisa, och dessutom är urfolkssamhällen och deras traditionella ekologiska kunskap avgörande för bevarande”, skriver tre australiensiska forskare.

Tänk på det här: ju mer vi lär oss om djur och natur, desto tydligare blir det att vi vet för lite, och haft fel om mycket. Många djur och växter är så mycket smartare än vi någonsin drömt om, och har förmågor som vi aldrig fattat. Framförallt kan vi lära oss av dom hur man gör sitt jobb i ekologin.

Apropå stegvis: jag lärde mig uttrycket förändringsblindhet häromdagen, shifting baseline syndrome på engelska. Det betyder att förändring ofta går så långsamt att vi har glömt hur det har varit när det har blivit som det är, och därför uppfattar vi det som är som det normala. Uttrycket kommer från en forskare inom fiskeindustrin, som insåg att många nutida forskare baserade sina uträkningar på artrikedomen i haven på alldeles för korta tidsspann. Varje ny generation människor tror att det som dom ser runtomkring sig är ”som det ska vara”. Om dom hade en tydligare bild av hur det har varit, kanske många skulle vara mer motiverade att återställa, förvilda och låta naturen vara som den vill och som den har varit i miljontals år.

Jimmie kom fram och ville ge mig en kram och sa att det hade varit så trevligt att lära känna mig. ”Trevligt skulle jag väl kanske inte kalla det” svarade jag, så artigt jag kunde, ”men intressant kanske”.

Sen var drömmen slut. Jag vaknade och kände att det kanske var den dummaste dröm jag nånsin haft. Och att jag måste tvinga mig själv att sluta försöka förstå hur det ser ut i huvudet på Simona Mohamsson.

Eller som tror att det finns något land i världen där alla är överens om värderingarna?

Det är både löjligt och livsfarligt att basera mänskliga rättigheter på värderingar. Ännu löjligare och farligare blir det när människor som lever i en bubbla dikterar värderingarna.

Benjamin Dousa, moderat biståndsminister, svävar omkring i en bubbla tjockare än en fosterhinna, och vet vad det är att vara svensk. Inte bara svensk förresten – säreget svensk. Inte som någon annan.

Så här sipprar han ut det i Dagens Nyheter:

För det första: ”det höga värde vi sätter på rationalitet och pragmatism”.

Dels skiljer det sig såklart enormt mycket mellan olika svenskar hur högt man värderar rationalitet och pragmatism. För att inte tala om vad man anser vara rationellt och pragmatiskt.

Dels är vi absolut inte ensamma i världen om detta. Enligt World Value Survey’s värderingskarta är vi på samma sekulära och pragmatiska latitud som till exempel Tjeckien och Taiwan. Men betydligt under Japan, Sydkorea och Hong Kong.

Dels använder Dousa den svenska pragmatismen som en förklaring till varför Sveriges makthavare har satsat på en inhemsk försvarsindustri och tillåter export av kraftfulla vapensystem även till diktaturer: ”för att det var logiskt för ett litet och neutralt land.”

Nej du Benji, den gubben går inte. Vi må vara rationella, men vi är framförallt fångar i kapitalismen. Och det är långt ifrån alla svenskar som värderar vapenexport.

”Svenskar vaccinerar sina barn för att forskningen säger så” fortsätter han – ja, hur är det säreget svenskt? – och gör sen stora ögon inför att ”till och med våra två ytterkantspartier – V och SD – står bakom grundbultarna i pensionssystemet.” Lotta Häyrynen replikerar det bra på ETC:

När Dousa kopplar den ”pragmatiska” pensionen till svenska värderingar försöker han skapa en sorts naturlag kring rådande system. Detta ska inte ifrågasättas, eftersom detta är svenskt.
Det är naturligtvis lika lögnaktigt som att kalla pensionssystemet pragmatiskt från första början.

Det blir värre.

”Vi är landet där man kan mejla chefens chef med en bra idé, eftersom innehåll slår hierarki.” Och ”Gamla pengar eller ett adligt efternamn spelar liten roll i Sverige. (…) I Sverige väljer man själv arbete, partner, bostadsort och allt annat i livet.”

VEM väljer själv vad dom vill arbeta med, Dousa. Vem väljer själv var dom vill bo, och ALLT ANNAT i livet. Förlåt men är du helt rysk? som min mormor skulle sagt (och menat: är du helt bakom flötet?).

Dousa har aldrig behövt befinna sig underst i en svensk hierarki, det är alldeles tydligt. Skönt för honom. Oerhört oskönt för alla som måste följa hans regler.

Och så till slut, från en av Tidöregeringens främsta representanter:

”Att vi ser på andra människor utifrån deras förmågor och inte deras bakgrund, att vi tillåter tro men inte att den påtvingas, att vi försöker grunda våra beslut på det som är bäst belagt.”

På det som är bäst belagt. Typ som regeringens beslut om att sätta trettonåringar i fängelse, trots att Kriminalvården, Advokatsamfundet, Brottsofferjouren, Brottsförebyggande rådet (Brå), Föreningen Sveriges socialchefer, Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges Domareförbund, Unicef, BO, Bris, Rädda barnen och andra tydligt avstyrker eller avråder? Är det ett väl belagt beslut i Dousas hjärna tro?

Och hur kan man som minister i dagens regering skriva att vi ser på andra människor utifrån deras förmågor och inte deras bakgrund, utan att skämmas som en hund? Hur kan man se sig i spegeln efter att ha skrivit så, utan att vilja falla död ner? Jag fattar inte.

Jag har skrivit om svenska värderingar här, här och här bland annat. Men har inga förhoppningar om att kunna få Dousa i sin bubbla att lyssna på svenska tankar som inte liknar hans.

Ska vi förintas i ett kärnvapenkrig? Nej tack, skriv på

Aldrig mer kärnvapen

Små barn måste alltid dödas när vuxna krigar

”For Minab – a relatively small town near the Sea of Oman, where the primary industries are agriculture, particularly the cultivation of dates and citrus groves – the loss of up to 168 of its young girls will be devastating. “Among the victims were children from [many] different families,” Amelirad said. “In some cases, more than one child from the same family lost their lives.””

I Florida kan kvinnor tvingas till kejsarsnitt – särskilt om dom är svarta

”The hospital and state attorney’s office wanted to force Doyley to undergo a cesarean section. Doyley, a professional birthing doula, didn’t want that and had been firm about it. She’d had three prior C-sections, one that resulted in a hemorrhage, and hoped to avoid another serious complication and lengthy recovery. She was aware that doctors were concerned about the risk of uterine rupture, a potentially deadly complication for her and her baby. She would say during the hearing that she understood the risk to be less than 2% and didn’t want to agree to a C-section unless there was an emergency.

But the choice would not be hers. The judge would decide how she would give birth.”

Försäkringskassan struntar i dom sjuka, nu på helt nya nivåer

”I somras läckte ett internt dokument från Försäkringskassan som syftade till att myndigheten skulle börja polisanmäla läkare som misstänks ha fuskat med sjukintyg. Något som väckte starka reaktioner och oro bland läkare.

Men det stannar inte där. I veckan tog regeringen emot en utredning som föreslår att myndigheten ska ges utökade ”brottsbekämpande befogenheter”.

Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) såg mycket nöjd ut på presskonferensen och sade att ”Om vi går vidare med den här typen av förslag skulle Försäkringskassan bli en slags bidragspolis”.

Så nu ska Försäkringskassans personal inte bara lajva läkare, nu ska de också leka polis.”

På vems bekostnad? – en dokumentärfilm om näthat

Mycket starkt gymnasiearbete av Dante Evereus som bland annat intervjuar internetsmarta Myra Åhbeck Öhrman.

AI is reprogramming us, but a dying man in an Italian prison gave us the strategy to fight back.

”Gramsci spent his last years dying in prison writing fragments that would help future generations recognize how hegemony works. It’s unbelievably grim to picture what he went through. He couldn’t break out of prison; he certainly couldn’t overthrow Mussolini. He couldn’t even be sure anyone in the future would read or understand what he wrote.
But he wrote anyway, because cultural struggle matters, because changing how people think is a prerequisite to changing how they act, and because the ruling class fears alternative common sense more than they fear isolated rebels.
The fascists killed Gramsci, but they couldn’t kill his ideas. In an age of slop and mass disinformation, we have a duty to pick up Gramsci’s torch and counter-program the machine.”

Sorglig och märklig historia, snart 30 år efter mattmordet i Katrineholm

Karin! Innan jag började skriva om allt det här visste jag inte att Karin fanns. Jag hade läst hennes namn en gång i ett brev, men inte fattat att hon var en släkting. Och inte vilken släkting som helst, utan min farmors lillasyster! Augusta Wilhelminas yngsta barn: Karin Wilhelmina Lindberg. Och jag hittade henne i Augustas grav.

Min farmor Greta hade två yngre syskon, det visste jag: Stina och Per. Greta, Stina och Per finns omnämnda i Wikipediartikeln om Augusta,¹ i Riksarkivets text och på andra ställen. Ingenstans hade jag sett ett fjärde barn. Men när jag letade efter och hittade Augustas grav – då hittade jag Karin! Hon ligger nämligen i samma grav som sin mamma och sin pappa, sin ena syster, sin bror och sin man, Nils Fredrik Engstrand.

Greta, Stina och Per var alla framgångsrika, enligt den tidens normer. Greta och Per gifte sig rikt; Stina gifte sig med författaren Hjalmar Bergman. Dom var alla skapande på olika sätt och det finns många roliga och intressanta berättelser om deras liv. Men var tog Karin vägen? Och vem var Nils?

Det skulle visa sig att det fanns många väldigt intressanta historier om Karin också, när jag gick tillbaka till det där brevet där jag läst hennes namn första gången och använde det för att hitta ledtrådar.

Brevet var från Margareta Strömstedt och en del av en brevväxling mellan oss om mina släktingar, som hon kände. Jag hade läst det slarvigt eller bara glömt att hon faktiskt räknade upp fyra barn. Så här stod det:

”Den yngsta dottern som hette Karin var skådespelerska; hon gifte sig med en känd advokat som hette Engstrand. Han blev bekant som den advokat som sålde lok till det nya revolutionära Sovjet efter revolutionen. Karin berättade ofta om mötet med Lenin som hade besökt dom ute på en ö utanför Dalarö. Lenin och hans kumpaner hade gått över isen till Engstrands ö för att i hemlighet underteckna affärsuppgörelsen. Engstrand blev mycket förmögen.
Han köpte hela Fållans gård som ligger utanför Stockholm i närheten av Tyresö. Å, jag har så många historier att berätta om Karin; det måste jag göra nån gång. Jag blev med åren mycket god vän med henne och hälsade på henne ofta, både ute på Fållans gård och på Dalarö där hon hade ett stort hus vid vattnet. Ett par skurkar nästlade sig in hos henne och sol-och-vårade henne strax innan hon dog. Det blev ett himla liv, rättegång där dom rättmätiga arvingarna, familjen Bonnier, förlorade hela Karins imperium.
Kommer du ihåg Karin från din sommar på Namnlösa?? En excentrisk dam i stor kvarnhjulhatt som kom farandes över berget bakom Namnlösa i en terrängjeep, i sällskap med någon av alla dom unga män hon alltid hade runt omkring sig?”

Curiouser and curiouser!

Men först en liten tidslinje med dom få årtal jag faktiskt hittade för Karin:

• Hon föddes i Göteborgs domkyrkoförsamling 1892, när mamma Augusta arbetade på Stora teatern i Göteborg.
• I folkräkningen 1900 bor Karin hemma med föräldrarna, sina tre syskon och två pigor på Östermalm i Stockholm. Karin är åtta år, min farmor Greta 14.
• I folkräkningen 1910 har familjen flyttat några kvarter på Östermalm, och storasystrarna har flyttat ut. Pigorna är nya. Karin är 18.
• I folkräkningen 1930, när Karin är 38, står det att hon har flyttat från Klarakvarteren till Mörtö-Bunsön i Roslagen och har bott där sen 1920. Hon är ogift och uppger skådespelerska som yrke, och hushållerska som biyrke.
• Sen ingenting innan graven, på Norra begravningsplatsen. Hon dog den 22 september 1980, 88 år gammal.

Det var ju inte mycket alls, så jag började leta i tidningsarkiv, och fyra historier började rulla upp sig: om Ryssvillan på Mörtö-Bunsön, om ångfartyget Eskilstuna III, om Lenins lok som betalades med flera ton guld och om husen på Fållan vid Magelungens strand.

Alla historierna innehåller bolsjeviker eller kommunism, romantik och bedrägerier, uppror och tveksam vandel.

Jag ska säga med en gång att jag kommer att sammanfatta, snarare än att berätta allt jag läst, mest för att jag inte har orkat transkribera från tidningsarkivens pdf-er. Den som är nyfiken får gärna forska vidare, en del av dom källor och sökningar jag har använt finns här. Jag kan ha missförstått texterna också, källorna är ofta motsägelsefulla.

Slutligen handlar mycket av detta om Karins karlar! Men hon är ändå den röda tråden (rödare än förväntat kanske).

Ryssvillan på Mörtö-Bunsön

Det är dimmigt i arkiven om den första hälften av Karins liv. Men någonstans mellan 20 och 30 träffar hon den 13 år äldre advokaten Vilhelm Hellberg. Han är gift med Siri Hård af Segerstad från Karlstad och har barn med henne, och han har köpt en ö i Värmdö skärgård. Ön heter Mörtö-Bunsön, och på en klippa ligger ett hus som syns på långt håll. Det är en timmerbyggnad i nationalromantisk stil, byggd på uppdrag av öns förre ägare, en häradshövding Segerstråle, som tydligen flytt från Finland efter mordet på den ryske generalguvernören Bobrikov.

Hellberg köpte huset 1914, när Segerstråle dog, 54 år gammal, och hade det tills något år innan han dog 1929, 50 år gammal. Karin bodde där med honom, så hans äktenskap med Siri var nog inte så bra (hon var skådespelare och verkar ha bott och arbetat i USA under större delen av 20-talet).

En annan version är att det var Karin som köpte huset, tre dagar innan första världskriget bröt ut i juli 1914.

I arkiven kallas Hellberg omväxlande bolsjevik, radikal, och socialdemokrat. När Karin var gammal berättade hon för DN:s journalist att hon upplevt spännande dagar i huset: strax efter den ryska revolutionen 1917 kom Sovjetryssar ”på högsta nivå” på besök ibland. 1919 blev Hellberg ombud för Sovjets intressen i Skandinavien.

Karin och Vilhelm hade redan många sommargäster och sommarfester. Stina och Hjalmar Bergman kom roende från Dalarö, knappt en mil västerut, då och då. Greta kom med Tor och barnen (min pappa och hans bröder alltså). Hjalmar Branting med familj var ofta gäster. Maksim Gorkijs fru ska ha varit där flera gånger (jag gissar att det var hans första fru, Yekaterina Peshkova), och Alexandra Kollontaj. Den ryska handelsministern Leonid Krasin och järnvägsministern Lomonosov kom dit med guld, och köpte 1000 lokomotiv från firman Nydqvist & Holm i Trollhättan. Mer om tågaffären snart!

Enligt Karin var Lenin också på besök. Jag har inte hittat några andra källor än Karin, och såna som citerar henne. Wikipedia säger att han inte var det (oklart på vilka grunder). I vilket fall som helst hänger Lenins eventuella besök, och även det intressanta ryktet om att den ryska tsarfamiljens kronjuveler ska ha varit gömda på Mörtö-Bunsön, ihop med historien om Lenins lok. Den kommer senare.

PS! Det finns två andra kända ”Ryssvillan” i tidningsarkiven, väldigt förvirrande. Den ena ligger (eller låg) i Bollstanäs och var platsen för en massa rysliga mord.

Ångfartyget Eskilstuna III

Det här sidospåret har inte jättemycket med Karin att göra, även om hon var inblandad, men det är spännande så jag berättar det ändå.

England hade inlett en handelsblockad mot Sovjet, med patrullerande örlogsstyrkor och minor i Finska viken. Vilhelm Hellberg ville bryta blockaden. Han bad sin bekant (vän kanske?) direktör Nils Fredrik Engstrand att införskaffa ett fartyg, och Engstrand köpte det lilla ångfartyget Eskilstuna III för 140 000 kronor.

Hellberg lastade båten med medicin, kirurgiska instrument, sågblad och kanske vapen, och i maj ångade han iväg mot Petrograd (numera Sankt Petersburg). Andre styrman hette Sven Linderot – han var ordförande i Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis ungdomsförbund, och blev senare chefredaktör på Norrskensflamman och ordförande i Sveriges kommunistiska parti. Han sägs också ha varit ledare för ”Kommittén mot den finsk-vita terrorn”.

Hur som helst kryssade dom genom minfälten i Finska viken, lyckades som första fartyg bryta blockaden och hyllades av ryssarna. På hemvägen fälldes en sprängbomb bredvid fartyget, sen blev dom kapade av finska vita brigaderna och bogserade till Viborg. Sveriges regering (tror jag) protesterade, och besättningen släpptes. I slutet av juni var dom hemma igen.

Eskilstuna III fick åka på fler uppdrag till Petrograd, och i september blev det dramatiskt igen när hon kapades av två engelska jagare och kördes på grund. Även den gången kom hon tillbaka efter några veckor.

Sen vet jag inte så mycket mer – Engstrand sålde båten två år senare för 45 000, till någon som döpte om den till Öregrund och satte den i godstrafik. 1922 gick Öregrund på grund i Öregrund en stormig natt, och nio (av 14) i besättningen dog.

Ryssloken

Den här delen av Karins historia handlar ännu mindre om Karin än vad den om Gösta Ekmans brev till min morfar handlade om Greta. Men Karin var ju ändå med om allt, och utifrån vad hon har berättat i intervjuer verkar hon ju tyckt att det var spännande. Så här kommer historien om dom ryska loken, som Margareta Strömstedt nämner i sitt brev till mig:

Karins sambo Wilhelm Hellberg blev ombud för Sovjets intressen i Skandinavien, efter den ryska revolutionen 1917. Några år senare, 1919 eller 1920, insåg sovjeterna att deras järnväg var i småsmulor efter alla krig och revolutioner, och att dom måste köpa in många nya lokomotiv. Samtidigt fanns det inte så många länder som ville sälja till bolsjevikerna, i alla fall inte på kredit. Danmark var ett av undantagen, och bjöd in Leonid Krasin, folkkommissarien för utrikeshandel, till Köpenhamn. Krasin passade på att stanna till i Stockholm på vägen, och träffa Hellberg, som ville hinna före danskarna och hade flera förslag på svenska företag som var intresserade av att handla med ryssarna, Munktells bland andra. Hellbergs vän och medarbetare Gunnar W. Andersson fick veta av Krasin att Ryssland behövde 5000 lok, och att betalningen skulle ske i guld. Krasin var bara intresserad av att handla från ett svenskt företag som kunde ta sig an hela affären, och snabbt.

Andersson bestämde sig för att starta ett sånt företag själv. Han kom från Trollhättan och där fanns verkstadsföretaget Nohab, Nydqvist & Holm AB som han köpte upp snabbt som ögat. Sen reste han efter Krasin till Köpenhamn, nosade upp vilket hotell ryssen befann sig på, knackade på dörren till hans hotellrum och lyckades övertyga Krasin om att han var mannen för jobbet. Han fick sju miljoner i förskott, och löfte om 223 miljoner till, i guldtackor!, om han levererade 1000 lok till Sovjetunionen.

Vad som hände med Andersson, loktillverkaren Nohab och hela affären är en dyster historia. Men här är en bild av ett nybyggt rysslok:

På vilket sätt Nils Engstrand var delaktig i den här affären har jag inte lyckats förstå. Det enda spåret är en ångbåt – det verkar ha varit Eskilstuna III som hämtade åtminstone den första guldleveransen, från Reval (nuvarande Tallin) i november 1920. Det är oklart hur mycket lasten vägde, jag har läst minst fem olika uppgifter från 6 till 96 ton, och det var beväpnad svensk polis ombord på båten. Och Eskilstuna III var ju Engstrands båt, och kanske han och Hellberg var med på resan.

Jag har också läst att det inte bara var guld ombord, utan också diamanter och andra värdeföremål från den ryska tsarfamiljen. Det skulle kunna förklara ryktet om att det fanns en skatt av ryska kronjuveler i Ryssvillan.

Obs! att det finns några ställen i arkiven som nämner Nils Engstrand även i samband med Lenins förseglade tåg, som att han på något sätt skulle ha hjälpt honom att få fram tågvagnar till den etapp av tågresan som gick genom Sverige. Men jag har lagt timmar på att hitta källor till det utan att få fram nånting alls. Så jag släpper den tråden nu.

Fållan

Karin gifte sig med Nils Fredrik Engstrand nån gång, jag har en gammal anteckning att det var 1942 (när Karin var 50) men jag har inga källor alls, och vet nästan inget om Nils heller. Han (om det nu är han) omnämns på olika ställen som mäklare, köpman, direktör, godsägare, skeppsredare, och i sin ungdom försäljare av cigarettautomater och möjligen också biografägare i klammeri med rättvisan. (Det slår mig nu att ”Staren” på bilden av Gretas födelsedagskalas måste vara Nils – den är tagen 1946 och då var dom fortfarande gifta.)

Men en sak är helt säker, och det är att Karin och Nils köpte gården Västra Fållan 1:7 i mitten av 40-talet. Fållan är ett område vid sjön Magelungen med lång historia, Bellman var inblandad. Men redan på 40-talet ville kommunen bygga motorväg genom området, och 1971 var allt klart för byggstart. Då skrev Karin till kommunen och erbjöd sig att skänka sina ägor (34 tunnland = 17 hektar = 170 000 kvm) om Fållan fick förbli orört, men betongmännen var obevekliga – motorvägen skulle fram, kosta vad det kosta ville. Det blev en massa skriverier, aktionsgrupper bildades och självaste Evert Taube bad för Fållan, men inget hjälpte.

Jag älskar bilderna på Karin när hon är urgammal och tar striden mot motorvägen. Men som sagt, det var lönlöst.

Det saknas fortfarande ledtrådar till Karins liv. Jag kollar vad Margareta skrev igen: ”Hon gifte sig med en känd advokat som hette Engstrand. Han blev bekant som den advokat som sålde lok till det nya revolutionära Sovjet efter revolutionen. Karin berättade ofta om mötet med Lenin som hade besökt dom ute på en ö utanför Dalarö. Lenin och hans kumpaner hade gått över isen till Engstrands ö för att i hemlighet underteckna affärsuppgörelsen. Engstrand blev mycket förmögen. Han köpte hela Fållans gård som ligger utanför Stockholm i närheten av Tyresö.”

Allt det har jag sett spår av, även om många av spåren är luddiga.

Men detta: ”En excentrisk dam i stor kvarnhjulhatt som kom farandes över berget bakom Namnlösa i en terrängjeep, i sällskap med någon av alla dom unga män hon alltid hade runt omkring sig?” och ”Ett par skurkar nästlade sig in hos henne och sol-och-vårade henne strax innan hon dog. Det blev ett himla liv, rättegång där dom rättmätiga arvingarna, familjen Bonnier, förlorade hela Karins imperium.”

Vilka skurkar kan det ha varit? Det enda jag kan komma på är att det stod i ett av klippen om två tidigare anställda på Fållan som ärvde Karins hus när hon dog 1980. Kan det ha varit dom två? Annars vet jag inte.

Nästa förfarmor jag hade tänkt skriva om är Signe, men jag har lite dåligt samvete för att Stina fått så lite utrymme. Det kanske blir en Stina & Signe-historia. Den som lever (och håller ett öga här) får se!

1. Det är jag som har lagt in henne i artiklarna om Augusta och August ︎

Uppdatering sju veckor senare: Nu har jag läst min farfars memoarer och måste göra en massa ändringar i den här texten. Men först måste jag skriva om Gretas lillasyster Stina, för det jag har lärt mig nu om hennes liv är ganska häpnadsväckande. Återkommer snarast

Greta

Jag vet inte så mycket om min farmor Greta, det är jag ledsen för. Men det finns i alla fall en fin historia om hur jag hittade henne till sist; om du inte har läst den redan så var det så här (och om du redan har läst den kan du hoppa över den!):

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som unga.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.

– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.

– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag, nedslagen.

– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

Min mamma Lull var sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.

– Men det har du ju, Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Va? Jag fattade ingenting, men Margareta berättade:

Margaretas dotter Lotten och jag var jämngamla, och kompisar när vi var små. Sommaren 1967, när jag och Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas sommarställe på Dalarö, när dom jobbade.

Sommarstället var ett hus på Dalarö som hette Namnlösa. Det byggdes 1905, när min pappas morfar och mormor, Augusta och Agust köpte tomten. Tungt av kulturhistoria (bland annat var Strindberg ofta gäst där), och av min släkthistoria, fast jag såklart inte visste det då.

1967 var August och Augusta döda sen länge, och familjen Bonnier hyrde ut huset. Margareta hade haft en annons i DN om att hon och hennes man Bo önskade hyra ett sommarhus, och min pappa Luckes ingifta moster Signe hade svarat på den. När sommaren kom var jag och Lotten alltså där, med Lottens familj och en barnflicka.

Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade dom båda små flickorna och frågade vem jag var.

– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.

– Det får fru Strömstedt inte tala om, utbrast hon. – Och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier!

Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen. Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon, den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma.

– Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.

– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.

– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.

– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och Lull var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna.

– Du har ju sagt att dom stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag valde att tro på henne, både för att hon hade starka argument och för att det kändes bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

Slut på historien!

Greta var alltså storasyster i familjen Lindberg, till i tur och ordning Stina som var ett och ett halvt år yngre, Per, tre år yngre och Karin, som föddes när Greta var fem. Det sägs att hon var närmast Stina, och det var väl inte så konstigt. Men föräldrarna jobbade och var ofta borta på kvällar och helger; Greta fick säkert ta mycket ansvar för sina småsyskon.

Teatern verkar ha genomsyrat hela familjens liv. Alla barnen ville bli nånting med teater. Greta verkar ha varit den med mest skådespelartalang, men hon blev i stället den som var längst från dom stora scenerna.

Först tog hon studenten, vilket inte var så vanligt att tjejer gjorde i hennes generation (”studentexamen utan efterföljande examen vid högre undervisningsanstalter”, men ändå). Samma år, när hon var 16, träffade hon Tor på Dalarö. Dom blev väldigt förälskade. Tor var 19 och hade skickats till Uppsala i hopp om att ta examen där, föräldrarna var bekymrade för att han inte hade något läshuvud (”ganska klent begåvad” skrev hans mamma till sin väninna, och han hade hoppat av gymnasiet).

Men om han själv haft såna ambitioner tog dom slut när han träffade Greta. Han tog inte ens studentexamen, allt han ville göra nu var att gifta sig. Jag är osäker på om det kändes extra bråttom för att dom redan fått sitt första barn – en källa skriver att dom gifte sig 1905, när Greta var 22 och det ännu inte var några barn i sikte, men enligt släktboken ”Gerhards ättlingar” (som innehåller varenda Bonnier, född och ingift, utom oss oäktingar) gifte dom sig inte förrän 1908, och då hade första barnet Albert redan hunnit fylla ett. I så fall var det kanske inte så konstigt att bröllopet inte verkar ha varit någon stor affär: i en av källorna står det bara helt att kort att ”Efter en vardagsmiddag hemma hos Lindbergs tog paret kvällståget till Paris, där Tor skulle börja sin volontärtjänstgöring i den svensk-franska firman Per Lamm.”

I Paris tog dom språklektioner, gick på föreläsningar i Sorbonne och roade sig i största allmänhet. 1906 ska deras tid av roligheter och slarv ha varit över, dom var hemma i Sverige igen och Tor började jobba på pappas och farfars förlag. (Det talar faktiskt för att dom gifte sig 1905 och inte 1908. Även släktforskningsexperter kan ta fel ibland, antar jag.)

När lilla Albert var tre föddes nästa barn, Tor Daniel. Året innan (tror jag) hade Greta, Tor och Albert flyttat in med Tors föräldrar på det så kallade Kruthuset, ett krutförråd från 1600-talet som tydligen är det äldsta huset på Djurgården. I folkräkningen 1910 räknas dom som en egen familj där, så det var kanske minst två olika lägenheter i huset. Till hushållet räknades Greta, 24, Tor, 27, Albert, 3, Tor Daniel, nyfödd, och tre pigor: Anna Ida Olivia Hallberg, 45, från Gotland och så två stockholmstjejer, Anna Eleonora Larson, 17 och Sally Konstantia Nybom, 14.

Sorgligt nog fick Tor Daniel inte leva så länge. Han dog bara dagar före sin treårsdag. Det måste ha varit så ledsamt, både för föräldrarna och lilla storebror.

Fyra år senare föddes Johan, som kallades Joja, och ytterligare fem år senare, när Greta var 31, kom min pappa Lukas till världen. Han döptes till Per Lukas Daniel, kanske som en kärleksfull hälsning till storebror i himlen. Men han kallades Lucke.

Greta och Tor skiljde sig när Lucke, Joja och Abbe var 6, 11 och 21. Senare samma år, 1928, var det tre bröllop: Abbe gifte sig med Birgit i september. Greta gifte sig med Sixten i november. Och Tor gifte sig med Tora i december. Deras släktingar måste ha känt sig aningen utmattade lagom till jul. Och hur gjorde dom med julafton, vilka fick komma?

Greta, Joja och Lucke flyttade i alla fall ihop med Sixten. Om man ska tro folkräkningen 1930 så bodde dom kvar i Kruthuset, nu med kokerskan Emma Alfrida och husan Agnes Maria. Var Tora och Tora tog vägen vet jag inte.

Jag hoppas att Greta hade det bra med Sixten. Han var museiintendent och enligt folkräkningen fattig som en lus jämfört med Greta (hans inkomst 10 500, hennes inkomst 69 200 plus förmögenhet 182 000). Men dom verkade jobba bra ihop. Inga Lena Ångström Grandien skriver på Sixtens sida på Riksarkivet att

”Berghs och Ellen Keys konstsociala skrifter låg bakom S:s tidigt väckta strävan att låta konsten nå ut till en större allmänhet. Under 1920-talet anordnade han kulturmässor och utställningar i många svenska landsortsstäder. (…) S sände ut den ena vandringsutställningen efter den andra och var 1928 i USA för att skaffa sig vidare erfarenheter. Senare kom han att ofta återvända dit. I anslutning till Delawarejubileet 1938 reste S runt i tolv delstater med en utställning och höll i rask takt 300 föreläsningar, något som knappast varit möjligt utan hustrun Gretas hjälp.”

Skådespelartalangen verkar hon ha fått utlopp för både i sitt eget hem, föräldrahemmet och på en miljon olika tillställningar. Inga riktiga roller, som lillasyster Karin, eller regi som syster Stina eller bror Per. Men hon uppträdde i alla möjliga sammanhang med sång och musik, hon läste dikter, styrde upp barnteater, sålde böcker på Rädda Barnens damers julbasarer och höll igång. Det finns många hundra tidningsklipp om hur fröken Lindblad-Bonnier-Strömbom förtjusar och piggar upp, inte sällan tillsammans med syskonen.

Här är en knasig bild från firandet av Gretas 60-årsdag, på Gripsholms slott.

Greta blev också avmålad av olika konstnärer. Här är två porträtt:

Hon dog 91 år gammal. När jag var 16, och inte hade träffat henne sen jag var fem.

Många år senare, några dagar efter min pappas begravning drömde jag att han kom körande i en öppen, röd sportbil och bromsade in med en elegant sladd där jag stod. I baksätet satt min farmor. ”Vi ville inget särskilt, bara säga hej” sa han, och sen åkte dom igen.

Hejdå farmor! Vi skulle nog ha gillat varandra!

(Nästa förmoder på tur är Karin, men det kommer att ta lite tid att skriva klart, eftersom hennes liv var minst sagt händelserikt.)

Augusta

Var kom Augusta Wilhelmina Blomstedt ifrån? Hennes första år är lite höljda i dunkel. Det jag vet är att hon föddes en kall vårvinterdag 1866 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, av sin mamma Maria Wilhelmina Blomstedt.

Maria Wilhelmina, min farmors mormor, föddes 1847 och blev sömmerska. Hon och Augusta bodde ett tag på Döbelnsgatan i Vasastan, där jag växte upp ungefär 100 år senare!

Som ung blev Augusta intresserad av teater. Kanske mamma Maria jobbade som sömmerska på teatern?

Så här skriver Tom J A Olsson om Augusta i Riksarkivet (lite språkändrat av mig):

”Fjorton år gammal hade Augusta Blomstedt blivit elev vid Kungliga teatrarnas skola. Hon vantrivdes med föreståndarinnan där och efter något år uppsökte hon, genom förmedling av en av lärarna på elevskolan, August Lindberg, som just bildat eget teatersällskap. Deras första möte finns skildrat i sonen Pers memoarer:

’Augusta, en skolflicka, lång och mager, kantig i rörelserna fick av August uppmaningen: – Nå, läs något får jag höra. – Ja, vad vill direktören höra? Vad han ville höra? Till exempel något Shakespeare, sa han för att göra henne mindre självsäker. Men oförskräckt högg hon till med Julias monolog. En vacker stämma, naturlig frasering och texten drev henne lätt som strömmen driver en svan — och så följde rörelserna omedvetet med. – Nå ja, det där kan ju vara bra, men tag något enklare. — Så fick hon några rollhäften som låg där: Cyprienne i Låtom oss skiljas och Agathe i Vita halsduken. Några dagar efteråt var fröken Augusta Blomstedt engagerad.’ ”

Augusta och August var nu en grej. En långvarig, som det skulle visa sig. Först förlovade, med tiden gifta och föräldrar tillsammans. Kollegor, ofta ett par på scenen, kanske rivaler också. Livet med Johan August var säkert spännande på många sätt. Som man kunde han vara mer social, föreställer jag mig, och lära känna många av samtidens kändisar. Min mammas vän Margareta Strömstedt skrev till mig att han introducerade[efn_note]Gissar att det betyder att han fick in dom som författare på teatern, men jag är inte säker.[/efn_note] både Ibsen och Strindberg, som han blev mycket god vän med.

Men nog om August, igen. Nu backar vi och gör en tidslinje över Augustas liv:

1866: föddes den 17 mars i Stockholm
1880–1882: gick på teaterskola (från 14 till 16 års ålder)
1882–1884: var skådespelare i August Lindbergs teatersällskap
1885: gifte sig i januari, 18 år gammal, med sin teaterdirektör Johan August (i Hedemora eller i Stockholm)
1886: fick dottern Greta i augusti
1888: fick dottern Stina i april
1888–1890: spelade i August Lindbergs teatersällskap
1890: fick sonen Per i mars
1890–1893: spelade på Stora teatern i Göteborg
1892: fick dottern Karin i januari
1893–1894: spelade på Svenska teatern i Helsingfors
1894–1896: spelade i August Lindbergs teatersällskap
1898–1921: var på Dramaten, som skådespelare (i 45 olika roller) och regissör (för pjäsen ”Kärlekens krokvägar”)
1916: blev änka när August dog, hon var 50 år
1919: filmdebuterade som änkedomprostinnan Julia Hyltenius i Victor Sjöströms ”Hans nåds testamente”
1920: var i Ryssland i ett halvår och regisserade dokumentärfilmen ”En resa i Ryssland 1920”
1925: filmroll som majorskan Kerstin Ulfclou i ”Karl XII (del 1-2)”
1928: blev teaterpedagog på Oscarsteatern i Stockholm
1943: dog i december på Sankt Eriks sjukhus.

Vilket intensivt liv!

Och Augusta verkar ha varit en uppskattad skådespelare. Tom J A Olsson igen:

”Augusta (…) kom redan i början av sin karriär att väcka uppmärksamhet hos såväl publik som kritik, bland annat för sin graciösa tolkning av Susannas roll i Figaros bröllop. Förutom en lång rad Ibsen-roller blev hennes Henriette i Brott och brott av Strindberg (Dramatenpremiär 26 februari 1900) den som gjorde det starkaste intrycket. ’Hon återgav dom båda första akternas fresterska och förförerska med en imponerande lidelse och intensitet. Och även för den ytterst svåra övergången till dom senare akternas botgörerska fann hon övertygande uttryck’ (recension av Tor Hedberg i SvD). Inom den övriga klassiska repertoaren märks särskilt Regan i Kung Lear och Elisabeth i Schillers Maria Stuart. På äldre dagar var Augusta med i uruppförandet av mågen Hjalmar Bergmans Patrasket på Oscarsteatern i Stockholm 1928.”

Hon spelade också Ofelia i Hamlet, Elmire i Tartufle, Agnes i Brand, Svanhild i Kärlekens komedi, Valborg i Ett handelshus och många andra, ofta i samma uppsättning som sin man. Dom spelade tillsammans i minst nio pjäser på Dramaten:

1908 i Antigone: Euridike och Kreon
1908 i John Gabriel Borkman: Ella Rentheim och John Gabriel Borkman
1908 i Kung Lear: Regan och Lear
1909 i Erotikon: Stella och professor Serenius
1909 i Macbeth: Hekate och Macbeth
1910 i Mäster Olof: Margareta och Alexander Weihgast, författare
1911 i Riksföreståndaren: Cecilia Eka och Hans Brask
1912 i Eldprofvet: Yvonne och Biskop Jussey
1913 i En folkfiende: Fru Stockman och Doktor Tomas Stockman

och i många fler på sin egen teater. Någon har sagt till mig att Augusta och August var sin tids Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård (fast jag vet förstås inte om dom var riktigt lika bra som Krook & Järegård).

Ironiskt, och typiskt nog, omtalades dom ofta av sin samtid som ”skådespelaren August Lindberg och hans maka”. Fast hon hade minst dubbelt så många roller som han på Dramaten, och spelade på fler teatrar!

När Augusta inte födde barn eller spelade teater skrev hon sagoböcker (som jag inte lyckats hitta) och bearbetade Augusts böcker för film och teater. Enligt Tom J A O var hon en allmänt begåvad och vänlig själ:

”Intellektualitet parad med en innerlig känsla för det naturliga präglade Augusta inte bara på scenen utan också i hemmet tillsammans med dom sina. Hon hade förmågan att lyssna, och andra lyssnade gärna till henne. Ytliga samtal förekom aldrig, vilket även märks i brev från sonen Per. Hon var en naturlig samlingspunkt i kretsen av anhöriga och vänner. Mycken kärlek lade hon som pedagog ned på unga som sökte sig till teatern, och lika mycken ömhet slösade hon på sina kära blomsterodlingar vid sommarhemmet Namnlösa på Dalarö i Stockholms skärgård. Augusta var hela livet, liksom maken, besjälad av en sann radikalism som tog sig uttryck i en human socialism.”

Min farmorsmor och farmorsfar var alltså både skådespelare och socialister! Och sen gifte en av deras döttrar in sig i en av landets rikaste familjer. Undrar hur det kändes?

Min pappa pratade ibland om sin mormor och morfar, att han hade velat bli skådespelare som dom var, men att han mer eller mindre tvingades in familjeföretaget istället. Men jag vet inte om hans morföräldrar försökte stötta honom i teaterplanerna.

Augustas yngsta dotter Stina gifte sig med författaren Hjalmar Bergman. Anledningen att han får vara med på ett hörn här (flera hörn, senare) är inte att han var en känd författare, utan på grund av breven han skrev till Augusta. Han var en ivrig brevskrivare, och breven till svärmor säger en hel del om henne.

Och om deras relation, som verkar ha varit omväxlande tolerant och taggig. I början kallar han henne ”Kära Tante” eller ”Kära Augusta” och är charmig och kvick. Mot slutet är han mer irriterad och formell. Men i ett av dom sista breven tar han till charmen igen: han vill be om en tjänst, att Augusta ska lösa ett pantkvitto åt honom på en pantbank i Stockholm – själv befinner han sig med Stina i Merano, i norra Italien.

Ett utdrag ur brevet:

”Sedan dessa båda poster anländt, tag då – o svärmoder! – en bil, kör till Ditt postkontor, där Du uttager pluringarna, befall din chauffeur att köra till BRÄNNKYRKOGATAN 50, Stockholms Stads Pantlånekontor, anhåll att få tala med föreståndaren herr Josefsson, le hult emot honom och avgiv Dina personalia samt Din intima förbindelse med herr & fru Bergman, framför Ditt ärende: att betala hyra för 1926 med 162 kr. samt pantränta för samma tid med – som Du tror – 66. Nu börjar karlen vråla och slita sitt hår men Du ler alltmera förföriskt. Så frågar han efter pantkvittot och då säger Du att det hänger på en spik i lokalen bredvid kassapulpeten. Finner han nu detta kvitto så lugnar han sig i regel och mottar pluringarna under frammorrande av diverse betraktelser över folk, som inte tror att han har annat att tänka på än deras kvitton. Det nya kvittot hängs upp på spiken och Du avlägsnar Dig lätt om hjärtat och stormförtjust att vara av med den snöda mammon.

Emellertid – nu står Du på gatan och märker med vemod att Du alltjämt har kvar 72 eller låt oss för jämnhetens skull säga 70. Vad göra? Du befinner Dig på Brännkyrkogatan. Ingenting kan vara lämpligare än att bila upp till nittiofemman och inköpa 4 liter Brattens Tre stjärnor (Inte brännvin! Cognac). De kosta 7,25 eller 7,50 per styck, alltså 30 lock. Återstår 40. Av dessa lägger Du 15 åtsido för att senare inköpa en krans eller annan prydnad, som Du vid julbesöket skall lägga på graven med en hälsning från dotter och måg.

Nu bilar Du hem och sedan Du betalt chaufeuren 5 a 6 krischor finner Du med ängslan att Du alltjämt har ett lite Nobel-pris kvar i Din portmoné. Men hav tröst och lyssna till Din svärsons röst! Sedan Du avsatt en del av medlen för Din ålderdom (ack den undgå vi ej – med mindre än att vi ta cyankalium eller bli film-författare!) sedan Du gjort detta tar Du återstoden i näven och kastar Dig beslutsamt i nöjenas virvel, du äter bakelser, Du dricker champagne, Du köper juveler och pälsverk, Du ger fäster för Dina vänner på Hasselbacken, Du köper Dig en bil med snitsig chauffeur och betjänt, Du låter presentera Dig vid hovet – korteligen, Du som hittills fört en dygdig vandel nedsjunker nu i djävulen, världen och ditt eget kött! Men var lugn! Du kommer att stiga upp igen! De medel som en tacksam svärson ställt till Ditt fria förfogande taga dock en gång slut. Och då blir Du så dygdig igen, ack så dygdig –

Alltså, högt ärade Svärmor, vill Ni göra mig denna tjänst? I förhoppning därom sänder jag 100 kr. direkt och 200 per Örebro.

Hej och sov godt!”

Bergmanforskarna som kommenterar breven har skrivit att Hjalmar i detta fall ”återknöt till den lätta umgängeston han utvecklat gentemot henne under ungdomsåren på 00-talet. Två och en halv månad senare grälade de i Meran dagen lång. I almanackan för den 4 mars 1926 står: ‘kom Augusta’, och för de följande dagarna enbart ordet: ‘Grälade’. Den 9 mars når konflikten sin kulmen med anteckningen: ‘lämnade våningen kl 6. Tog in på Meran-Hof’. Det hela avrundas den 13 mars: ‘Sökte upp Augusta. Allt bra.’”

Dom hade bra perioder, kan man läsa ut av breven, och samarbetade (för det mesta?) vänskapligt i några olika teaterprojekt. Hennes sista framträdande, efter att hon sadlat om till teaterpedagog, var i rollen som Farmor Meng i Hjalmars pjäs Patrasket, på Oscarsteatern 1928–1929.
Men Hjalmar var också sjukligt svartsjuk, står det i hans eftermäle, och isolerade Stina i sommarhuset när han själv åkte in till stan. På det stora hela kan jag tänka mig att både Augusta och Stina ofta undrade hur dom skulle stå ut med Hjalmar.

Förresten – här kommer en till karlhistoria in, den har nog noll att göra med varken Augusta, Stina eller Greta, men den är lite spektakulär så den får komma med ändå.

Hjalmar var god vän med Gösta Ekman (den äldre såklart, vår tids Gösta Ekmans farfar). Så här skildras det på Wikipedia:

”Hjalmar Bergman var även mycket intresserad av en av sin samtids nya innovationer, filmmediet, och skrev i samarbete med Victor Sjöström mycket för film. År 1919 filmatiserades Hans nåds testamente och 1924 tillbringade Bergman också fyra månader i Hollywood där han bland annat var med om att utveckla en ny teknik för ljussättning som senare skulle bli standard under filminspelningar under lång tid framöver.

Det var genom filmen Bergman lärde känna skådespelaren Gösta Ekman d.ä. som han umgicks mycket med under sina dekadenta sista år och som skulle komma att bli en av de personer som kom Bergman allra närmst. Det var också till Ekman han dedicerade sin sista roman Clownen Jac (1930), till vilken skådespelaren delvis varit en förebild samtidigt som verket bär starka självbiografiska drag.”

Det där med dekadenta vet jag inte. Men både Hjalmar och Gösta E levde ett liv med mycket droger. Hjalmar var ofta deprimerad och självmedicinerade med bland annat alkohol, morfin och kokain. (Man tror att hans död vid 47 års ålder, på nyårsafton 1931 i Berlin, berodde på en överdos (av misstag eller med avsikt) av alkohol och morfin.)

I alla fall – för några år sen hittade jag ett brev från Ekman i en av mina lådor med Toss-släktens gamla brev och papper i. Det var adresserat till min morfar som var stadsläkare i Motala, och det var en välskriven men desperat önskan om hjälp med en mystisk person och ett mystiskt, försvunnet papper. Han skriver familjärt, och vill be om ursäkt för något men vill framföra ursäkten och förklaringen öga mot öga, inte i skrift. Mitt i brevet, helt plötsligt och utan vidare förklaring kommer det han ber min morfar om:

Hjälp mig på något sätt med mannen i Köping som begär ett papper som jag icke äger.

Det är allt han skriver om saken.

Mystifikt!

Cirkeln, om man nu kan få det till en cirkel med min farmors lillasyster, hennes man, hans bästa vän och så min morfar, är därmed sluten. Hur Ekman kände min morfar Gideon Toss har jag ingen aning om. Min morfar arbetade i Motala i större delen av sitt liv, men han föddes visserligen och växte upp i Stockholm, som Gösta. Lärde dom känna varandra där? Det är inte omöjligt men dels var Gideon sju år äldre, dels tror jag att dom gick i olika skolor i olika stadsdelar, och när min morfar började på gymnasiet hade Gösta redan börjat jobba som springschas[efn_note]varubud[/efn_note].

Slut på karlhistorien.

Det finns mer att säga om Augusta, och fina klipp i gamla tidningsarkiv. Om hur hon ritade hus, lagade mat, ordnade fester, lekte, odlade, läste och byggde. Jag föreställer mig henne som en matriark hemma, och en drottning på teatern.

Hon dog 77 år gammal, i Adolf Fredriks församling, och är begraven på Norra begravningsplatsen. Jag har inte varit vid hennes grav, men någon dag snart ska jag ta mig dit och lägga en blomma från barnbarnsbarnet, barnbarnsbarnbarnen och barnbarnsbarnbarnsbarnen.

Den som vill veta mer om Augusta kan leta i till exempel Riksarkivet, Dramatens rollbok, Svensk Filmdatabas och gamla Musikverkets arkiv.

Nästa förfarmor: min farmor Greta